Det första man märker när man tittar på propagandabilder från Sovjetunionen är att alla människor ler. Det andra är att allt är byggt för och av massorna. Ett stort land kräver stora städer, stora maskiner, gigantiska fabriker, och att alla går i takt. Givetvis kunde man göra motstånd. Men även motståndet är ju egentligen ett […][...]

Lättja har sällan gjort någon framgångsrik. Och Ulf Lundell hör följaktligen till de närmast maniskt kreativa och produktiva. Någon att beundra. Men jantelagen drabbar även den mest etablerade i lilla Sverige, för nyligen fick han en del nedlåtande recensioner av sin nya skivbox Under vulkanen, som lånat sin titel av Malcolm Lowrys roman från 1947. […][...]

I andra volymen av Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell, i kapitel tre, finns Ivarssons personliga hyllning till artisten. Den publicerades ursprungligen i Expressen den 17 mars 1984. Efter sågningarna som förekommit i pressen gällande filmatiseringen av Sömnen; från 1984 (där Mats Ronander innehade huvudrollen) och romanen Hjärtats ljus från 1983, ville Ivarsson skapa balans […][...]

Det här handlar om första volymen av Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell. Jag har valt att ge biografin, som består av tre delar, tre recensioner. Fortsättningen, som behandlar volym II kommer att finnas här den 23 december. I volym I skriver Måns Ivarsson om Ulf Lundells familjebakgrund, uppväxt och musikaliska utveckling från bandinskickning till […][...]

Vadå? Rubriken? Det är inte jag som säger det, det är Lundgren själv. Myggor och tigrar har gett upphov till en av årets hätskaste kulturdebatter. Jag tänker försöka prata mer om boken än själva kontroversen – gå in på tidingarnas kultursidor och läs själva – men först tänker jag snudda vid en annan debatt. För […][...]

I Världens sista roman möter vi en alkoholiserad överklasspsykopat som skriver böcker. Hans namn är Daniel Sjölin. Daniel är anställd på SVT som programledare för litteraturmagasinet Babel, ett jobb som passar honom som hand i handsken. Psykopatens förnämsta drag är nämligen förmågan att härma. Tisdagar klockan åtta i tvån går det att se hans väna […][...]

Solen på himlen. Vattnet i sjön. Och jag har precis läst ut en Cohenbok. ”Ta dina U2-biljetter och din Cohenbok smyg ut ur huset säg ingenting” som Lundell sjunger i sitt mästerverk ”Isabella”. Det är ingen liten sak, en Cohenbok. Den kan man inte recensera i en handvändning. Senaste Cohen-diktsamligen kom ut 1984 och det […][...]

I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste årens självutlämnande tevekoncept, bloggar och liknande. […][...]

Minou får ett hål i huvudet då hon blir dumpad av sin pojkvän genom ett kassettband. Det här är inget porträtt av en förkrossad och ynklig liten före detta flickvän. Även om författaren tillåter henne att vara självömkande och ibland nästan apatisk, finns även de flesta andra känsloregister representerade. Minou är aggressiv, egocentrisk, hämndlysten, småsint, […][...]

Jag brukade tycka att det där med klass väl ändå var en onödig diskussion. Arbetare hit och borgare dit, liksom. Jag förstod inte grejen, medelklass är vi allihopa. Ända tills jag fick händerna på Anneli Jordahls Klass – är du fin nog? för några år sedan. Särskilt intervjun med hennes mamma berörde mig, för jag […][...]