Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I […][...]

En del böcker rätar ut frågetecken. Andra skapar nya. Ibland är det bra. Ibland är det mindre bra. Av vissa böcker lär man sig något nytt. Andra bekräftar det man redan vet. Ibland är det bra. Ibland… ja, ni fattar. Dorothea Tannings surrealistiska roman Avgrund utspelar sig under en helg mitt i öknen på ett […][...]

De föddes samtidigt i Sodom som barn till en kossa och en dödgrävare, efter två timmars förlossningsarbete som starkt underlättades av pilsner. Därefter dök de upp mellan de fuktiga och sällan tvättade lakanen i föräldrarsängen, och saknade nästan omedelbart den varma livmodersomfamningen. De njöt av de kontinuerliga njurutsöndringarna, den obegränsade friheten från naveln fröjdade dem […][...]

Ett uppskuret öga, en randig låda med en slips i, svartmyror som kryper ur hålet i en handflata, bilden av någons armhåla som tonar över i en sjöborre, en man i äppelknyckarbyxorÂ… – Luis Buñuels och Salvador Dalís film Un Chien andalou är sexton minuter tvättäkta surrealism, straight from 20-talets Paris. Det kan vara svårt […][...]

Det finns ingenting märkligt i Alfred Jarrys Övermannen. Den är för all del en smula knasig i språk och handling, och visst kan man kalla den för den första surrealistiska romanen, men den är därför inte inkonsekvent eller ologisk. Jarry är obunden i sitt språk, men sällan otydlig eller gåtfull. Prosan och de händelser den […][...]