Jag åker på semester i mitten av juni, till Skottland. En aning motsägelsefullt var det dags att börja på dagensbok.com:s litteratur på franska. Jag släpade även med några andra godbitar som jag inte riktigt hunnit läsa under våren. Böcker för kvällen tillsammans med ett glas whiskey efter en dag i bergen. Skottland är det land […][...]

Är du trött på komplicerade historier som verkar alltför påfrestande, eller så pass långtråkiga att du glömmer bort huvudpersonernas namn efter att ha vänt det första bladet. I den stora romansamlingen som existerar i bibliotek runt om i landet så kan man säkerligen stöta på en och annan bok som är lika trög som farfar […][...]

Bara pärmen till Vanvettslandet är en tiopoängare. Bokens format fastnar i handen och vilar där tryggt på sin rygg. Den svämmar inte över på någon sida av handen. Sidnumreringen är snyggt placerade, lite mer än halvvägs upp på sidan. Pärmen är himmelsblå med silverglänsande tryck. Det är en ovanlig, men lätthanterlig bok. Kanske har också […][...]

Jag börjar läsa de första två sidorna av denna roman nästintill direkt efter att den satts i mina händer, och ungefär lika kvickt bildas ett frågetecken inom mig. Hur har Crazy lyckats bli så hyllad som den har blivit på kontinenten? Och hur har Benjamin Lebert kunnat bli jämförd med Hemingway? Jag stannar dock inte […][...]

Denna roman av författaren Sture Dahlström är som en behaglig behandling av elchocker som avlöser varandra en efter en, kapitel efter kapitel. Jag hålls kvar i ett ”beroende” av kapitel, som leder till att jag kvickt slutför lektyren om denna underliga Herr Xerxes Sonson Pickelhaupt, som figurerar som huvudperson i Gökmannen. Vilket namn man nu […][...]