Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men […][...]

Kalla oss Ismael. Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan […][...]

50 år är både en väldigt lång tid och en väldigt kort tid; lång nog för en pojke att bli en gammal man, lång nog för havet att ändra en kustlinje, lång nog för att sandkornen på den där stranden ska malas ner och polerats lite av havet precis som en människas minnen poleras och […][...]

I begynnelsen skapade det Flygande Spaghettimonstret världen (möjligen ur en stor gryta kokande vatten med salt där han nedsänkte enkla strån av materia – vetenskapsmännen kallar det ”strängteori”, men vi vet ju att det var pasta). Utöver världen skapade Han även alla varelser som vandrar därpå, framför allt då hans utvalda folk Piraterna. Att sedan […][...]

När Kornhall både i titeln och inledningen av boken hävdar att det råder en konspiration från religiösa extremister som syftar till att kullkasta stora delar av vetenskapens och samhällets utveckling under de senaste seklen genom att hävda att det där att Gud kanske skapade världen på sex dagar för 6000 år sedan är en lika […][...]

Att Varma och kalla bad är en spretig samling kan man inte direkt påstå. Här finns 20 noveller och/eller essäer skrivna av lika många intressanta österrikiska författare: Elfriede Jelinek, Marlene Haushofer, Gert Jonke, Ernst Jandl, Ingeborg Bachmann med flera med flera – alla tunga namn i den österrikiska litteraturen – som mer eller mindre tydligt […][...]

För ett tag sedan läste jag en roman i brevform. Ett enda långt brev som försökte förklara allt, fånga hela livet i ord och bre ut sig om alla brevskrivarens tankar och filosofier i ett enda långt svep. Den var smått lysande. Det var Clarice Lispectors Levande vatten. Sen läste jag en roman i brevform. […][...]

Jag upptäckte Shalom Auslander häromåret, läste hans debutbok "Beware of God" och blev helt förälskad i hans respektlösa religions- och samhällssatir. Hans memoarer handlar om hans uppväxt i en väldigt sträng religion, och hans på det hela taget misslyckade försök att frigöra sig från de komplex och tvångstankar som det inympat i honom. Det knepiga […][...]

Det är lätt att referera till musik med en sån här bok, speciellt som den ju tagit titeln från en låt; Velvet Undergrounds "Heroin", förstås, den där skitiga, nihilistiska skrikande musikaliska överdosen där allt är ett enda fram och tillbaka mellan uppe och nere tills den sista rushen bara tvärnitar och dör. Vilket ju passar […][...]

Det är både något väldigt förtroendeingivande och något väldigt skrämmande i detta att världens just nu enda supermakt är ett av ytterst få länder i världen som är grundat på en idé. (Officiellt, i alla fall.) För hur bra det där med frihet och rättvisa för alla än kan låta så är det ju svårt […][...]