Biotika är en på många vis klassisk apokalyptisk road movie (fast i bokform naturligtvis). Historien inleds med att Sofie begraver det obehagliga som nyss var hennes man Jens, sedan bränner hon ner ladugården (med kor och allt) och bostadshuset (och för säkerhets skull också åkern). Med ett avsågat hagelgevär i bagaget tar hon Jens motorcykel […][...]

När jag stapplade ut från biovisningen av Prometheus, prequelfilmen till Alien-serien var jag yr av den intensitet som präglat det som nyss utspelat sig på vita duken. En liknande känsla infinner sig när den sista sidan av Rörelsen är utläst och till stor del är det ett gott tecken. Ajvide Lindqvist väjer inte undan för […][...]

När jag var drygt tjugo umgicks jag intensivt med Nina, vars föräldrar bodde på Åland. Otaliga är de gånger vi åkte Finlandsfärja för att ta oss till Mariehamn och naturligtvis passade vi ofta på att ta en partykryssning när vi ändå skulle dit. Jag är väl bekant med dessa enorma festcontainers där folk dricker sprit, […][...]

Med en miniräknaren i högsta hugg framför wikipedia räknar jag fram mitt Stephen King-index. Resultatet blir något av en besvikelse, 39,6%. Hade det varit resultatet på en tenta hade det blivit IG, på gymnasiet hade prestationen möjligen passerat som en trea. Men 39,6 % betyder också 21 romaner (exkluderar novellsamlingar och icke skönlitterära verk ur […][...]

Fjortonårige Lorenzo gömmer sig i källaren till huset där han bor med sina föräldrar. Där får han vara för sig själv, precis som han vill ha det. Officiellt är han på skidsemester i Cortina tillsammans med ett gäng klasskompisar, en lögn han virat in sig i för att göra mamman glad. Mamman, vars högsta önskan […][...]

Vinden viner grå och syndig utanför fönstret. Jag hör barnens skratt på innergården, som vore det fortfarande i sin ordning att leka utomhus, men vinden säger något annat. Det grå som hukar sig över lägenheten och, om jag inte tänder lampan, förstummar och skiljer ut denna enda dator som ljuspunkt i tillvaron, säger något annat. […][...]

En av de första skräckfilmer jag minns att jag såg, för … många år sedan i alla fall, var Stephen Kings och George Romeros Creepshow. Jag ville ha mer. Efter att jag sett en bunt filmer till som sällan lyckades hålla stämningen uppe i 96 minuter insåg jag hur smart Creepshow var: skit i att […][...]

”Det här är en bok för den som gärna vill berätta sig själv”, inleder Merete Mazzarella. Det kan man göra genom att skriva, men också muntligen, menar hon, och fortsätter (och det är här jag blir riktigt intresserad): ”Jag hoppas och tror att här också kan finnas något av intresse för den som än så […][...]

Jag har ett kluvet förhållande till The Shining. I åratal höll jag med Stephen King: Stanley Kubricks filmatisering missar poängen helt. Romanen handlar om alkoholisten Jack Torrances kamp mot sina demoner, men i filmen spelar Jack Nicholson honom redan från början som en demon, och all spänning försvinner. Men häromåret såg jag om den och […][...]

I min lägenhet ligger böcker ur en viss genre utspridda. Med mer eller mindre utmanande framsidor blickar de på och generar vem helst som kommer in. Erotik. Jag håller på att sätta ihop en skrivarkurs i att skriva erotiska skildringar för Folkuniversitetet i Malmö. Hur skriver du egentligen upphetsande? Vad utmärker en bra sexscen? Varför […][...]