Jaha, den här boken ville jag läsa därför att den beskrevs som en bok som behandlar oro hos barn. Nu är det ett bra tag sedan jag var barn, men jag vill minnas att barns oro är rätt bergmansk? Charlie blir en kyckling var inte så bergmansk. Jag vet inte varför jag blir förvånad, kanske […][...]

[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt […][...]

Hösten 2017 stod många kvinnor enade kring #MeToo-uppropet. De berättade om egna erfarenheter av sexuella övergrepp, tog del av andras och stöttade varandra. Det har beskrivits som en revolution. Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte […][...]

Det finns väl få teman i historieskrivningen som varit fokus för lika mycket uppmärksamhet som nazismen. Söker man efter böcker på temat Hitler eller nazism i Kungliga Bibliotekets katalog Libris så får man en lista med närmare 8 000 verk. Begränsar man sökningen enbart till verk på svenska så finns det ändå över tusen böcker på […][...]

Soldaterna som körde motorcyklarna såg med spända men förväntansfulla ögon på de tomma gatorna. Deras långa, svarta rockar av läder fladdrade lätt i morgonbrisen och motorljudet. Innan denna scen utspelade sig i Paris den 14 juni 1940 hade Frankrike varit i krig i åtta månader. För befolkningen i stort hade livet pågått nästan som förut. […][...]

Barnet är en liten, nätt bok som till formen liknar sonettdiktens form på boksidan där den kräver mer utrymme på höjden än på bredden. Omslagsbilden av Lisa Ewald visar upptill en rosa vattenyta med ett barn som badar. Vid en snabb anblick ser det fint och härligt ut, men vad kommer det sig att båten är […][...]

Tigandet, den kompakta tystnaden, inte minst när det gäller de döda, är i slutänden ett vakuum som förr eller senare livet självt fyller med sanning. Så börjar Ralf Rothmanns senaste roman på svenska – Att dö om våren. Efter att jag i några år nu har försökt följa med i utgivningen av modern tysk litteratur […][...]

Jag lägger Vladimir Sorokins Manaraga på grillen. Det är lite kyligt på balkongen så här i november, men desto skönare att sätta fyr på en lunta papper och värma sig medan jag grillar min Impossible Burger™ över den (det är inte klokt vad teknologin kan). OK, grannarna uppskattar inte oset, men det är deras problem.  […][...]

Jag tar mig an Lennart Sjögrens senaste diktsamling I grenverket för att jag vet att han bor på Öland, och jag med tiden börjat uppskatta vad öars begränsade yta verkligen gör med ens inre. Kanske är jag lite lätt påverkad av Jan Lööfs klassiska barnbok Viktor bygger en bro när jag säger det, men det […][...]

Roger Ackroyd är en av de förmögnare invånarna i den engelska byn King’s Abbot. Tidigt i berättelsen mördas han och efter lite initialt fumlande kopplar polisen in en viss Hercule Poirot att lösa brottet. Inledningsvis möts läsaren av två ritningar. En visar layouten på Roger Ackroyds herrgård, ett antal rum, korridorer och en terass. Den […][...]