Tre syskon som delade lägenhet. Alexander, Natasha och Josef. Parallella liv, men alltid med ett öga på varandra. Så kändes det i alla fall. Nu är de bara två. Natasha, som knappt tar sig ur sängen, och Josef, som festar, filar på sin stand-up-rutin och ligger runt. Lite planlöst. Kanske som vilken nittonåring som helst. […][...]

Kan en författare skriva berättelser lika frekvent som popmusiker skapar låtar? En sådan fråga far genom huvudet när jag ser mängden böcker som är författade av Martin Widmark. Många känner till LasseMajas detektivbyrå i och med att den blev julkalender år 2006 och många köper säkert böckerna med humorfyllda illustrationer till barnen, syskonbarnen, barnbarnen som […][...]

Lauren Oliver slog igenom stort med ungdomsromanerna Resten får du ta reda på själv och den dystopiska trilogin Delirium, Pandemonium och Requiem. Så kom barnboken Liesl & Po, och jag måste erkänna att jag någonstans där tappade kollen på henne. Lätt förvånad blir jag därför när jag inser hur mycket hon faktiskt hunnit skriva sedan […][...]

Kan man ärva sorg? Ensamhet? Tystnad? ”Sorg går aldrig över, vad de än säger. Det kan du lära dig här och nu så du inte blir besviken senare.” Så säger mormor Signe till sitt barnbarn Anja, jag-berättaren i Malin Nords roman Barmark, redan när hon är barn. ”Mormors berättelser tog plats i min kropp. Jag […][...]

Först, en titelsida med en vackert tecknad nyckelpiga. Sedan de första raderna som trycker ner mig i fåtöljen. – Jag har letat efter henne överallt. –  … –  Är det några kvar därinne? –  Monsieur, ni måste förbereda er på det värsta. Antoine Leiris fru Hélène var i konsertlokalen Bataclan den där kvällen i november […][...]

När jag läser vill jag väckas. Planlöst vandra omkring i språket. Förundrad. Jag vill drabbas, psykiskt och fysiskt. Jag vill att texten ska slå an en sträng och sedan få den att ihärdigt darra någonstans djupt inom. Maria Fröjdhs roman, 2,32 meter under havet, gör just detta. Där finns en täthet i språket, en slags […][...]

Boris brann upp. I sin nästan komiska absurditet är det ett konstaterande som präglar Jeanettes hela tillvaro. Hennes man brann upp, i en arbetsplatsolycka, och hon kan inte släppa det. Hon kan inte släppa riskerna och förlusterna arbetare och deras familjer utsätts för, inte släppa hur utsatta och rättslösa de verkar vara. Det är en […][...]

Blivande föräldrarna Tom och Karin tar hastigt en taxi till BB, men den matematik som ska ge att 2 + 1 = 3 för taxiresan hem byts ut till ett fruktansvärt nollsummespel. Det är bara Tom och nyfödda dottern Livia som sitter i taxin därifrån. Vid ankomsten konstateras att Karin inte är utmattad på grund […][...]

Jag brukar inte gå igång på romaner som handlar om författarens eget skrivande. Jag tycker inte att det är intressant. Ofta tycker jag rent av att det är självupptaget och respektlöst mot läsaren. Det är inte det att jag är omedveten om våndan i skrivandet. Om kampen. Om rädslan för att orden ska ta slut. […][...]