Vid Nybroplan i Stockholm ligger Dramaten, eller Kungliga Dramatiska Teatern, som den egentligen heter. En snirklig gräddbakelse med gulddekor, ett mytomspunnet marmortempel där 1900-talets svenska skådespelarelit passerat revy. En drömvärld men också en mycket påtaglig vardag för ett stort antal människor. I En etta på Nybroplan är det livet i logerna som står i centrum, […][...]

När man är död är man sannerligen död och skiter i hur ledsen man var medan man gick omkring här på jorden och såg dum ut. (Ur slutdikten i ”Hundstunden” av Kristina Lugn) Kristina Lugn är död men hon kommer samtidigt alltid att finnas. I höstas var jag på författarsamtal kring boken ”Alla kan dö” […][...]

Teaterregissörer som sätter upp en pjäs utan ett manus är nog de sämsta arbetsgivarna som går att finna. Så tänker jag när jag läser Den bästa av världar. Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att […][...]

Där musiken började av Lars Sund är en myllrande roman om en mängd människor, byggnader, platser, händelser och framförallt musik – allt från progressiv rock till minimalistisk symfonimusik – i Finlands Liverpool, en liten cellulosadoftande hamnstad vid den österbottniska kusten. Stadens namn nämns inte men med lite lokalhistorisk kunskap känner man igen Jakobstad. Allt är […][...]

Margaret Atwoods Häxyngel har underrubriken en modern version av Stormen, och Shakespeares namn står rent av på förstasidan tillsammans med Atwoods. Det är knappast någon mening med att förneka att jag varesig sett eller läst Stormen, och att en del av behållningen av Atwoods roman därför sannolikt går förlorad på mig. Jag visade till exempel […][...]

Igår avslutades Bergmanveckan på Fårö. Jag var inte där. Jag har istället suttit på balkongen och lusläst Andreas Focks intervjubok Alla talar om Bergman. Författaren har intervjuat 25 personer som på ett eller annat sätt jobbat nära Ingmar Bergman. Det är skådespelare, scenografer, scriptor, TV-producenter, elektriker, kostymörer med flera. Den bild fler än jag månhända […][...]

I biografin eller intervjuboken Vrålstark & skiträdd berättar Marie Göranzon för Stina Jofs om sitt liv. Otaliga har fått komma till tals. Boken består inte bara av regelrätta intervjuer – ibland kommer Stina Jofs med egna inlägg. Ibland blir det diskussioner, olika svar eller inga alls. Greppet är öppet och oväntat. Även kontexten – årtal […][...]

När Tamar kommer in på teaterestet på högstatusskolan Norra Latin i Stockholm är det en dröm som går i uppfyllelse. Här har hennes idoler gått. Här går de unga stjärnskott som hon hittills bara följt på sociala medier. Hon flyttar från familj och vänner i trygga Östersund och blir inackorderad i Bredäng, men det är […][...]

Jag tassar runt i min tonårsstad; jag tenderar att göra det då och då om vårarna. Någon gång har jag till och med tagit bilder, men det blir bilder av platser som sällan ser likadana ut längre, av händelser och människor och stämningar som inte längre finns där. Obegripliga bilder utanför mitt huvud. Urtråkiga. En […][...]

Medea dödar sina barn utanför scenen. Klytaimnestra sin make likaså. I de antika tragedierna ser vi inte de våldsamma handlingarna, bara deras konsekvenser. Morden återges men gestaltas inte. Pjäserna utspelar sig på så sätt i, som Christina Ouzounidis skriver i denna avhandling, ”det avlyssnade, i det vi hör snarare än i det vi ser, i […][...]