Jag tänker ofta på mig själv som en småstadstjej. Jag har bott i småstäder de senaste sex åren av mitt liv, liksom de sjutton första. Ändå är det där en sanning med modifikation. Något av en livslögn, faktiskt. För jag umgås ju inte i småstaden, jag arbetar inte här, jag hör egentligen inte till. På […][...]

Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i […][...]

Ett nybyggt flerfamiljshus i Trondheim. En trappuppgång. Åtta lägenheter. Åtta familjer. Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det? Få tidsperioder är lika minerade som den här perioden (i Sverige […][...]

Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman. Problemet är bara att vare sig hon väljer att be om familjens åsikt eller om de själva snokar upp […][...]

Om jag ska vara ärlig så har bokhyllor för mig nästan uteslutande handlat om att lyckas förvara så mycket som möjligt på ett något sånär överskådligt sätt. Det är också länge min invändning mot Alex Johnsons tjusiga Bokhyllor. Visst finns här mycket flott design, men det verkar sällan särskilt effektivt. Böcker är helt enkelt fyrkantiga. […][...]

Göran är fjortonårige Mattias chef och han är inte särskilt nöjd. Skickar sura sms eller dyker upp personligen i sin sammetskavaj, sin SUV och med sin ständiga cigarrök och gormar om att Mattias måste ta sig i kragen. Göran är Döden och Mattias, ja, Mattias är ungefär Dödens praoelev och semestervikarie. Det är i alla […][...]

Döden. Ett av vår tids få kvarvarande tabun, undangömd på institutioner medan vi lägger allt mer pengar, tid och energi på drömmen om evig ungdom. Eller: Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr. Kan den rentav vara både och? Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis […][...]

Det börjar med slutet. En ung kvinna som fram tills nyligen uppfattats som en välartad, skötsam, lugn och privat person anmäler sig själv till polisen. Hon har i sin lägenhet skjutit ihjäl en journalist. Varför? Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till […][...]

Ja, jag vet. Ordvitsarna är oändliga. Inte minst så när popkulturnördförlaget BenBella tar sig an Suzanne Collins succéartade dystopiska trilogi Hungerspelen. Här är det framför allt ungdomsboksförfattare som får säga sitt och ja, det stör mig lite att omslaget definierar dem som ”your favorite authors on” – det vet de väl knappast något om. Med […][...]

Har du någonsin funderat på hur en version av (tjej)dig skulle beskriva hur en annan version av dig tyckte att killversionen av dig var i sängen? (Om du har det är jag inte säker på att jag faktiskt vill veta det.) Sådant händer nog bara i Whedon-världar. I teveserien Dollhouse, som nu alltså, precis som […][...]