1922 gjorde journalisten Ester Blenda Nordström överfarten tillsammans med ett antal förhoppningsfulla migranter. Precis som i arbetet med reportaget En piga bland pigor dolde hon att hon var skribent. Idag kallar vi det att wallraffa, men Ester Blenda Nordström utövade metoden långt innan tyska Günter Wallraff ens var född.

Hon fastnade ett tag på den fruktade sorteringsstationen Ellis Island i New Yorks hamn. Hennes reportage om den krävande skeppsresan i tredje klass och förnedringen som amerikanska myndigheter utsatte folk för är fortfarande frisk och berörande läsning.

Väl inne i USA, det är väl inte alldeles säkert att hon någonsin riskerade utvisning, spårar hon upp svenskar på alla möjliga platser i det väldiga landet. Hemmavid hade den omfattande utvandringen i hög grad förtigits. Den hade ju ägt rum parallellt med en förljugen nationalromantik. Ester Blenda Nordströms arbetsgivare, konservativa Svenska Dagbladet, ville nog gärna ha en viss typ av story från utvandrarna. Och mycket riktigt hittar deras utsända idel rejäla, arbetssamma och ärliga svenskar som i grund och botten visar sig längta hem till ursprungslandet. Ingen har något kritiskt att säga om gamla fattigsverige. I ett fall träffar hon ett äldre par som inte ens kan förklara varför de en gång fattade det drastiska beslutet att överge allt för det okända!

Reportaget syftar inte till att förklara varför så många utvandrade. I stället har Ester Blenda Nordström ett fantastiskt öga för social utsatthet, i synnerhet kvinnornas. Men det är inte ensidigt sympatiska porträtt hon tecknar av unga arbeterskor, bärplockare och hembiträden. Dock sker det oftast i ögonhöjd med den skildrade. Undantaget är de svarta som genomgående omtalas i rejält rasistiska termer. Det kan man knappast lasta Ester Blenda Nordström för, sådan var tidsandan.

Hon har en gudabenådad förmåga att knyta kontakter med människor. Alla möten som boken flödar över av är väldigt levande. Det har gått drygt 100 år sedan Amerikanskt publicerades men texten känns fortfarande väldigt fräsch.

Hos Litteraturbanken finns reportageboken i fulltext.

Similar Posts:

• Wallraffade långt före Wallraff
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Inne i det tysta mörkret
• Det är komplicerat

Victor Johansson, frilansande journalist för bland annat Svenska Dagbladet och Financial Times debuterar med Panorama: en klassisk roadtrip-berättelse som tar läsaren och de två huvudkaraktärerna genom brända amerikanska landskap, sunkiga barer och drabbande insikter om livet.

Det är en klassisk berättelse och Johansson skriver sig rakt in i de lika klassiska klichéerna – en vuxen människas avslagenhet inför världen dunstar i takt med att resan fortgår och det livfulla barnet smittar av sig i sin lika lättfulla som sobra syn på världen. Det finns en hel del som skorrar i berättelsen: hur jaget, som ska vara så kall och obrydd inför världen och människan, plötsligt – och ofta – faller i gråt, redan i början, eller att barnet, Alana, det i princip första hon gör föreslår för en vilt främmande människa att de ska göra en roadtrip (i kursiv, precis som flera andra engelska uttryck – i början av boken, men inte senare). Språket kan antingen ses som att det går i linje med den amerikanska skildringen, snyggt i så fall, eller som att det omedvetet hamnat mellan två världar; här finns nämligen flera och återkommande uttryck som låter väldigt översatta: det är ”hyggliga killar” och ”snälla flickor”, en kompis utbryter att jaget ”måste höra på detta”.

Detaljer, kan tyckas, men de skvallrar om ett genomgående drag i boken – man får känslan av att texten så gärna vill förmedla just den här känslan; Baba O’Riley när man kör in i världens huvudstad, barnet som dansar à la Little Miss Sunshine på ett slitet hotellrum – något man kan landa i utan att uppfinna känslan själv, den finns redan där, serverad.

Det fina är att det funkar, till viss del i alla fall; kisar man lite i läsningen dras man faktiskt med i känslorna. Kanske finns det alltid en storslagenhet i hur barn får vuxna att ändra syn på sig själva och världen, kanske är de här bilderna klichéer av en anledning. Men det hade varit spännande att se Johansson våga bryta mot dem – och nyansera dem. En del av problematiken med de serverade känslorna ligger i att boken helt enkelt är för kort och går för snabbt; allt hamnar för nära ytan och i för snabba slutsatser. Johansson hade gott kunnat lita på att läsaren skulle följt med också på en längre roadtrip.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Jimmy Corrigan och den smarte serietecknaren
• Inte så spännande spänningsroman
• The Great american novel?
• Surrealistisk sagovärld

Berättelsen tar sin början i USA, Miranda får reda på att hennes före detta pojkvän (som är känd artist) gått till pressen med hennes (av någon anledning) väldigt känsliga bakgrundshistoria. Han har tjuvläst Mirandas döda mammas brev till henne och väljer att gå till pressen och berätta att modern minsann var prostituerad. När allt briserar kommer adoptivfamiljen rusande till undsättning, de är inte vilken familj som helst. De är rika som bara den och driver tillsammans en stiftelse för att rädda djur. En stiftelse som Miranda frontar.

För att undvika mediadrevet bestämmer de att Miranda ska åka till släktgården i Sverige och vila upp sig tillsammans med vännen Samela. Hittills känns berättelsen logisk, men sen sätter den plötsligt en väldig fart. I Sverige hinner de knappt landa innan de hux flux packar väskorna för att åka till Gotland. De ska träffa en parfymör som ska ta fram en ny parfym å stiftelsen vägnar. För att göra detta måste hon lära känna Miranda. Efter några dagar i rosornas stad åker de inte tillbaka till stugan, nej nu är det plötsligt dags för Thailand och elefanter som ska räddas. Någon vila blir det helt klart inte tal om. Runt runt i världen flyger de för att rädda djur och läxa upp lokalbor kring hur man faktiskt ska hantera djur och natur. Det känns minst sagt sömnigt och förlegat.

Elisabeth Nemert skriver så att pennan glöder, men dialogerna är så faktaspäckade och stolpiga att det aldrig känns som äkta samtal. Berättelsen får stå tillbaka för att budskapet ska komma fram. Böckerna är späckade av fakta och miljöbeskrivningar. Trots att läsaren får ta del av utförliga beskrivningar av exakt vilka folkgrupper som plågar djur i Sahara och Thailand så är Samela, en av huvudpersonerna enbart ”ursprungsbefolkning från Latinamerika”, med andliga förmågor och ett kraftdjur.

Miranda och Samela är självfallet snygga, framgångsrika och intelligenta. Tillsammans trotsar de mediadrevet och fortsätter med sitt uppdrag att rädda världen från sig själv. Självfallet hinner de träffa på varsin man under allt flackande, och även om vägen inte är spikrak så är den så förutsägbar att inget överraskar. Utöver sitt flygande för att rädda världen tar sig vännerna även an att försöka nysta mer i Mirandas bakgrund, finns det några levande släktingar kvar i favelan hon räddades från som barn?

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Svag uppföljare
• Drömmen om kvinnlig underkastelse
• Det otåliga nollnolltalet

Ebba Bandh är ny som författare men ”har över ett decenniums erfarenhet av litteratur och skrivande”, läser jag på bokens omslag. Då kan man ju tycka att hon borde haft lite mer känsla för tempo i sin egen berättelse, för allt går mördande långsamt. Ända till slutet, då går det så fort att logiken åker i diket.

Vad handlar då denna debutroman om förutom tonåringars sexliv? Boken har två tidslinjer, 2004-2005 och 1998-1999, samt elva sidor som utspelas under 2024. I delen på 2000-talet får vi följa Lydia från Linköping under hennes skolår på en high school någonstans bland majsfält och swimmingpooler i det amerikanska bibelbältet. I de avsnitt som i huvudsak utspelas innan sekelskiftet får vi lära känna den präktiga och religiösa Bonnie som efter en dramatisk separation börjar ana att livet har en hel del kvar att erbjuda, både för henne själv och hennes unga dotter.

Lydias del känns som en alldeles för lång dagbok, där allt ska med. Om det driver berättelsen framåt eller ej, verkar inte spela någon roll. Det är så kallade vänner som visar sig vara mobbare, det sprids rykten som inte har det minsta korn av sanning och det hånglas och knullas betydligt mer än vad jag hade förväntat mig i sammanhanget. Att det diskuteras religion och att Lydia som en frispråkig svensk tonåring inte är van vid kristen fundamentalism och inte är bekväm med att familjen verkar vilja frälsa henne, det stämde bättre med det jag hade föreställt mig, men känns ändå inte tänkt till slut.

Bonnie å andra sidan försöker handskas med livet efter att hennes man brådstörtat lämnat både henne och dottern. Bonnie är mån om att göra rätt och passa in. Hon jobbar inom hemtjänsten, tar hand om sin krävande mamma och försöker vara en god församlingsmedlem samtidigt som dottern börjar tonårsrevoltera. Att hon blir betuttad i den snygge byggarbetaren Ronald och faller som en fura när han börjar uppvakta henne, det är lätt att förstå.

Om du inte har läst boken men vill göra det, är det bäst att du slutar läsa nu, för jag kommer inte att kunna hålla mig från att spoila.

På det stora hela tyckte jag att romanen innehöll alldeles för många sidospår och jag tror att den hade mått bra av att vara minst två hundra sidor kortare. Då tror jag att Bandh hade blivit tvungen att fundera på vilken berättelse det är hon egentligen vill berätta. Nu rör hon lite i alla möjliga grytor och jag fattar inte riktigt vilken maträtt det ska bli.

De där kompisarna Lydia har i början till exempel, de som överger henne när hon försöker snappa åt sig skolans guldgosse Dan, beskrivs i början väldigt detaljerat för att sedan bara försvinna ut ur handlingen. Jo, jag förstår vad både de och Dan fyller för funktion i romanen, men det går alldeles för långsamt samtidigt som det inte känns logiskt. Varför får vi aldrig veta vad Clarissa gjorde hos Buddy? Varför fattar jag inte hur och när det tog slut mellan Joanna och James?

Gästmamman Maggie får jag heller inget grepp om. Är hon supersträng och überreligiös eller skiter hon egentligen i vad Lydia har för sig? Hur är det möjligt att Lydia kan klättra ut genom genom fönstret och gå till fots till trailerparken där hennes pojkvän James bor varenda eviga natt och sedan tillbaka igen utan att Maggie märker något?

Att Bonnie inte i första taget kan smälta att hennes man Chris hade en kärlekshistoria med sig själv som kvinna, det förstår jag. Det är ju knappt att en utomstående begriper hur det är möjligt. Men att han å ena sidan bara försvinner, inte har kontakt med sin dotter och inte går att få tag i när Bonnie vill ha skilsmässa rimmar dåligt med att när nämnda dotter dör, då är han bara ett telefonsamtal bort. Och Bonnies mamma som i början ständigt ringer för att få hjälp med sitt framfall och sina sopor, hur kommer det sig att hon helt plötsligt är borta ut handlingen?

Jag tror inte att man skulle beskriva mig som pryd, men det finns gränser för hur explicita beskrivningar jag behöver av manliga könsorgan (form, färg, lukt och smak) för att förstå om det är en positiv sexuell upplevelse eller om det är ett övergrepp.

Den här romanen lämnade mig med fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Ska vi hångla?
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Familj i kras
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Det är 1962 när Sherri väntar sitt femte barn och Neurosedynskandalen briserar. Plötsligt måste Sherri förhålla sig till att barnet hon väntar antingen kommer att dö redan i magen, eller födas med grava missbildningar. Abort är fortfarande förbjudet i USA, men det går att få undantag av medicinska skäl, och det får Sherri. En abort bokas in och där hade det kunnat sluta.

Men Sherri har en plattform. Hon är en känd barnprogramledare i lokal-TV och hon känner att hon har en plikt att använda sig av sitt kändisskap för att varna andra för det farliga läkemedlet. När fallet blir mediesak drar sjukhuset öronen åt sig. Abort är så kontroversiellt.

Ny TV-teknik gör att Sherris fall uppmärksammas över hela världen, och plötsligt kommer hjälp från ett oväntat håll. En svensk journalist hör av sig och tycker att Sherri ska åka till Sverige för att få abort.

Fullt så enkelt är nu inte det heller. Abort är inte lagligt i Sverige heller – svenska kvinnor åker till det kommunistiska Polen för att göra det – men det finns en något mer rationell syn på undantag. I takt med att dörrarna stängs för Sherri och Bob på andra håll så verkar Sverige vara ett av få rimliga alternativ. De åker, utan att veta om de faktiskt kommer att få göra sin abort. Och klockan tickar.

Samtidigt vistas en annan amerikanska i Sverige, och följer diskussionen om Sherris fall med intresse. Det är juristen Ruth Bader Ginsburg, som ska komma att gå i bräschen för fri abort, kvinnors rättigheter och jämställdhet, så småningom som domare i den så centrala amerikanska högsta domstolen.

Det är i denna ände journalisten Emelie Svensson inleder sin debutbok, på ett valmöte 2020, där den sittande presidenten Donald Trump nås av beskedet av Ginsburg avlidit och därmed lämnat sin plats i domstolen till förfogande. Trump tar chansen att snabbt utse en konservativ domare, hans tredje, vilket ger möjlighet att riva upp det domslut, Roe mot Wade, som garanterad nationell rätt till abort i USA sedan 1973. Nu är det upp till delstaterna att besluta om kvinnors rätt till sina kroppar, sin familjebildning och sin reproduktiva hälsa.

Emelie Svensson väver skickligt ihop de olika historiska trådarna, den stora politiken och människoödena som påverkat och påverkas av dem, nu och då. Boken har undertiteln ”Ett reportage om abort” och förmedlar just en reportagekänsla av att vara där, också i de sammanhang där Svensson inte varit det. Det kan skava lite hos mig – kan man verkligen skriva historiska reportage? – och lite friheter måste hon ju ha tagit sig. Samtidigt är det ett gediget material hon har på fötterna, såväl för de historiska avsnitten som i faktiska reportage från alltmer kringskurna amerikanska abortkliniker.

Riskerar aborträtten att bli en historisk parentes? I USA ser det onekligen så ut för tillfället. Men om aborträtten är relativt ung så är faktiskt också abortmotståndet det. Man kanske föreställer sig att den här typen av konservativa politiska ståndpunkter går långt tillbaka i tiden, men fullt så enkelt är det faktiskt inte heller.

Att anse att staten å ena sidan inte ska kunna ta ifrån människor rätten att bära vapen, men däremot ska ta ifrån dem rätten att bestämma om de vill ha barn eller inte, är faktiskt just precis så motsägelsefullt som det låter. Kanske finns det någon sorts hopp i det?

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Min president var svart
• Syns inte, finns inte?

Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

I det antika Rom sades det att ”den som önskar fred bör förbereda sig för krig”. Påståendet är inte invändningsfritt. Inom fredsrörelsen brukar det hävdas att resultatet är kapprustning och att riskerna bara ökar. Oavsett vad som är rätt kan det konstateras att Sverige i långliga tider ägnat sig åt krigsförberedelser i syfte att vidmakthålla fred. Och vårt land är det som haft fred längst av alla nationer.
Men vilka förberedelserna är håller man förstås hemligt. Dock öppnas arkiven med tiden. Planläggningen under perioden efter andra världskriget fram till 1980 har studerats av yrkesofficeren och historikern Bengt Wallerfelt i en uppsats som alla kan läsa.

Direkt efter andra världskriget tänkte sig överbefälhavaren att Sverige isolerat kunde bli anfallet av en stormakt. De nordiska länderna diskuterade en försvarspakt, men planerna rann ut i sanden 1949. Med tiden bildades såväl Nato som Warszawapakten. Då växte den så kallade marginaldoktrinen fram inom svensk krigsplanering. Den byggde på att stormakterna och deras block skulle se varandra som huvudmotståndare. Därmed kunde varken Öst eller Väst avdela annat än mindre styrkor till ett angrepp mot Sverige, tänkte man. Många känner nog igen resonemanget att vi ska ha en försvarsmakt som är så pass stark att det ska framstå som orimligt kostsamt att alls angripa oss.

En annan tongivande doktrin var den om neutraliteten. Överbefälhavaren planerade för anfall såväl från Väst som från Sovjetunionen. I verkligheten blev Sverige dock en del av Väst, skriver Bengt Wallerfelt. Samarbetet med USA gav oss tillgång till avancerade tekniska komponenter på samma villkor som övriga Nato-länder för utveckling av vapen och annan militär utrustning.

Man drog nu slutsatsen att Sverige befann sig under USA:s kärnvapenparaply på samma sätt som Norge och Danmark. Att detta samarbete skedde i varje fall med regeringens innersta cirkels goda minne torde vara ställt utom alla tvivel.

Med andra ord tänkte sig politiska och militära ledare att Sverige skulle få hjälp. Det betyder inte att krigsplaneringen någonsin var enkel. Sverige är stort, kusterna är långa och älvarna i norr breda. Industrin ligger i stor utsträckning vid den sårbara ostkusten. Befolkningen är koncentrerad till den sydligaste tredjedelen av landet. Mobiliseringen behövde vara blixtsnabb men riskerade i realiteten att dra ut på tiden.

I den här typen av krass planering kommer sanningar i dagen som det inte är menat att vanligt folk ska ta del av.

Tog en angripare Sydsverige och/eller Norrland var det illa, men förlorade vi Mellansverige med Stockholm, då var i praktiken kriget slut.

Det egentliga Sverige är Svealand, Mälardalen och Stockholm får man förstå!

Planeringen försvårades även av att det inom försvarsmakten rådde oenighet om prioriteringarna och en dragkamp om resurserna. Företrädare för armén, flygvapnet och marinen; de tre vapenslagen, försökte alla få så mycket som möjligt av kakan till det egna ansvarsområdet.

Flygvapnet lyckades nog bäst, om man får tro Bengt Wallerfelt, marinen sämst. Det är talande att lilla Sverige under hela den studerade perioden utvecklade sina egna stridsflygplan till enorma kostnader samtidigt som infanterister skulle förflyttas på cykel dragna efter traktor. I mer avancerade arméer transporterades soldaterna i splitterskyddade pansarfordon. En annan konstig sak var att det förekom mycket lite övningar mellan armé och flygvapen i konsten att samverka.

Bengt Wallerfelts uppsats är initierad. Analysen framstår som klok. Men den är inte populärt hållen, målgruppen var inte allmänheten. Två redaktörer, Olof Santesson och Kent Zetterberg, har anpassat texten till denna bok. Mer bilder, mer grafik och kanske också väl placerade faktarutor hade gjort materialet mer tillgängligt. Troligen finns det dock många specialintresserade som har utbyte av boken.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Nyttigt kritisk blick på USA
• Under en enväldig krigarkung
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Det bortglömda krigets fasor
• Kampen om Ukrainas framtid
• Mastigt om finsk fascism
• Röd tråd genom en oroande samtid