Lördagen den 5:e maj 2001 var en tragisk dag för det litterära Sverige. Sture Dahlström gick ur tiden och därmed en av de största naturkrafterna inom svensk litteratur. Han var en särling och ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats. Han började sin karriär på 60-talet med reseskildringar i beatnik-litteraturens anda. Han har också […][...]

Det finns en paradox i den här boken, den ska tilltala yngre läsare och är därför flashigt skriven med diverse olika stilistiska knep som närmast kan liknas med serietidningspråket, messandet eller chattandet på nätet. Estetiskt sett ser det coolt ut, lite banbrytande sådär. Men det blir snabbt för mycket av det goda. Och det är […][...]

Jag undrar vart alla idéromaner har tagit vägen? Jag förundras över enkelspårigheten i ny svensk prosa. Jag ser några pretantiösa avstamp, men inte så mycket mer. Jag tvingas återigen efterlysa lite mer jävlaranamma hos de svenska debutanterna. Jag vill ju så gärna läsa nåt som naglar sig fast, nåt som river djupa spår i mitt […][...]

Det klagas nu och då i recensentkåren över att nya och unga svenska prosaister är alltför kortfattade, för att inte säga minimalistiska. Noveller, kortromaner och skönlitterära experiment verkar vara melodin; den där riktigt mastiga debuten med en omfattande och genomarbetad roman låter sig vänta på sig. Det är inte utan att det känns långt till […][...]

Karl Marx skrev under sin verksamma tid en liknelse om att religion är som opium till folket. Ulf Lundell skriver i sin senaste roman om Bingolotto som folkets opiumhåla. Vi lever i en tid där största delen av vår västerländska befolkning har blivit ateister. Ingen går numera i kyrkan och religioner har ersatts och fått […][...]

Sveriges enda beatförfattare har fräst iväg ännu en loska som har landat på den svenska prosaidyllen: en grönsnorig, elastisk liten samling historier som rubbar balansen och lugnet på den sommaräng där den svenska författarkanon ligger bekvämt tillbakalutad vid skönmålade äppelträd i full blom. Författaren heter Sture Dahlström och han har ingen gelike i detta land. […][...]