Hopplösheten finns egentligen där redan från början. Känslan av att ha missat en chans man aldrig riktigt hann notera. Det är väl det som är det nya Ryssland, kapitalismens alla möjligheter. Att man borde ha köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med. Att man borde, borde. Att man får skylla sig själv. […][...]

Han kom på cykel i skydd av mörkret och anföll sina offer bakifrån. Örebromannen, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, satte under flera års tid skräck i en hel stad. Alla anpassade och underordnande sig våldet. Men vad hade hänt om någon eller några hade fått nog, och börjat slå tillbaka? I Maria Svelands roman Befrielsen […][...]

Det finns inte särskilt stora likheter mellan Alice Goffmans Jagade och Piper Kermans Orange is the new black – förutom att jag precis läst båda. Den förstnämnda är baserad på Goffmans doktorsavhandling i sociologi, den senare är en memoar som blivit tv-serie. Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska fängelsesystemet, och […][...]

Att vara med någon som skrämmer, som slår, som förnedrar och manipulerar. Att kanske någonstans ha insett att här finns något oroväckande, har skett något orättvist, felaktigt, men ändå välja att bortse ifrån det, att stanna. Och så få ångra det. Skylla sig själv. Det är så oerhört svårt att förstå om man inte varit […][...]

Allt som är är en samling noveller som Janne Teller redan publicerat på olika ställen tidigare. De binds samman, skriver hon i efterordet, ganska tveksamt. Möjligen har de alla en förankring till våld? Jag börjar läsa utan att ha så mycket förkunskaper. Har hört talas om 2012 års hyllade Om det var krig i Norden, […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Det är knappast någon tillfällighet att Alexandra-Therese Keining har gjort film innan. Debutromanen 14 – om fem fjortonåringars liv under en och samma helg – är filmisk så det bara sjunger om det. Man kan nästan se förtexterna rulla över den dramatiska inledningsscenen: en ung kille som rusar genom en månbelyst, mörk skog. I famnen […][...]

Den handlar om Sydafrika, Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Om och om igen läser jag det i olika recensioner. Sydafrika. Och det gör den naturligtvis, men den första novellen i samlingen utspelar sig faktiskt inte där, och jag tänker att det finns en poäng i det. I inledningsnovellen ”Dimma” lever […][...]

Min bild av DDR var innan jag läste Flickan bilden av ett grått samhälle. Den bild av DRR som Angelika Klüssendorf förmedlar till läsaren genom boken Flickan är bilden av ett svart samhälle. I berättelsen får vi följa en namnlös flicka ständigt på flykt från hemmet, där den lika namnlösa mamman misshandlar henne och brodern […][...]

Den 22 juli 2011 är verkligen en dag med en historia många av oss helst vill glömma. Det var då en man med berått mod mördade 69 personer på det socialdemokratiska sommarlägret på ön Utøya i Norge. De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, […][...]