Det glatt pastellfärgade omslaget får den holländske historikern Rutger Bregmans bok Utopia för realister att se ut lite grann som en godisbit. Den är också som en hel godispåse full av djärva utopiska idéer, en riktig sockerkick i ett allt annat än inspirerande politiskt samtal. Inbäddad i en politisk valspurt helt präglad av maktanspråk, ”realpolitik”, […][...]

Folkhemmet tycks, oavsett politisk front, populärt att referera till, men det verkar alltid vara något passerat som omtalas. När försvann det? Hur? Och vad var det, egentligen? Lena Anderssons nya roman, Sveas son, har underrubriken ”En berättelse om Folkhemmet” och som alltid med Andersson är det på många sätt en idéroman det handlar om. En […][...]

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare läst en självbiografi i diktform, fast när jag tänker på det låter det ju konstigt. Vad är väl minnen om inte fragment, lösryckta bilder – som dikter? En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska. Det krävdes […][...]

Glöm Disney-filmen. Den lilla sjöjungfrun har aldrig varit någon gullig saga. Det finns inga sjungande krabbor. Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll […][...]

Härom året plockade Anne B Ragde upp sin berättelse om släkten Neshov igen, och det som i nästan ett decennium varit en trilogi (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar) blev en tetralogi – och så nu en pentalogi. Förra årets Det finns alltid förlåtelse följs alltså här upp med en femte roman, Det är […][...]

Det är den 3 januari 1904 när Lilly Høy kastar ner en första anteckning i sin dagbok. Hon är nyutbildad lärarinna och på väg till sin första anställning i det lilla samhället Thyregod på Jylland. ”Jag fortsätter senare”, avslutar hon de få raderna i dagboken, men det kommer att ta över tjugo år innan hon […][...]

”Ett kvinnoliv” är undertiteln på historikern Gunnar Artéus bok om Anna Maria Lenngren. Ett kvinnoliv. Man ser förstås aldrig manliga författare porträtteras under rubriken ”Ett mansliv”, men det är kanske ett så självklart faktum att vi får bortse från det. Ett kvinnoliv, jo, det går naturligtvis inte att tänka bort Lenngrens kön. Det präglade, som […][...]

Är det bara jag, eller verkar kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormerna mer livskraftig än på länge? Och är det kanske i så fall högst begripligt, när nu världen verkar så otäck och svårbegriplig, att vända sig inåt, mot det lilla och begripliga? I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – […][...]

Othello omplacerad till en skolgård. Låter det otippat? Klockrent och självklart? Jag skulle säga att det är både och. I förlaget Hogarths (med samarbetspartners) satsning på Shakespeare i nytolkningar har turen kommit till svartsjukedramat Othello och den amerikanska författaren Tracy Chevalier. Själv har jag läst nästintill alla utkomna romaner hittills, med lite blandad behållning. Det […][...]

Bardo är, enligt buddhistiska trosriktningar, ett mellanstadium eller en övergångsfas, bland annat efter döden. I bardo befinner sig karaktärerna i George Saunders Lincoln i bardo – med andra ord: de är spöken. Det är 1862, på en kyrkogård i Washington D.C., mitt under amerikanska inbördeskriget. President Abraham Lincoln har precis förlorat sin elvaårige son, Wille. […][...]