”För mig är växter någonting mäktigt och odling ­något ganska brutalt.” Så säger Elin Unnes i en artikel i Allt om trädgård, som en motreaktion mot vissa trädgårdsbloggares förkärlek för gulliga blomsterarrangemang. Intrycket stärks av Unnes nya bok som kommer två år efter den hyllade debuten The Secret Gardener. Från att ha varit skeptiskt inställd till allt vad blommor heter så börjar hon läsa på om ätliga örter och blommors medicinska effekter och ändrar uppfattning. Resultatet blir en volym fylld till bredden av resonemang om mer eller mindre vetenskapliga undersökningar av växters förmåga att kommunicera med varandra, utdrag ur historiska idéer om örters hälsoeffekter, växters beteenden om natten och om vilken musik som liljor egentligen föredrar. Men också handfasta tips om hur ett urval användbara örter odlas och bereds till hudvård, som mat eller kurer.

Texterna är bildsatta med suggestiva och vackra så kallade kirlianfotografier av de beskrivna blommorna och örterna. Fotografen Valdemar Asp placerade växterna i ett elektriskt fält som ger plantorna en lilagnistrande aura, perfekt för att illustrera de mer mystiska inslagen i texten. Som att röllika i sovrummet ger upphov till mer actionfyllda drömmar och att malört är ett effektivt botemedel om du råkar bli biten av ett sjöodjur. Det är blandningen av Elin Unnes smittande fascination för uråldriga föreställningar om örters påverkan, som i vissa fall visat sig stämma, och de konkreta tipsen som ger boken sin spännande särprägel. Unnes infallsrika, rättframma och egna språk gör läsningen än mer underhållande, utstickande och intressant.

I ett appelliknande parti i början av boken lyfter hon hur örtintresserade under medeltiden började ses som hedningar och häxor i takt med att kristendomen blev förhärskande, hur en dikotomi mellan natur och kemi utvecklades och hur patenten idag styr användningen av örter i medicinska syften. I boken finns också resonemang om att visa respekt för naturen och för det vi tar från den. Men den känslan av respekt finns underliggande boken igenom. Variationen i sättet som växttematiken behandlas gör Herbariet till en bladvändare eftersom det är omöjligt att lista ut vad som väntar på nästa uppslag, magi eller jordiga instruktioner (ofta infinner sig både och). Det är också det som var ambitionen med boken, som Elin Unnes själv beskriver det i en intervju med tidningen Rodeo: ”Jag tycker ju att man ska skriva den skiva man vill höra, den film man vill se och den bok man vill läsa, på det sättet har man alltid i alla fall en läsare. Så det här var boken som jag saknade, en som innehöll både vetenskap och sagor!” Ord som ockult återkommer frekvent längs sidorna och att den senare delen av boken ägnas de onda växterna (såsom stormhatt och spikklubba) förstärker bilden av författaren som något av en experimenterande nutida odlingshäxa som inte räds de skuggigare sidorna av blomsterängen.

Även om spretigheten i bokens upplägg och form oftast är uppfriskande är det samtidigt det som drar ner betyget ett snäpp. Det skulle å andra sidan visserligen bero på att undertecknad bara blivit lite snurrig av att bara läsa om alla kraftfulla örter och får svårt att hänga med i samtliga svängar. Elin Unnes lyckas sammantaget med att lyfta fram just en mångfacetterad bild av växtriket som inte utesluter det brutala och mystiska. Aspekter som till stor del glömts bort och egenskaper som fortfarande väntar på en vetenskaplig förklaring dras i Herbariet fram i ljuset.