Inför sin förra bok, den omskakande Deras ryggar luktade så gott från 2014, skapade Åsa Grennvall huvudpersonen Jenny. Berättelsen byggde på Grennvalls egna upplevelser men genom karaktären Jenny fick hon någon annan att dela sina erfarenheter med, som författaren förklarade i en intervju med ETC. Det gjorde berättandet lättare. I nya Jag håller tiden, den andra […][...]

Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av Rotterdam och hans samtidas humanism. Den pekar framåt delvis genom att peka bakåt, […][...]

Det är dagen efter det amerikanska valet när jag först bökar mig till rätta i snö och is med naturfotograferna Felix Heintzenbergs och Ole Jørgen Lioddens Arktis. Det är på en gång en perfekt flykt och en hjärtskärande breddning av perspektiven – en mäktig, fascinerande och enormt sårbar miljö. Mitt första spontana rubrikförslag till den […][...]

Fattiga. Det är väl något Andra människor blir? Missbrukare, psykiskt sjuka, utlänningar som tigger framför Ica? Om ens de är fattiga på riktigt – vi svämmar över av misstänksamhet mot såväl definitioner som verkliga livsvillkor: Hämtas inte tiggaren i själva verket upp av en Mercedes? Badar inte de där utanförskapsmänniskorna i bidragspengar? Själva blir vi […][...]

Efterkrigstiden. För de flesta svenskar har ordet en påtagligt ljus klang, en klang av fred och framtidstro. Av hopp och tillväxt, av att kunna lägga krigets mörker och tveksamheter bakom oss. När vi först långt senare börjat ”göra upp” med det där mörkret tenderar vi ändå att ta för givet att det slutade där, med […][...]

Sandra Beijers andra roman börjar starkt. Det första kapitlet är träffsäkert, både språkligt och känslomässigt. Man rycks direkt in i en värld som precis fallit samman med väl valda meningar och blankrader. Författaren manipulerar läsarens känslor med närmast kirurgisk precision. Allt som blir kvar handlar om Matilda. Hennes sambo har precis gjort slut och lämnat […][...]

Det finns oräkneligt många taggstungna du:n och ni:n i Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön. Någons yttre värld återspeglar den inre och det får ”du” och ”ni” ta skit för. Tvåradingar. Arga, sura, cyniska, ledsna tvåradingar. Jag hoppas att mina läsvanor bara har råkat halka in på ett särskilt grått spår, men argt, surt, cyniskt och […][...]

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär. Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever […][...]

En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata […][...]

Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär? Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den […][...]