Man måste veta när det är dags att sätta punkt. När det är dags att slänga favvoskorna som gör fötterna blöta när det regnar, luktar illa och har sulor som glappar mer än Linda Bengtzing. Men som är så sköna och var så snygga en gång i tiden. Såklart det är svårt, men det måste […][...]

Alexander McCall Smith har fått en riktig smashhit med serien om The No1 Ladies’ Detective Agency och dess oemotståndliga innehavare Mma Ramotswe. I de sex hittills utkomna volymerna har han skapat något som bäst kan beskrivas som ett parallellt universum där inga problem är för stora för att kunna lösas över en kopp bushte. Mma […][...]

McBain har kallats den moderna polisromanens fader. Förmodligen med all rätta. De 55 romanerna med Steve Carella och de andra poliserna vid 87 distriktet var banbrytande och kom att bilda skola för många senare författare. Det är svårt att tänka sig att Elmore Leonard, Michael Connelly, James Lee Burke, James Petterson, ja, ingen av de […][...]

Härom veckan var jag ute och nätshoppade. Inte så ovanligt kanske. När jag skulle fylla i mina uppgifter på en sajt där jag just spenderat alldeles för mycket pengar fick jag välja mellan att identifiera mig som: 1. Man 2. Kvinna 3. Transperson Det var första gången, och jag blev lite glad. Det är en […][...]

Det är klart att jag är skeptisk. Det hör till. Att vara skeptisk mot bloggar bara för att det faktiskt är rätt få som får ur sig något vettigt. Ärligt talat, hur många har något intressant att berätta varje dag? Det spelar ingen roll om man är journalist på en stor kvällstidning, högskolestuderande i Borås […][...]

… snabbt ner skiten. Dummare än så här blir det nog inte. Jag har beundrat Neil Strauss hantverk. Hur han lyckas spökskriva så elegant att man nästan tror att det är Stjärnan själv som plitat. Hur han vet vad som är intressant och vad som inte är det. Hur han lyckas hålla tillbaka mycket av […][...]

Vanity Fair, Fåfängans marknad, där vi alla kråmar oss och söker dölja våra svagheter för våra medtävlare. För vi deltar alla i spelet på denna marknadsplats som är livet, nu liksom då Thackeray skrev sin berömda satir. Det här var långt innan de ironiska mustascherna gjorde sitt inträde, men romanen känns lika modern som ett […][...]

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en […][...]

En kompis som bor i Peking berättade en obehaglig historia om livet i vardagskina. Hon var på väg till tunnelbanan när en kvinna och hennes dotter råkade ut för en olycka med sin cykel. Kvinnas ben skadades allvarligt. Genast kommer en hop människor och ställer sig runt om kvinnan, och tittar helt ogenererat. Detta är […][...]

Det är Johnny Cash som är soundtracket. Känslan slår mig när jag ser omslaget, följer mig genom hela boken och finns kvar även när jag skriver det här. Fast det borde vara Pet Shop Boys. "Oh, Danny Boy", sjunger han dröjande med den utsökta sorgsenhet som är hans. Sorgsenheten ligger i sjok över berättelsen. Dannyboy […][...]