Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

Straffet: två års fängelse för ”huliganism”. Det egentliga brottet är kanske snarare hädelse, men det kan man ju inte fällas för i en modern domstol (en sanning med modifikation, får medges). Det förklarar varför det kan kännas klurigt att orientera sig bland dokumenten kring rättegången mot Pussy Riot-medlemmarna Maria Aljochina, Nadezjda Tolokonnikova och Jekaterina Samutsevitj (eller Masha, Nadja och Katja, som de genomgående kallas här): de, deras advokater och åklagare verkar knappt själva veta vad de är anklagade för. Bara att de i allra högsta grad anses skyldiga.

I Pussy Riot! A punk prayer for freedom har det amerikanska förlaget Feminist Press samlat texter av och om Pussy Riot – sångtexter, dikter, rättegångspläderingar, öppna brev och brev med ögonblicksbilder från fängelsetillvaron. Dessutom finns hälsningar till stöd från musiker, konstnärer, författare och aktivister som Yoko Ono, Johanna Fateman och JD Samson i Le Tigre, Eileen Myles, Justin Vivian Bond och Karen Finley.

”Stöd”-böcker är något av en egen genre, men jag tycker sällan att den utnyttjar sina möjligheter fullt ut. Genom att köpa Pussy Riot! A punk prayer for freedom kan man vara med och bidra till de fängslade aktivisternas rättegångskostnader, och det är naturligtvis bra. Det är ännu bättre om man dessutom kan få och kanske sprida vidare en djupare förståelse för vad som egentligen pågår i vårt stora grannland i öster.

Härom året läste jag samlingen texter av Dawit Isaak, där en hel bunt stora svenska förlag gått samman om publiceringen. Trots resurserna tog man just dåligt vara på möjligheten att sätta in texterna i sitt sammanhang, både mer direkt och allmänt kring situationen i Eritrea. Det tycker jag är oerhört synd. De här böckerna ska väl ändå fylla någon större funktion än att samla in pengar (och utgöra accessoarer i något sorts klädsamt PK-engagemang)?

Med Pussy Riot! A punk prayer for freedom är det visserligen inte fullt så illa, men det beror ju också på att jag som läsare har åtminstone lite bättre grepp om det politiska läget i Ryssland än i Eritrea. Somliga av texterna har också ett slags noter, men det hade varit välbehövligt med ett längre och mer informativt förord. Dessutom känns det lite tveksamt att de mestadels ryska texterna inte översatts direkt utan tagit omvägen via engelska.

Av texterna fastnar jag nog ändå mest för de mycket fragmentariska utdragen från rättegångens vittnesförhör. De är inte tillräckligt omfattande för att man ska kunna göra sig någon verklig bild av vad som händer, men de är ändå talande, på ett skruvat, klart kafkaeskt vis:

[Vittnet:] De hade ljusa klänningar med bara axlar. Och de hade olikfärgade hattar också. Och de hade tights i olika färger! Detta var helgerån och kätteri. Jag kände mig djupt kränkt. Detta var en skymf mot min tro och mina ideal. De besudlade min person och mitt sätt att leva. Det gör fortfarande ont.
Försvarsadvokaten: Tog du någonsin kontakt med en psykiater eller psykolog för att få hjälp med dina problem?
Vittnet: Jag är troende ortodox. Den läkande energin hos Den Helige Ande är oerhört mycket starkare än den hos en psykolog.
Försvarsadvokaten: Lindrade då Den Helige Andes läkande energi ditt lidande?
Domaren: Frågan ogillas.

Vittnet: Människor som är besatta kan uppvisa en rad olika beteenden. Vissa skriker, andra dunkar huvudet mot golvet och en del hoppar på stället.
Försvarsadvokaten: Händer det att de dansar?
Vittnet: Nja, nej.
Domaren: Sluta fråga ut honom om de som är besatta. Tsyganjuk har inte de medicinska kvalifikationer som krävs för att ställa en diagnos.

Nadja: Upplever du ordet feminist som kränkande?
Vittnet: Ja, det gör jag. För mig som troende ortodox är det en förolämpning. Det är direkt oanständigt att säga så.
Nadja: Vet du vad ordet feminist betyder?
Domaren: Frågan ogillas.

Jag kommer att tänka på en liknelse Hans Ingvar Roth kör med i sin bok Är religion en mänsklig rättighet?: om vi tänker oss offentligheten som ett torg, så måste den som vill vara med mitt på torget och hävda sin religiösa uppfattning också vara beredd på att den kan komma att kritiskt granskas. När den rysk-ortodoxa kyrkans ledare, patriark Kirill, ställer hela sin kyrkas tyngd bakom Vladimir Putin – vilket är vad Pussy Riot-manifestationen ytterst protesterade emot – borde han, enligt Roths torgidé, också vara beredd på att ta debatten med dem som inte ställer upp på den tolkningen. Att de ryska ledarna inte är öppna för någon sådan diskussion visas med all önskvärd tydlighet i de här dokumenten.

Similar Posts:

• Hur samsas vi på torget?
• Pussy Riot vs Putin
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt
• Punkig aktivisthandbok
• Från Sovjet till Putin – tio boktips

Jag som skrivande person tycker om att prata med andra skrivande människor. Det ger mig inspiration och nya fasetter att lysa genom. På orden, på skrivandet. Som läsande människa gillar jag utöver själva läsandet att prata om min läsning med andra. Undersöka bokens själva byggställningar i dialog. Jag gillar att läsa recensioner och låta dem peka på nya böcker att upptäcka. En kombination av detta: Skrivläsandet finner sitt lustmäte och en lyra med tusen strängar i detta otal skrivhandledningsböcker som finns i min bokhylla.

När jag har lett skrivarkurser för barn brukar de fråga om jag kan tipsa dem om någon bok som handlar om hur man skriver en riktigt bra berättelse. Jag kan aldrig det. Jag kan bara berätta för dem att det är att skriva som gör dem bra. Att läsa vad andra har skrivit. Läs miljoner texter, brukar jag säga, och härma alla samtidigt! Först lite senare i skrivprocessen tipsar jag dem om handböckerna.

Själv har jag gått igenom flera olika stadier i mitt förhållande till dem. Jag äger nitton olika. De flesta är kurslitteratur från kurser jag gått. Skrivarlinje på folkhögskola, kreativt skrivande på högskola, skrivpedagogutbildningen. Andra är för mitt eget höga nöjes skull. Genom åren har jag haft olika behov, och ska jag generalisera har jag gått från konkret till abstakt. Det känns rätt självklart nu när jag ställer mig på avstånd och tittar. Kanske är det så för alla? Förmodligen inte… Från början ville jag veta. Ha konkreta svar på mina konkreta frågor. Vad är en dikt? Hur skriver jag den? Vad kan den handla om? Varför tappar jag alltid lusten till en berättelse efter fyra sidor? Jag övade och tränade efter barndomsdikterna om årstiderna och ville liksom vidare. Länge klarade jag mig helt utan. Jag skrev på känsla! På kvitton och på conversskorna! Tillslut blev även impulserna rutin och jag fick stanna till igen. Ta till skrivövningar. Nöta dikt jag inte skrivit om jag inte tvingat mig till dem. Ett sätt att byta blickfång. Vid närmare eftertanke är det så jag använt dem. Som sidvändare och pekpinnar när skrivandet blivit slentrian.

Numera är jag nästan enbart intresserad av andra människors tänkande kring sitt eget skrivande. Jag känner inte att jag behöver tips i miljöbeskrivning, utan mer fundera kring varför jag skriver. Just nu är det inte skrivandet som behöver sorteras, utan tankarna på det. Jag läser nästan bara poetiker. Aristoteles Om diktkonsten! Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen! Yoko Onos Grapefruit! För att nämna några. Jag har gått från ett tummat ex av Bente Clods Skriv – en bok om att skriva som mycket konkret radar dos and don’ts i skrivandet och den hysteriskt tillrättalagda tolvstegsmetoden i Julia Camerons Öka din kreativitet till att helt enkelt lyfta blicken lite till tanken: Är det en skrivande uppfostran av mig själv, kanske?

Sammanfattningsvis är väl handboken i skrivandet mer en skrivarkollega än vägen man måste använda för att bli en riktigt god författare. Är det skriva man vill göra så skriver man. Lusten måste existera redan innan. Har man den så är det rätt kul att få inspiration och låna ingångar till texten som man ändå hade skrivit alldeles oavsett.

Similar Posts:

• Anna Livs Billybokhyllor bågnar
• Underverk i naturens vardag
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Ta en skogspromenad istället
• Absurda inslag i naturmiljö

Hemma i flickrummet i Åkersberga stod en späd Billybokhylla inramad av en flera meter lång gullranka. När jag tröttnade köpte jag istället flera Ivarhyllor (också en Ikeastorsäljare) som farsan hjälpte mig att måla lindblomsgröna. Med tiden flyttade jag hemifrån och efter ett par år målades mina Ivar sälgrå. Men saker och ting har en förmåga att upprepa sig, och nu bor jag återigen ihop med Billy. Dock behöver jag utöka samlingen för trots att jag byggt på uppåt taket så bågnar Billysarna som ni ser. Nu bor de flesta böckerna i dubbla rader och det finns ingen som helst möjlighet att förvara dem i färgskalor, såsom jag tidigare gjort och fortfarande önskar. Mina vackra poesiböcker täcks av kioskdeckare och de där tunga filosofiböckerna som får mig att verka intelligent döljs bakom nyrecenserat.

Mina böcker har en tendens att vandra. De jag för tillfället läser, eller strax ska hugga in på, bor på nattygsbordet. Ibland åker de ner på golvet, men jag försöker vara snäll och varsam.

På byrån ligger böckerna jag bläddrar i och snart ska ta tag i. De där jag behöver se för att ha en bra framförhållning.

Och på bordet brukar de nyinköpta böckerna hänga. De där jag kastar längtansfulla blickar mot, och tänker att snart, snart.

Jag vill särskilt lyfta ut böckerna som gör ont men ändå gör mig stark. Jag har alltid tänkt mycket på döden och ett par av mina böcker i ämnet är jag extra varsam om. Johan Nordbeck, min lärare från Skrivarakademin, har skrivit en otroligt gripande diktsamling om sin son Love som levde med cancer i hela sitt korta liv, Ska ni också få åka hem? Min bästa Charlotte Qvandt har skrivit om sin mammas sjukdom och död i samma skitsjukdom i sin bok Du ser draken genom fönstret. Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm får mitt hjärta att svämma över av längtan efter min döda hund. När en av mina bästa vänner valde att inte leva längre marathonläste jag Udo Grashoffs Nu måste jag sluta. Det är en samling autentiska självmordsbrev som ger en inblick i vad människor kände och tänkte omedelbart före döden. Boken manar oss till att inte bli skrämda av självmordet, inte heller vända bort blicken eller försöka undvika att ta ställning.

Det finns böcker jag bara behöver titta på för att få igång kreativiteten. Yoko Onos Grapefruit och Lyckad nedfrysning av herr Moro är mina pärlor och jag rekommenderar dem starkt till alla er som behöver inspiration i ert skrivande, eller för den delen bara behöver få en kick. Yoko fyller sin bok med stycken som alla inbjuder till agerande. Typ: POSTSTYCKE II Skicka ljudet av hundra soluppgångar på en gång. I antologin Herr Moro läser jag bland annat: Ingenting är grymt. Allting är grymt. Ingenting är komiskt. Allting är tragiskt. Ingenting är tragiskt. Allting är komiskt. Allting är verkligt, overkligt, möjligt, omöjligt, fattbart, ofattbart. Allting är tungt. Allting är lätt. Det var Eugène Ionesco som skrev så klokt 1962. Och för mig öppnas det lyriska dörrar.

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Ger dig tid att stanna upp
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Alla minns vi Lennon
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Det kan låta som triviala frågor, men våra förebilder borde ju säga en hel del om vilka vi är – eller åtminstone om vad vi skulle vilja vara och vilka egenskaper vi anser åtråvärda.

Författarna till 100 nya förebilder för dig som tröttnat på Gandhi har tagit en åtminstone till synes lite ny approach:

Gandhi, Moder Theresa, Obama. Alla är de personer att se upp till. Starka ledare och generösa medborgare med klanderfria karriärer – men också riktigt, riktigt tråkiga. Varför har vi fått för oss att en förebild måste vara fläckfri?

I 100 nya förebilder har de istället samlat ”en bunt personer med egenskaper värda att inspireras av. Vissa är harmlösa, andra är svin – men alla har de någonting att lära oss!” Så är det ju. Men blir de för den sakens skull förebilder?

Självklart är 100 nya förebilder skriven med glimten i ögat – för att inte säga med en fot i 1990-talets ironiska generation som vägrade ta ställning till något som helst. Allting är liksom relativt, allting är parodiskt. Kanske hade den kunnat komma undan med det om den varit mer nyskapande parodisk, men vem behöver egentligen ytterligare grimaser över hur ”sjukt knepig” film David Lynch gör, över finansmannen Jan Stenbecks viktproblem eller golfaren Tiger Woods älskarinnor (”totalt nio över par”)?

Det blir helt enkelt på tok för mycket klichéer av det slag som går att läsa i vilken veckotidning eller webbportal som helst. I bokform blir känslan lätt överdosartad. Kändisarna är desamma västerländska mer eller mindre nutida som figurerar på varenda löpsedel, och de få historiska undantagen känns ofta uppenbart Hollywood-filtrerade.

Här och var finns roligare undantag, det medges. Tågrånaren och sedermera SJ-chefen William Tester (det här var i mitten av 1800-talet) var i alla fall för mig en ny bekantskap och, jo, definitionen av målaren Anders Zorn som ”Moras första prylbög” kanske är lite, lite skojig. Relativismen är ändå förvirrande. En del av de här människorna har åstadkommit en del imponerande saker, även om de långt ifrån är ”fläckfria”. Andra är, eller framstår i alla fall som, rakt av bara knäppa och sviniga, och ibland är reduktionismen slående. Var det till exempel verkligen Yoko Ono som splittrade Beatles? Allvarligt? Eller, känner du till Haruki Murakami som en spännande författare? Här är han framför allt en knäppskalle som springer maraton.

Jag blir som trött. Vad är egentligen poängen med att vara ”känd för att vara känd” (Paris Hilton är väl standardexemplet), att tjäna storkovan på att sälja ut syrrans konsumtionskritiska musik till just det etablissemang hon kritiserade (Janis Joplins syster Laura Joplin), att supa ihjäl sig i matlagningsteve (tevekocken Keith Floyd), att upprepade gånger ha misshandlat sina anställda med telefoner (supermodellen Naomi Campbell) eller att vara knarkig och svinig i största allmänhet (så, så många)?

De flesta av de 100 människorna som samlats här är ändå de som faktiskt redan uppmärksammas mest. Just därför blir kontentan mer obehag än underhållningsvärde. Vad är det för människor vi engagerar oss i egentligen? Är dagens media bara 1800-talets freak show-cirkus i ny kostym?

Det är väl egentligen bara en sak som står klar när jag slår igen den här boken: jag tillhör nog inte målgruppen. Jag har, när allt kommer till kritan, inte på något sätt tröttnat på Gandhi.

Jag kanske skulle lära mig lite mer om Gandhi istället.

Similar Posts:

• Frivillig enkelhet
• Iakttagaren Naipaul
• Murakamis sorgsna meditationer
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd

I en annan del av staden finns Laura, som lever ett inåtvänt liv, näst intill helt avskärmad från yttervärlden. Hon är poet, med ett par publicerade diktsamlingar bakom sig, men av någon anledning verkar skrivandet ha stannat upp, ja hela hennes liv verkar befinna sig i ett pausläge. Långt borta, i Frankrike, finns Siri som är en framgångsrik fotograf som jobbar mycket med mode. Hennes jobb och privatliv har en tendens att flyta in i varandra. Kameran är alltid närvarande, påträngande. Även hon har en manlig kompanjon, Jean, som är lika besatt av att fånga den perfekta kroppen som hon är.

Romanen rör sig pendlande från nutid i Stockholm tillbaka till sent nittiotal i Paris och tidigt åttiotal i Skåne. Genom att möta kvinnorna som unga vuxna och tonåringar får vi fler och fler ledtrådar till på vilket sätt deras till synes helt olikartade livssituationer är sammanflätade med varandra.

När något händer som skakar om en på ett sätt som är så genomgripande att man ständigt återkommer till det i tankarna – vad gör man med den upplevelsen? Försöker man förtränga den eller väljer man att handla på ett sätt som kanske kan komma att skriva om historien så att den passar en själv bättre?

Det här är en roman proppfull med frågeställningar, en bok som inte lämnar en i fred varken under eller efter läsningen. Även om den formmässigt inte liknar Mara Lees två tidigare böcker Kom och Hennes vård så finns det teman som återkommer. Den oroande kopplingen mellan våld och sexualitet exempelvis eller dominans och underordning. Men om de tidigare böckerna lämnade stort utrymme för tolkningar, så blir Ladies tvärtom väldigt tydlig i sina orsakskedjor. Det kändes ovant i början med det utförligt beskrivande språket, ibland nästan lite gammaldags i stilen.

Hur uppstår arrogans? Vad får en människa att känna sig överlägsen, förmer, att se ner på andra? Vad skiljer den attraktion som får ligga och dallra i luften och som aldrig levs ut från den attraktion som verkligen leder vidare till ett möte? Här blir romanen som bäst, den spelar inte på att vinna läsarens sympati för karaktärerna, tvärtom borrar den sig in i de mest osympatiska sidorna och blottlägger manipulation och svek.

Detta är ett kompromisslöst drama med en hårt åtskruvad upplösning. Flera författare har använt gallerirummet/ performance som konstform i sina romaner, t.ex. Unni Drougge i Penetrering förra året. Inom performancekonsten finns historiskt en lång tradition av att tänja gränser. Jag tänker exempelvis på Yoko Onos Cut Piece eller Chris Burdens Shoot. Är det här vi befinner oss idag? Är publiken i den vita kuben (och i livet i stort) så blasé att det krävs alltmer extrema provokationer för att få synliga reaktioner?

Similar Posts:

• En bit från Luther
• Med ömhet inför varandet
• Ger dig tid att stanna upp
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Pseudoseriös slisklitteratur

Innehållsmässigt känner man snabbt igen budskapet från sånger som "Imagine" eller "Happy Xmas": om vi kan föreställa oss en fredlig värld, så kan det också bli verklighet. Krigen är över, om vi vill. Make love, not war. Mer avancerade än så blir tankegångarna inte heller i den här boken – tvärtom är det just dessa mantran som upprepas gång på gång, om än i något varierande formuleringar.

Den här boken skaffar man sig alltså knappast för några djuplodande texter, på den fronten är boken snarast ganska tunn. Bilderna (eller filmerna på dvd:n) är väl inte heller särskilt unika. Det här är istället en utgåva för den frälste samlaren, för helheten är ändå ganska snyggt sammansatt. Det är också just som en samlarpryl förlaget själv marknadsför den. Lennon- och/eller Beatles-fans är alltså sannolikt den målgrupp som kommer göra Bakhålls utgåva lönsam – andra kan nog lika gärna sätta på "Imagine" och få sig samma budskap till livs i musikalisk form.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Kändisliv
• Ballad om en självladdande idolbild
• Skriven med ärlighet
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern

Å andra sidan hävdar de flesta, mer förståndiga människor, att så givetvis inte var fallet. Bandet hade redan börjat falla samman innan John mötte Yoko och istället ges hon en hel del credit för den person som han kom att bli fram till sin död 1980. Hon öppnade en helt ny värld för honom och i henne fann han en själsfrände.

Minnen av John Lennon är sammanställd av Yoko Ono och består av, precis som titeln anger, minnen av en gammal rockräv. Allt från enstaka meningar till längre berättelser.

Stjärnveteraner som Elton John, Jerry Lee Lewis och Mick Jagger hyllar på sina egna små sätt, men här finns även minnesbilder och dikter från personer som Steve Earle, Jello Biafra och Alicia Keyes. Bl a Jello Biafra (Dead Kennedys) berättar underhållande om hur han upptäckte rock and roll, som han liknar vid ett flygande tefat som zappade honom mellan ögonen. Just hans berättelse kan jag själv identifiera mig mycket med, då den påminner lite om min egen upptäckt av musiken.

Självfallet är bilden som alla målar upp av John Lennon nästintill helgonförklarande. Många menar att han förändrade världen tillsammans med Yoko Ono och deras kärlek var det starkaste som någonsin skådats. Dock hade ju även John och Yoko svackor och vid en tidpunkt var de separerade.

Elliott Mintz (mediakonsult och nära vän) sitter onekligen inne på en hel del intressanta historier från en svunnen tid. Hans återblickar till Johns förlorade weekend i Los Angeles och Las Vegas är oerhört fascinerande och ger en inblick i stjärnans då omsusade liv. Han skickades dit på order av Yoko som ville att han skulle ta igen sådant han ansåg sig ha missat och även om han konstant tjatade om att få komma hem igen och förkunnade sin enorma kärlek för Yoko, så bedrog han henne ändå under vistelsen.

De olika berättelserna visar också upp den osäkerhet som även en människa av John Lennons magnitud kan känna av. Att inte veta om man är önskad eller välkommen. Isoleringen från omvärlden och önskan om att ibland kunna vara mer anonym. Flertalet av berättarna ställer sig också den stora frågan om vad John hade kunnat göra för musiken, människorna och världen, om han fått leva.

Mest underhållande läsning står givetvis de människor för som träffat Lennon. De har naturligtvis en helt annan insikt än exempelvis tidigare nämnda Alicia Keys, som bidrar med en form av dikt, som ter sig ganska menlös i jämförelse med Jerry Lee Lewis minnen.

Det är en intressant bok Yoko Ono satt ihop och de bilder som visas, bl a av erkända Annie Leibovitz, säger många gånger mer än alla texter tillsammans.

Personligen har jag alltid haft bilden av John Lennon som lite typig och sarkastisk. En bild som inte är helt fel då andra också påpekar detta i boken, men de människorna kan även berätta om hans andra sidor och då framträder en betydligt mer tillfredställande bild av den gamle beatlen.

Similar Posts:

• Ger dig tid att stanna upp
• Skriven med ärlighet
• En revolution i hjärtat
• Som en odöd chokladask
• Back In The GDR

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• En studie i grymhet
• Jorden runt på 80 romaner
• Det obegripliga begripliggjort

Och det började bra. De första 100-150 sidorna är ganska bra. Lagom långa utläggningar om det politiska livet. Trovärdigt utan att vara tråkigt. Men sen inser jag att idén inte räckt mer än till 150 sidor. Resten är utfyllnad. Vilket inte är det enda problemet. Karaktärerna är en smula … platta. Mannen är mest förtvivlad och tjurig, lite oklart varför. De så högt älskade barnen liknar mest pappdockor. Resten av persongalleriet beskrivs med några få, korta meningar. Kvinnorna med värderande utryck om deras utseende, männen beskrivs antingen som kraftfulla eller lömska, hotade i sin manlighet och alkoholiserade.

Fast jag läst hela romanen kan jag inte skapa mentala bilder av några av karaktärerna, vilket är ganska ovanligt för att vara jag. Jag skulle säga att personbeskrivningarna är ungefär lika raffinerade som de man vanligen återfinner hos Danielle Steel, Sidney Sheldon eller – just det: i Harlequin-romaner. Folk hatar varandra och saboterar för varandra och det är väldigt oklart varför något sker. Som sagt går det nedåt efter cirka 150 sidor. Långa tråkiga utläggningar om tvekönade grodyngel och svinpiss ska dölja bristen på handling, dialog och personbeskrivning.

Efter cirka 330 sidor kollapsar hela romanen i nån slags sentimentalitets- och hämndorgie som jag finner inte bara icke trovärdig utan även väldigt ointressant. Vilket är ett annat av romanens problem. Den är tråkig. Oengagerande. Jag menar, Sidney Sheldon beskrev ungefär samma situation (kvinna på prestigejobb i manlig värld. Barn- och kärleksproblem följer och ingen går att lita på) i Marys chans och det var fan inte tråkigt iallafall, även om det var kasst. Kanske borde Holst läsa på sin Sheldon lite? Eller varför inte en dos Jackie Collins?

Eftersom det är uppenbart att författarens enda mål med den här boken är att tjäna pengar är det väl lika bra att hon inför nästa litterära ansträngning löper linan ut. Steel och Collins säljer på sex och makt. Sheldon försöker inte hyckla och låtsas vara feminist. Om det här är feminism drar jag på mig min burkha och förklarar mig själv frigjord.

Similar Posts:

• Inte hennes bästa
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad
• Danskt på bokmässan
• Fartfyllt i biståndsvärlden
• King kan bättre