Om jag hade en dotter skulle jag önska att hon blev som Nemi. Ni vet, tjejen som är blek som ett lik, har långt svart hår och ständigt går klädd i lika svarta kläder. Tjejen som är så där otroligt jobbig, men samtidigt så cool i sin wannabeavantgardistism. Tjejen som famlar och ramlar; gör förödande snedsteg  (nåja, ärligt talat […][...]

nd[...]

Jag var ett mycket allvarligt barn. Så pass att jag kunde bli arg om folk skrattade. Dessutom var jag superkristen. Hur är det nu då? Jo tack, bättre. Jag skrattar gärna och ofta. Och min religiösa övertygelse är nu mer av ett kritiskt ifrågasättande. Men innerst inne kommer jag alltid att vara det där allvarliga […][...]

Redan titeln gör mig betänksam. Heligt blod klingar påtagligt oroväckande. Farhågorna visar sig också ganska snart vara besannade. Jonathan Hayes roman är en riktig snaskig historia – en särledes tråkig och plågsam läsning som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Det lackar mot jul i New York City. Så hittas en ung flicka brutalt […][...]

En värld utan gudar, utan ett frö ur vilket allt har sitt ursprung, är det ens en värld? Den skapelse vi lever i, är den fullständig och bestående eller en fladdrande skugga – ett spöke i våra idéers grotta? Okej, dags att skruva ner volymen på tvivlens musik. Om vi tänker, förnimmer, rör våra kroppar så är vi. Gud […][...]

En bro bort från Malmö bor världens lyckligaste folk. Har det sagts. Och lycklig, det är precis vad Laus Lindborg ser ut att vara. Han – en framgångsrik arkitekt, omges av vackra intelligenta kvinnor och bor i en snofsigt inredd lägenhet i centrala Köpenhamn. Dejligt värre. Men herr Lindborgs välpolerade fasad döljer ett dystert och […][...]

Det börjar nu. Eller, nej, vi tar om det där. Snart börjar det. Språket måste tvättas rent först. Så, vi börjar om: Nu börjar det! I Joar Tibergs Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret finns jag. Och jag vill dö. Tillsammans med språket. Förenade och försonade ska vi upphöra och upplösas i nuet. Vackert ska det vara, […][...]

Om man kan sin Austen har man nog skämts ikapp med miss Elizabeth Bennet när systern Mary med bottenlöst allvar serverar sina religiösa moralpredikningar till eftermiddagsteet. Eller hur hon, likt en ostämd fiol, gnisslar fram ett ode vid pianot på någon av Hertfordshiresocietetens tillställningar. Den fula ankungen, som i Pride and prejudice aldrig tillåts bli en […][...]

1880-tal. Stockholm, Sverige. Framtidstro! Fabrikshjulen snurrar. Folk flyttar från landet in till staden. Fabrikshjulen snurrar fortare. Reaktionära vindar viner. Socialismens frö har grott ett tag; nu frodas den och slår ut med full kraft. Så också kvinnorörelsen. Strindberg morrar, men kvinnor som Ellen Key, Alfhild Agrell,Sonja Kovalevsky skräms inte till tystnad för det. I denna […][...]

När jag var liten hatade jag att lägga pussel. Framförallt de som hade många och små bitar. Med tiden blev det lite lättare, men riktigt kul blev det aldrig. Kanske är det därför jag har problem med Elizabeth Kostovas Svantjuvarna, på närmare 600 sidor. I centrum står psykiatern och hobbymålaren Dr Marlow och hans klient […][...]