Ibland ställer jag mig frågan, hur människor orkar ta sig an vardagen i krig. Så tycks också fallet ha varit för författaren Andrej Kurkov. I romanen Grå bin ägnar han sig åt att porträttera Sergej Sergejevitj som bor på en plats som hamnat i gråzonen mellan två stridande parter. Platsen ligger i Donetskregionen, i östra […][...]

Ett drygt år har gått sedan Vladimir Putin startade det fullskaliga invasionskriget mot ”broderfolket” i Ukraina. Många trodde nog inte att Putin och hans klick skulle ge sig in i ett så här omfattande krig. Det fanns för mycket pengar att förlora och för mycket politisk makt. Ändå är vi här. Tyskland hade försökt binda […][...]

För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker. Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna […][...]

Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när de bodde i Tallinn. Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten […][...]

Bär plockar man i de svenska skogarna fritt. Det ingår i allemansrätten. Vill man ha sina bär plockade däremot, på torget, i frysen, i syltburkar, då måste ju någon annan plocka åt en. Helst utan att den där nätta lådan, sylten eller fryspåsen kostar en förmögenhet. Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in […][...]

Ett kilo socker är en bok som berör. Stunderna i köket med farmor Cyla som alltid bjuder på både mat och efterrätt, alltid trugandes – där är det lätt att hitta igenkänning. Cyla är alltid propert klädd, alltid på språng, pysslandes med maten, kaffet, disken. Hemmet. Och maken, Lejb. Det är oftast hans berättelser som […][...]

Efter att ha bott i Tyskland snart lika länge som i Sverige, får jag ibland ett ryck och tycker att jag borde läsa mer modernt och tyskt. Det sammanfaller med de dagar som jag får dåligt samvete för att jag inte har bättre koll på den ofantliga tyska bokutgivningen. Då brukar jag be mina kloka, […][...]

Från Berlinmurens fall och fram till helt nyligen har liberal marknadsekonomi i princip saknat konkurrens från andra ideologier. Det har varit en era som banat väg för materiella framsteg, befolkningstillväxt, tilltagande klimatkris och, oväntat, auktoritär nationalism. Jag skriver oväntat, eftersom liberalismen vill motsatsen till odemokratiskt, främlingsfientligt och protektionistiskt flaggviftande. I spetsen för denna rörelse mot […][...]

Och de viskade på ukrainska: - Bolbotun är här. Och det fanns inte skymten av beklagande i deras viskningar. Tvärtom kunde man läsa ett tydligt ”Hurra” i deras ögon. - Hurra-a-a-a-a-a-a-a-a… ekade kullarna i Petjorsk. Och droskkuskarna vidarebefordrade detta nonsens: - Bolbotun är egentligen storfurst Michail Aleksandrovitj. - Nej inte alls, han är storfurst Nikolaj […][...]

Vi stod en stund tysta och försökte föreställa oss denna jättelika elefantfot, bilden av härdsmältan, en blandning av kärnbränsle, kontrollstavar, sand och betong i en lavaliknande stelnad massa. När den först påträffades av Kurchatovinstitutets komplexexpedition (en liten grupp fysiker som kröp omkring i radioaktivt damm bland ruinerna, med munskydd av bomullstyg) strålade den hundratals sievert […][...]