Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

I sin senaste diktsamling Rosor skador behandlade Tunedal demens och sorg. Denna nya samling dikter är en djupdykning i samma ämne, med jungianska och freudianska undertoner: här spelar Elektra i flera av scenerna, Oidipus dyker upp då och då och familjen: modern, fadern och systern ligger i fokus. Men här finns också baby, i fetstil, med återkommande mellanrum – dikter i ett mer direkt tilltal som förankrar samlingen hos någon – ett barn? En älskare? Ett yngre jag?:

Hej lilla vårdnadstagare
Jag spottar ut dig så att du kan vara
En ljus och mycket liten spillra
Sprillans ny

Tunedal lånar och (åter)använder ord från andra för att få fram drömmens tunga bilder och innebörder: här finns Louise Glück såväl som Sylvia Plath, tillsammans med flera andra som alla smälter in sömlöst i Tunedals språk och ton. Samlingen är indelad i fem delar, var och en inledd med ett citat som får fungera som anslag till dikterna som följer.

Det är tungt som sammet, snudd på gotiskt stundvis, men dikterna tillåts aldrig bli för mastiga: Tunedal bryter sina noggrant uppmålade illusioner med nonchalanta inslag som tar ned dikterna på jorden och speglar människans handfallenhet inför döden. Ett tydligt exempel är slutet på dikten ”Den där flickan är en överdrift i beskrivningen av språket som ett uppror”:

(…)
Regnet låtsas inte i den här stan
Längtan rimmar på fängslad
Träden har inga grenar
Jag borde också vara död

Javisst
(…)

Trots att döden spelar huvudrollen i samlingen blir den aldrig särskilt nedslående. Tvärtom hänförs man av Tunedals förmåga att vränga bilder mot varandra och hitta nya vägar in i ord, tankar och teman som redan skrivits, som redan tänkts, men som – uppenbarligen – är outtömliga. I slutändan blir döden inte mer än ett sorts grundtillstånd som måste finnas för att det där andra – orden, tankarna, drömmarna och känslorna, ska kunna existera. Och där vill man gärna befinna sig i Tunedals sällskap.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Diktens universum
• Åkessons Tetrapak
• Poetiska stillbilder om liv och död

Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962 är en tungviktare på över 750 sidor och vi följer Plath från de tidiga åren på Smith College till mitten av 1962 då hon fortfarande var gift med Ted Hughes.

Noteringarna ger oss en inblick i den femtiotalstypiska verkligheten för de unga kvinnorna på Smith College: bli gift, sedan hemmafru och sedan skaffa barn.

Plath blir tidigt medveten om att hon har andra mål än många andra av sina vänner och att hon behöver sin konstnärliga frihet. I en relation är det därför viktigt att mannen i hennes liv förstår hennes behov av att skriva och som stöttar en relation där hon får utöva sitt konstnärskap. Hon varvar sitt skrivande mellan poesi, noveller och en stark vilja att skriva en roman och provar sig fram, ofta envist och målmedvetet men lika ofta med självförakt och utan struktur.

I det liv hon lever har Plath en ständig känsla av utanförskap men ändå en önskan att vara en del i ett sammanhang.

Men tänk om mitt arbete är uselt? Jag vill snabbt och fort få vilken skit som helst publicerad. Ord, ord, för att stoppa syndafloden genom det tumstora hålet i fördämningen. Det ska bli mitt hemliga rum. Har jag inte stått utanför hela mitt liv? Uppställd framför välvilliga fiender? Hänsynslös, lidelsefull: varför tycker jag att grupper är outhärdliga? Vill jag ens vara med? Är det för att jag inte kan mäta mig med dem, får tunghäfta, krympt hjärna, som jag bedrar mig med drömmar om enastående romaner och dikter som slår världen med häpnad? Jag måste överbrygga klyftan mellan tonårsglitter och mogen glöd.

Plath analyserar att den frihet hon önskar sig i och med skrivandet också innebär en otrygghet – vad medför det att inte ha något fast jobb utan att bara förlita sig på skrivandet som inkomstkälla?

Söndag var en också en deppig dag: trött, nere: kan det delvis bero på att jag är så nära friheten (som i själva verket innebär ett annat slags tyranni: otryggheten) och än så länge inte är i stånd att överbrygga med flitigt skrivande, så som jag gjorde den där enda veckan under vårlovet?

Hon har höga krav och är hård mot sig själv och reflekterar och undrar granskande…
Är hon torr och steril?
Kan hon lära sig något nytt?
Den ständiga pressen och jakten på att bli publicerad går som en röd tråd genom alla år.

Att läsa om hur hon ser på sin relation med Ted Hughes och reflektioner över om hon skulle bli galen om de inte var tillsammans är något av en förutsägelse av framtiden. Redan 1957 skrev hon följande:

…hela mitt väsen har vuxit och flätats samman så totalt med Teds att om något skulle hända honom vet jag inte hur jag skulle kunna leva. Jag skulle antagligen bli galen eller ta livet av mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Dagboksanteckningarna tar oss igenom 1950-talet och framåt. Hennes relation med Ted tar mycket plats men mest får vi reflektioner över skrivandet och måendet kopplat till detta. Det är vasst, detaljrikt och bitvis också roligt. Plath är skärpt och en extremt bra observatör och hon skildrar sitt liv med vänner, kollegor och älskare ofiltrerat.

Jag upplever noteringarna som autentiska vilket inte alltid är självklart trots dagboksformatet. Boken är en riktig bladvändare som varmt kan rekommenderas.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Livet, litteraturen och allting
• Återbesök i Glaskupan
• Läppstift och livsaptit
• Kyla och hetta

I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood tillsammans med elva andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning genom att skriva essäer, noveller, dikter eller artiklar. Vinsten är en månads betald vistelse i New York.

Sommaren är varm och kvalmig och New York är täckt av en fuktig dimma. De tolv unga kvinnorna har inkvarterats på hotellet Amazonen, ett hotell som närmare liknar en studentkorridor än ett riktigt hotell. Hotellet bebos endast av kvinnor, de flesta från välbärgade familjer som går sekreterarskola innan de med största säkerhet kommer gifta sig och skaffa barn. 

Esther kommer från Boston men har innan den här resan aldrig tidigare varit utanför New England och hennes förväntningarna på New York är stora. Trots detta känner Esther rätt snabbt att något är fel. Dels tänker hon mycket på makarna Rosenberg, som dömts till döden för spionage och ska avrättas. Sen känner hon sig dessutom styrd och ofri. Dagarna för de unga kvinnorna är inrutade och fyllda av aktiviteter och vistelsen som gav förhoppningar om ett friare liv blir något helt annat. 

Jag förmodades roa mig som aldrig förr.
Jag förmodades vara avundad av tusentals andra collegeflickor precis som jag över hela Amerika, som inget hellre önskade än att få trippa omkring i samma lackskor, storlek trettiosju som jag köpt på Bloomingdales en lunchrast tillsammans med ett matchande svart lackskärp och en svart lackväska.
…
Det var bara det att jag inte styrde någonting, inte ens mig själv.

De uppenbara klasskillnaderna och vad en ung kvinna kan förvänta sig i femtiotalets Amerika märks i relationen mellan dem som vunnit novelltävlingen. Doreen, Esthers rumskompis, ser livet som någonting lätt och hon roar sig på alla sätt hon kan. Hon går på rätt skola, har rätt kläder och har råd att inte bry sig för mycket om utfallet från vistelsen i New York. Men för Esther ligger prestationsångesten ständigt och lurar. 

Hennes relation till barndomskärleken, Buddy Willard, tar också en annan vändning när hon upptäcker att det är olika regler och förväntningar på dem på grund av kön. Buddy och Esther har redan en något så när utstakad väg framför sig, men när Esther får reda på att Buddy har haft en sexuell relation med en servitris ställer det hennes bild av honom på ända. Hur kan han spela så oskuldsfull när han skaffat sig erfarenheter av detta slag? Hon reflekterar även över att hon inte gjort samma erfarenheter ännu.  

När Esther inte kommer in på skrivkursen hon sökt efter New York-vistelsen infinner sig en stor tomhet. Det finns ingen mening med att gå upp ur sängen och det finns ingenting att se framemot. Hon blir alltmer skör psykiskt och dras mellan livet hon vill leva och livet hon förväntas leva.

De detaljerade känsloyttringarna och miljöbeskrivningarna i boken har en oerhörd skärpa. Glaskupan sjuder av intryck, känslor och iakttagelser. I dagsläget skrivs det öppet om psykisk ohälsa, men att skriva och ge ut Glaskupan på 60-talet kan man förstå gav stora reaktioner.

Plath styr oss elegant mellan ytligheter och djup och skapar ett värld som det är svårt att slita sig ifrån. Glaskupan är lika aktuell idag som den var 1962 utifrån många perspektiv och Esthers personlighet har fångat mig igen.

Similar Posts:

• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut
• Vägen mot slutet
• Sylvias egna noteringar
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut

För många av de unga kvinnorna är sommaren i New York ett sista äventyr innan de ska gifta sig till hösten. För Sylvia är det språngbrädan som hon tänker sig ska ge hennes litterära karriär fart. Hon ska skaffa sig kontakter, en förläggare. Hon ska skriva sin första roman.

”Körsbär i snön” är färgen på Sylvias favoritläppstift, en mättad, mörkröd nyans. De unga kvinnorna i gruppen ger henne snart smeknamnet Munnen, delvis, kan man föreställa sig, på grund av hennes sensuellt markerade, hungriga läppar, delvis för hennes kaxiga förmåga att ge svar på tal.

”Körsbär” har en andra betydelse också, som oskuld, mödom. Är det något att hålla på? En del av flickorna rodnar vid blotta tanken, andra, som Sylvia och nya bästa väninnan Carol, roar sig med att genera de andra med sin uppriktighet och sin blaserade världsvana.

Det är en snygg, på en gång naiv och cynisk, lite otäck kvinnlighet som Tahvanainen gestaltar. Ytan är allt, och kvinnligheten är på en gång till salu och inte. Att vara ung och vacker är en biljett till uppmärksamhet, gratismiddagar, drinkar och presenter, som självklart måste utnyttjas – åtminstone om man som Sylvia är där på litterära meriter och med små kontanta medel – men som också kommer med ett högt pris. Männens krav kan avvisas eller tillgodoses, men kvinnligheten är ständigt och obehagligt responsiv. Det är ingen självklarhet att, som Sylvia kräver att få göra, ta egna initiativ.

Samtidigt är det ett New York i en brytningstid som skildras. Mademoiselle kräver hatt och handskar av sina unga praktikanter, och på hotellet är manliga besökare förbjudna utanför lobbyn. Nedanför den vindlande brandtrappan väntar dock ett nattligt New York fyllt av nattklubbar, jazz och män, män, män. Möjligheterna är oändliga. Kanske mer för att samla livserfarenheter än för att skapa skrivro.

Tahvanainens Plath är så ung, så kaxig och sårbar. Det slår mig att medan jag när jag läste Glaskupan, Plaths egen roman baserad på hennes upplevelser den där New York-sommaren, var yngre än huvudpersonen är jag nu inte bara äldre än den livshungriga Esther/Sylvia, utan också äldre än författaren var när hon dog. Så märkligt, att den här unga kvinnan också står så nära döden. Eller?

Skulle det med nödvändighet sluta så? Var den intensiva livshungern och döden två sidor av samma mynt? ”Det kan hända att min rädsla och mitt skrivande är samma sak”, funderar Tahvanainens Sylvia. ”Det betyder att jag inte har något skrivande utan Panikfågeln.”

Finlandssvenska Sanna Tahvanainen är för mig en ny bekantskap, men Körsbär i snön är egentligen den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi om kvinnoliv, där de båda första utgörs av biografiska romaner om drottning Victoria av Storbritannien respektive modeskaparen Coco Chanel, Bär den som en krona (2013) och Den lilla svarta (2016). Den här romanen gör mig klart nyfiken även på dessa.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Svindlande briljant debut
• Kyla och hetta

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke.  Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• En berättelse för vår tid
• Första översättningen
• Många pojkars historia
• Han lajkade Big Brother