De flesta trädgårdsböcker får odling att verka enkelt, men ingen trädgårdsbok får det att låta så enkelt som Lustodla. För att klargöra sina avsikter inleder Björnulfson med en lista:
Vem ska inte läsa den här boken?

• Den som har trädgård som sitt enda intresse och vill att den ska uppta all fritid.
• Den som vill bli expert innan hen greppar grensaxen
• Den som älskar att rensa i timmar och ser fram emot att få göra om det efter någon vecka.
• Den som tycker det är intressant att hålla reda på vilken sorts näring varje växt ska ha och hur ofta.

Björnulfson tar läsaren i handen och pekar raskt ut hur det ska göras. Marken ska täckas av en markduk och vips är alla dina bekymmer ur världen. Själva beskrivningen av hur du bygger upp ett trädgårdsland från grunden är kort och koncis. Det hela låter fantastiskt enkelt och jag blir inspirerad att ge markduken en chans (men kanske täcker jag den med flis för att gömma plasten).

Lustodla är uppfriskande enkel och tydlig, instruktioner uppblandade med korta anekdoter om Björnulfsons egen trädgård, lite historia om plantorna och här och var små recept. Vi får bekanta oss med allt från grönsaker, blommor och prydnadsbuskar. I den marktäckta trädgården kan allt växa lite huller om buller, nästan som i en skogsträdgård, men ändå inte alls.

Perenna växter (det vill säga sådana som kommer tillbaka på samma plats år efter år) är markerade med en särskild liten symbol, vilket ytterligare underlättar för den late odlaren som vill skörda utan allt för stor arbetsinsats. Som alltid när det gäller trädgårdsböcker tycker jag dock att det saknas information om vad odlaren ska göra om grödorna inte växer som man tänkt sig, om broccolin bara är lång och tanig eller om tomaterna bara ger fler och fler blad.

Boken innehåller de vanligaste trädgårdsväxterna, men även en hel del som jag inte hört talas om tidigare eller tänkt på i anslutning till täckodling. Nu återstår väl egentligen bara frågan hur stor odlingsyta jag kan förhandla till mig av resten av hushållet.

Similar Posts:

• Odlingens pornografi
• Sommardrömmar om att odla
• Kärleksfull promenad i örtagården
• Jamaica Kincaids trädgård
• Jordnära passion

Inledningsvis blir jag lite nedstämd, min trädgård är ingen gammal herrgårdsträdgård med gamla ritningar och specialsorter, det är en alldeles vanlig gammal torpargård som bebotts av många olika familjer genom åren. Men, det finns hopp även för oss, och spår att finna. Jag blir sugen på att ge mig ut i trädgården med boken i högsta hugg och titta närmare på rosbuskar, äppelträd och gamla stenläggningar i just min gamla trädgård.

Handbok för en gammal trädgård är som en mysig blandning mellan uppslagsverk, vardagsbetraktelser och historia. Strömqvist går igenom en mängd fakta, vissa avsnitt består av mer generell fakta om trädgårdarnas historia. Andra om hur man kan tänka kring en gammal trädgård, men också praktiska tips om vad du kan leta efter för spår och hur du kan tänka om du vill återskapa något av det gamla intrycket.

Det är spännande att läsa om likheterna och skillnaderna jämfört med att restaurera gamla hus, en trädgård kan inte bli gammal på samma sätt, allt som växer och lever dör. Men samtidigt kan den föryngras på ett sätt hus kanske inte kan, nya plantor av gamla sorter kan frodas. Gamla siktlinjer kan röjas fram, och skapa bestående intryck.

En trädgård utvecklas snabbt och långsamt på samma gång. Vad som blommar och vad som finns att skörda ändras från vecka till vecka, medan ett träd växer långsamt. I en gammal trädgård lever man i historien, men där lever också historien själv.

Handbok för en gammal trädgård är inte en snabbläst bok, jag pausar ofta, skriver upp en växtsort eller råkar gå med i en förening som jag aldrig hört talas tidigare (en förening för bevarandet av gamla frösorter för att vara exakt). När jag läst klart har jag en hel lista med blommor att kolla upp och leta fröer till.

Vad gäller växter, historia och tradition kan jag inte säga mycket om det som skrivs i boken är korrekt eller ej, däremot måste jag besviket konstatera att det har slarvats med researchen gällande en i boken perifer detalj; eleverna på Manillaskolan var döva och hörselskadade, inte dövstumma. Detta slarviga användande av ord, tillsammans med ett antagande om barnens tacksamhet inför den nådige staten som betalat deras utbildning lämnar en sur smak i munnen. Jag lägger undan boken och det tar lång tid innan jag plockar upp den igen.

De berättade om hur tacksamma de var över den statligt betalda platsen de fått, eftersom föräldrarna var för fattiga för att kunna betala.

Att i en bok om trädgård behöva möta fördomar och föreställningar om oss hörselskadade var något jag inte alls var beredd på. Ord är viktigt, ord spelar roll, och en bok, oavsett tema borde låta bli att göda bilden av oss som något vi inte är.

Hade inte detta avsnitt tagits med hade boken landat mångt mycket bättre, men jag väljer ändå att plocka upp boken tillslut och läser vidare om buskar, häckar och hur jag ska tänka kring en trädgårdsgång i just min trädgård.

Similar Posts:

• Grundkurs i evigheten
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Frukt och bär for dummies?
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Jordnära passion

Men så är jag mer skogsmänniska än trädgårdsmänniska också.

Men nu är ju detta faktiskt en trädgårdsbok så det är bara att sätta på sig trädgårdsglasögonen och då är det bara att erkänna: det är en underbar trädgård som växer fram under bokens gång.

Marika Delin är trädgårdsformgivare och hon kände att hon hade växt ur den smala trädgård hon hade i sitt tidigare hus och hon behövde mer yta för att experimentera med sina trädgårdsidéer och möjligheten att anlägga en visningsträdgård.

Hon och hennes man hittar en ny tomt där de kan börja om från början och bygga ett nytt hus helt efter egna önskemål och anlägga en ny trädgård.

Boken ger generösa inblickar i hur Delen tänker både kring husets placering och roll i trädgården och när hon formger en trädgård. Vad i den naturliga miljön skall sparas och vad skall göras om? Det finn ett flertal ritningar och en hel växtkatalog för den som blir inspirerad att göra en egen skogsträdgård.

Om man inte har ambitionen, eller pengarna!, att anlägga en trädgård från grunden så kan man ändå få en massa inspiration till de delar man vill göra något med, jag uppskattar till exempel de ”kompostlimpor” hon anlägger i närheten av sin köksträdgård. Visuellt blir de som egna odlingsbäddar och ger en närhet både till att kompostera och att använda komposten.

I sin trädgård har Delin djungelhöns som man blir lite kär i. Hon har också bin som får en speciell typ av bikupa där de får behålla sin honung och leva mer naturligt. Överhuvudtaget känns det som att det finns mycket miljötänk i skapandet av den här skogslika trädgården och man får tips på miljövänligare redskap och sätt att arbeta. Fotografierna av Karin Björkquist hjälper till att göra detta till en bok att drömma sig bort i, det är nog ganska få av oss som skulle har råd att göra något liknande hemma. Men drömma kan man ju alltid.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Se skogen!
• Grönt är skönt
• Odling för den late
• För vems skull matar vi fåglar?

Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om sitt arbete. Det ovanliga med Grönholms dagböcker är egentligen att de blivit bevarade till eftervärlden.

Utifrån Grönholms dagböcker och det lilla som finns att veta om hans liv skriver Baarman en alldeles fantastisk biografi som verkligen är extra allt. Ingenting går obemärkt förbi, allt måste undersökas. Det arbetssättet gör att det här blir så mycket mer än en dagboksutgivning.

I början av läsningen tycker jag att det är lite märkligt att bygga upp så mycket av så lite. Här finns exempelvis en lång genomgång av skolor som Grönholm sannolikt, men inte helt säkert, gått på som ung. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättargreppet och förstår att det är nödvändigt. Grönholm själv ger nämligen inte mycket mer än korta noteringar om dagens sysslor:

1901 november 26. Torglass lagas i ordning till Ekenäs torg. Snötrampning i trädskolan. Gräslök inplanteras. Spirea intages till drifting. Persilja upptages.

Utifrån dagboken vaskar Baarman fram spännande statistik om den här tidens växter och också om hur trädgårdsarbetslivet kan ha sett ut, allt uppställt i snygga tabeller för den vetgiriga. Apropå snygga tabeller så är boken tjusigt formgiven av Kristin Lidström, som också gjort de vackra illustrationerna.

Vi får följa med Grönholm ut i Europa där han arbetar som trädgårdsmästare vid Gardasjön och studerar vid pomologiska institutet i Proskau. I bakgrunden ligger en dov ton av samhällelig förändring. Det är några år före första världskriget och oroligheter i Ryssland spiller över till Finland. Kanske är det också på grund av säkerhetsläget som Grönholm har valt att lämna Helsingfors för arbete och utbildning på kontinenten?

Han återvänder till Finland och dödas, endast 34 år gammal, i det finska inbördeskriget. Det blir ett så abrupt slut på en biografi som huvudsakligen handlar om en karriär inom trädgårdsskötsel. Trots att slutet på historien framgår redan i bokens baksidestext så blir jag alldeles chockad över meningslösheten i det. Kanske har det att göra med att det är svårt att få ihop historierna? Antingen läser man en bok om finska inbördeskriget och är beredd på ond bråd död, eller så läser man en bok om trädgårdsskötsel och förväntar sig tips på hur man skall sköta sitt äppelträd.

Och då kan ju inte trädgårdsmästaren dö?

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Tema: biografier
• Vardagsfår
• Vandra med praktiska drömmar
• Skrivandets misströstande och lust

I fritidshuset är vi mest på sommaren och det har känts onödigt att bara mata någon helg då och då. I stället har vi satsat på en lite ruff trädgård som vi inte städar och piffar allt för mycket och vi brukar säga att alla djuren får vara i vår trädgård så länge de accepterar att vi också är där ibland. Det senare är det koltrastarna som har svårast att acceptera, de vill gärna bo precis vid vårt hus och sedan blir de extremt sura när vi också vill bo där.

Grönfinkar, ringduvor, rödstjärtar och starar är andra som gärna häckar precis bredvid vårt hus, och de verkar ta vår närvaro med ro.

En annan som ogillar när vi är i vår stuga är en katt som vi tror bor i bondgården bredvid. Den tar en lov runt vår tomt minst en gång om dagen, och om vi sitter på vår uteplats när den passerar så ser den väldigt förnärmad ut.

Efter att ha läst Niklas Aronssons Fågelmatning så tänker jag att jag kanske skall börja erbjuda våra fågelgrannar lite mat när de har det som mest hektiskt med att mata sina ungar, åtminstone. Vem vet, kanske kan det till och med blidka koltrastarna?

Aronssons bok har undertiteln ”Allt du behöver veta”, och han har sannerligen gjort ett gediget arbete med att samla kunskap inom området att dela med sig av. När man läser boken från pärm till pärm, som jag gjorde, så blir det en del upprepningar. Det gör förstås boken mer värdefull som uppslagsbok, man behöver inte gå miste om viktig information om man går in och läser bara ett kapitel.

Förutom att få konkreta och praktiska tips om hur man bygger upp sin egen fågelmatning på bästa sätt så funderar Aronsson också över vad fågelmatningen egentligen har för effekter, och för vems skull vi egentligen matar fåglarna? Påverkar matningen den biologiska mångfalden? Och om vi matar välmående talgoxar med dåligt producerade nötter och frön från andra sidan jordklotet, hur påverkar vi då den biologiska mångfalden och djurlivet på den platsen? Intressanta och viktiga frågor som avhandlas på ett pekpinnefritt sätt.

Några vanliga myter avlivas, och vanliga frågor från facebookgruppen ”fåglar inpå knuten” besvaras. Fåglar klarar av att äta saffran och salt i de mängder som de får i sig om vi delar med oss av lussekatter och skinksvål. De dör inte om vi slutar mata dem efter jul och de matar inte sina ungar med ”fel mat” om man fortsätter att mata dem under våren.

Den här boken är till bristningsgränsen fylld med fakta, funderingar och fotografier. Den spricker nästan, men den håller sig inom ramarna eftersom Aronssons brinnande intresse smittar av sig.

Similar Posts:

• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Om människans förhållande till fåglar
• Vackert och rogivande
• Från småvatten till glaciärer
• Tillbaka till skolbänken

Romanen är en kärleksförklaring till Österlen med dess gudomligt prunkande och doftande trädgårdar översvämmande av klätterrosor, stockrosor, pioner, löjtnantshjärtan, lavendel, lejongap, malvor och allt möjligt annat ljuvligt. Hur kirskålen platsar i sammanhanget tänker jag inte avslöja.

Huvudkaraktären Pommie Dahl är en parant kvinna med korkskruvslockar och storblommiga klänningar. Hon delar bostad med en kavat katt vid namn Fritiof Andersson. Efter att ha kammat hem en rejäl lotterivinst slipper hon löneslava och kan rikta all sin energi på att påta i trädgården samt njuta av livets goda, som smarrig fika och läcker mat.

När ett manligt bombnedslag flyttar in i grannhuset ställs saker och ting på ända för Pommie. Frank Blumer påminner om Robert Redford i sina bästa dar. Han har drivit en plantskola de senaste tjugo åren och försörjer sig numera som trädgårdsexpert, ständigt med ett tv-team i hasorna.

Pommie, som är van att glänsa i traktens alla trädgårdstävlingar, vädrar genast konkurrens. Hon har hädanefter fullt sjå med att spionera på sin nye granne, vars förehavanden hon följer med stort intresse.

Handlingen kulminerar med att den årliga skördefesten går av stapeln, där den vackraste trädgården i trakten skall utses. En tävling på liv och död för Pommie, som misstänker Frank för att inte ha rent mjöl i påsen och som begår några obetänksamma handlingar för att sabotera för honom.

Romanen är av angenäm engelsk feelgood-typ. För egen del associerar jag än mer till de festliga Lotta-böckerna av Merri Vik, som jag var mycket förtjust i under uppväxten. Pommie trampar – i likhet med Lotta (visavi Paul) – i klaveret närhelst hon kommer i närheten av Frank, ramlar i “plurret” och så vidare. Både Pommie och Lotta har också en distinkt air av medelklass runt sig.

Språket flyter smidigt; det märks att författaren arbetar med ord till vardags, även om jag tycker att romanen i viss mån tappar farten mot slutet.

För egen del har boken inspirerat mig till den grad att jag funderar på att införskaffa ett par rejäla lerkrukor och plantera lavendel på försök.

Läs en lättläst och rolig roman – om möjligt i en trädgårdstäppa!

Similar Posts:

• Sommardrömmar om att odla
• Att göra om skog till skog
• En vansinnigt välskriven feelgoodroman
• Fantasifull och dramatisk kärlekshistoria
• Odlingens pornografi

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

I din långdragna frånvaro tillåter du mig
att bruka jorden och förväntar dig/ 
avkastning av investeringen. Jag måste rapportera/ 
att jag misslyckats med min uppgift, främst/
gäller det tomatplantorna.

Liksom ett av diktjagen i Louise Glücks Vild iris lockas jag att odla, men förvaltar inte odlingen särskilt väl. När jag skriver detta har var det någon månad sen jag forslade in två gigantiska, skruttiga, likväl levande tomatplantor i hopp om att de gröna frukterna ska växa till sig innan plantorna dör.

Slutet av augusti. Hettan
som ett tält över
Johns trädgård. Och vissa saker
har mage att gro:
tomatkluster, klungor
av sena liljor – de kraftiga
stjälkarnas optimism – furstligt
guld och silver. Men varför
påbörja något
så nära slutet?

Tomaterna väntar inte på utsikten om en framtid. De väntar inte ens på ett fungerande nu. De fortsätter ”vidare utan minsta tecken” som det heter i en annan av samlingens dikter, där jaget dag efter dag rensar ogräs ur gräsmattan på jakt efter hopp eller ”ett tecken/ på att mitt liv kommer att ändras”.

Det är någonstans där som dikten hela tiden befinner sig i Vild iris. Mellan en utsiktslös uppgivenhet och en sorts bitter strävan som inte låter sig röras av omgivningen, som gång på gång visar att det går att komma vidare utan att snegla vare sig framåt eller åt sidan. Och så detta enkla: tidens hänsynslöshet. Att leva är helt kort att pågå. Att göra.

Nu är det över en månad sen Svenska akademien tillkännagav att Louise Glück är årets Nobelpristagare i litteratur. Det är inte det första priset Glück tilldelas för sitt skrivande, men hon tycks själv ha blivit förvånad över utmärkelsen. Akademien har ännu en gång förbisett den icke-västerländska litteraturen och gett priset till en vit amerikan. Trots det var vi många som blev väldigt glada när hon fick det. Inte minst för att hon är – utifrån det jag har läst av henne – en poet vars texter har många ingångar. En poet som nu lyfts fram och tillgängliggörs. När priset blev offentligt hade de flesta runtomkring mig knappt hört talas om Louise Glück, och då jobbar jag ändå på bibliotek, där jag också befann mig den dagen. Nu är Glücks böcker på väg att köpas in på de flesta av kommunens bibliotek och reservationskön börjar ringla sig lång. Massor av läsare som annars sällan öppnar en diktsamling kommer att läsa, förundras, känna igen sig och upptäcka att såhär kan poesi också vara. Till synes enkel, men också mångbottnad – här finns något att förstå för många. Inte i varje rad, men i delar. Kanske också som en helhet.

Vild iris är strålande översatt av Jonas Brun. Han har även skrivit ett efterord som i sig kan fungera som en ingång till samlingen. Om trädgårdsarbetet skriver Brun att ”Man måste vara kallhamrad. Man måste stå ut med att inte ha kontroll.” Något som också avspeglas och framträder som ett slags insikt hos trädgårdsmästaren i Vild iris. Att förvalta en trädgård kan å ena sidan innebära maktfullkomlighet. Å andra sidan går det att stå helt maktlös inför naturens nycker.

Redan i Ararat, som kom förra året i översättning av Stewe Claeson, går det att ana trädgårdstematiken. Ararat är en förhållandevis rak diktsamling, som troligen är ännu lättare ta till sig för den som ännu inte läst Glück. Här skriver hon om familjen – om sorger, kval och den avgrundsdjupa ensamhet familjerelationerna kan föra med sig. Där planterar mor och syster blommor runt ett hus som de betraktar som faderns ”sanna grav”. Systern är ”som gul dahlia”, jaget ”gjorde en blomma till fiende”. I sin kärleken till sonen tänker sig jaget att vara ”en orkidéälskare som/ finner purpurtreblad växa/ i granens skugga, utan att/ röra det, utan att behöva/ äga det.”

Men där diktjaget i Ararat hela tiden verkar vara ett och samma, är Vild iris en diktsamling som vimlar av olika röster. Det är upp till läsaren att avgöra vem hen helst vill lyssna till och vem det faktiskt är som talar. Är det en övergiven människa? Är det Gud? Är det scillan, hagtornsträdet, den vilda irisen? Subjekten smälter samman och genom växternas försök till kommunikation framträder människans olika benägenheter. Även de tilltalade skiftar och dikten osäkras gång på gång när diktjagen talar till andra. Ibland är tonen anklagande, ibland urskuldande, och så – allt som oftast – finns en förvåning hos jaget över att saker lever, att faktiskt vara vid liv: ”Jag trodde inte jag skulle överleva,/ utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte/ att vakna igen”.

Ja, Vild iris innehåller precis som Ararat en poesi som ligger nära döden, sorgen, ensamheten. Men den handlar också om uppgivenheten som finns överallt och att det går att leva med den. Gör dig inga drömmar, men finns och fortsätt finnas. Kanske är det vad många av oss behöver just nu.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2020
• Finstämt om livets början
• Febriga drömmar om död
• Smäller till då och då
• Jamaica Kincaids trädgård

Med en pedagogisk A-Ö-approach, färgkodade kapitel, lättsamma men mycket välformulerade texter leder Marie-Louise Eklöf oss in i sin örtträdgård. Hon delar frikostigt och prestigelöst med sig av all kunskap hon samlat på sig under åren i fråga om att odla och bereda örter. Vi får även en genomgång av de aktiva ämnena i varje ört och en djupdykning i hur allt hänger ihop kemiskt, vilket jag tycker är mycket intressant.

För respektive ört listas användbara delar av örten, användningsområden, vilka ämnen som är aktiva och hur de påverkar åkommor. Även hur man i detalj bereder örten är specificerat, detta för att få ut mesta möjliga från hela plantan. Blad, rot och blommor – ibland kan allt användas, ibland bara de delar som är ovan jord.

Upplägget med att odla örter fungerar både för dig som bor i hus och för dig som har balkong med odlingsmöjligheter. Läsaren får även specifika råd om i vilken miljö örten trivs, hur man kan föröka den, dess skördeperiod och om den bidrar med nektar för våra viktiga insekter.

Trädgårdsapoteket innehåller många fina foton, och det uppskattas. I böcker om just växter föredrar jag foton framför tecknade bilder. För en tvekande nybörjare är ett foto så mycket bättre att ha tillhands när man börjar utforska växter och örter. En bild minimerar risken att plocka fel ört och gör amatören trygg och modig.

Två fokusområden finns i boken – skönhet och åkommor. Att göra sitt eget badsalt eller ansiktsvatten är både roligt och ekonomiskt. Att dessutom behandla diverse åkommor med örter baserat på mycket gammal kunskap känns värt att prova, istället för att bara ta en tablett från medicinlådan. Behandling av över fyrtio åkommor som kan lindras med örter beskrivs strukturerat och inspirerande.

Jag gick helhjärtat in i örtvärlden för några år sen. För mig handlar det om en slags urinstinkt som vaknade till liv i samband med matsmältningsproblem där vanliga läkemedel inte fungerade. Jag började då undersöka möjligheten att använda örter och min första kopp hemmagjordt te med mynta, maskros och oregano var ett faktum.

Att ta tillvara på trädgårdens utskällda maskrosor känns mer rätt än någonsin. Varför slänga dessa när man kan göra något vettigt av dem?

Odlingsglädjen ökar om du har örterna lättillgängliga och väljer de örter som för dig är användbara nästan dagligen. Bereder du dem genom torkning har du i bästa fall hemgjort, gott te eller annat till husapoteket hela den mörka årstiden.

Jag har provat mig fram genom åren och hittat mina favoriter i olika typer av mynta som man kan göra te på. Rosmarin och citronmeliss har också en given plats i mina odlingslådor.

Läs Trädgårdsapoteket och inspireras till den kommande odlingssäsongen!

Similar Posts:

• Odlingens pornografi
• Mystiska växter och jordiga fingrar
• Odling för den late
• Grundkurs i evigheten
• Jordnära passion

Bilderboken Blomsterfesten i täppan har hunnit fylla 100 år och lite till. Anledningen till att den ges ut i nyutgåva med jämna mellanrum är troligen alla omläsningar som gör att boksidorna till slut ramlar ur.

Sagan börjar med att flickan Lisa väntar på mormor som gått iväg för ett ärende. Det är midsommarafton och Lisa får umgås med blommorna i all sin ensamhet. Snabbt sugs hon in i en fantasivärld med nickande blåklockor och prästkragar och smörblommor. Hon hälsas välkommen till en midsommarfest av självaste midsommarfen. När hon får en droppe vallmosaft på ögonlocken kan hon se blommorna gå och röra sig, vilket bara är möjligt just denna dag på året. Samtidigt blir Lisa osynlig för blommorna för att de inte ska bli skrämda av hennes storlek.

Festens planering är i full gång ser Lisa. Fruarna Potatis och Rödbeta ansvarar för maten som skickas på bladfat med snabbfotade rädisor, morötter och ärtväxter. Bilden visar hur småpotatisarna får hålla i en liten rottråd och hålla sig lugna när mamma Potatis styr och ställer med maträtterna.

Sedan kommer paraden med Festfolket. De kommer i mängder från ängar och hagar, skogar och insjöar, huset och köksträdgården. Till sommardagen hör också ljud: ”Och bina och humlorna surrade, syrsorna spelade och blåklockorna pinglade.” Här har Beskow bidragit med svartvita teckningar av fjärilar, bin och syrsor för att förstärka myllret.

Varje blomster tecknas och färgläggs realistiskt med naturen som förlaga. Men varje växt har också huvud, armar och ben – för att likna en människa från den tidens Sverige. Kläderna visar vilken samhällskategori var och en tillhör och detta fångar Beskow med sin skickliga blick.

Högst uppe i täppan satt rosen nyutslagen och strålade och välkomnade alla gästerna. Runt om kring sig hade hon sitt hov: Fruarna Pensé och Pion, fröknarna Syren och Kaprifol, baronerna Kejsarkrona och Löjtnantshjärta, riddar Iris, en Akleja och de små näpna kammartärnorna Tusensköna.

Men ingen fest utan störande moment! Oväsen uppstår när ogräsen står utanför grinden och fru Rödbeta låter bestämd i sin replik:

[- - -] nog ska vi sätta stopp för att det där packet kommer med på festen. Ett sådant tiggarpack och trasfölje! Låter Ers nåd dem bara få en fot innanför grinden så blir vi aldrig av med dem sen.

Den här scenen visar att Elsa Beskow inte sopade undan samhällsklyftorna i sitt berättande. Visar hon inte också stark tilltro till barns förmåga att fundera kring fattiga människors villkor?

I berättelsen ingår några rimmade alster som har inspirerat till ett verk i folkmusikton, en skiva med gruppen Makadam. De tillhör inte de mest sjungna sångerna i den svenska visskatten men ger ännu en dimension till de olika blomster och växter som Lisa mötte under den mest förtrollande midsommarafton hon dittills upplevt.

Blomsterminnen skapas både i verklighetens pionträdgårdar och i dikeskantens tistelsnår. Det visste Elsa Beskow, vars böcker kan läsas om och om igen.

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Faktabok för de yngsta
• När man vill ha en traditionell julsaga …
• Växternas snillrika värld