En gång för ett par tre år sedan så hade Stockholm sin första spoken word-festival. De hade lyckats få dit en hel massa roliga människor. Svarta panter-mammor trängdes med Peter Wahlbäck och Einar Heckscher som vankade av och an framför baren som professor Baltazar i säckiga manchesterbyxor och flippflopptofflor. Jag var där för att intervjua […][...]

Inga lejon, inga blekgrå elefanter på inget solsvett strävt gräs och ingen hägringsskälvande horisont. Dambudzo Marechera skrev inte om det andra ser i Afrika, det hade inget med hans liv att göra och det intresserade honom inte. Hans värld var staden. Djungeln av cement, glas och armeringsjärn där fler går vilse varje dag än någonsin […][...]

Richard Brautigan var inte som alla andra. Han satt inte och filade i evighet med ettans sandpapper på något, hellre yxa till saker lite grovt och måla dem i glada färger. Han visste att han aldrig skulle få något Nobelpris och att kritikerna inte kunde förstå att komik och allvar går utmärkt att blanda. Koppla […][...]

Tänk dig att du är en liten flicka på nio som under en utflykt till en av Maines stora skogar kommit ifrån leden/stigen, din mamma och din bror, och gått vilse. Det har Stephen King gjort, och han har gjort det bra. Patrisha McFarland är nio år och livrädd. Hon är en tuff liten tjej […][...]