Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

I den här boken skildras hela den här utvecklingen av en mästare i sitt ämne. Göran Therborn har varit aktiv som forskare i sociologi i ett halvt sekel, och skrivit en lång rad viktiga forskningsverk i ämnet. Under senare år har han också varit delaktig i ett större forskningsprojekt om hur klassamhället utvecklats i Sverige under senare decennier. Den här boken är Therborns populärvetenskapliga sammanfattning av det projektet.

För trots allt tal om klassamhällets död, så visar data på precis motsatsen. Sammantaget ser man tydliga klasskillnader mellan arbetar-, medel- och överklass i allt från inkomster till livslängd. En del av dessa data redovisar Therborn i den här boken på ett enkelt och tydligt vis. De allra flesta svenskar äger inte så mycket tillgångar så att de kan leva på räntan av dem, utan är tvungna att lönearbeta för sitt uppehälle. Bara en liten elit, som mest ett par procent av befolkningen, tillhör den överhet som faktiskt kan leva på kapitalinkomster. Men har inte de rika förtjänat sina rikedomar genom att vara framgångsrika entreprenörer? Det här är en vanlig myt som återupprepas för att försvara allt större ojämlikhet. Men de allra flesta (65 procent i Therborns beräkningar) av landets miljardärer har faktiskt inte alls tjänat ihop sina miljarder, utan förvaltar bara ett arv de har fått. Bara en mindre grupp av dem har alltså gjort något själv för att tjäna ihop den förmögenhet de äger.

Therborn skriver också om varför utvecklingen har kunnat gå den här vägen, om de politiska förändringar som har skett, om förskjutningar i makt på arbetsmarknaden och många andra faktorer. Den här utvecklingen har lyckats vrida klockan tillbaka för alla de framsteg som gjordes mot ökad jämlikhet under 1900-talet. Ojämlikheten i Sverige är i samma storleksordning som den var omkring 1930-talet.

Det är en tung bok sett till det sakliga innehållet – men skriven på ett lättillgängligt vis. Det är också en oerhört viktig bok om vår samtid – och om vår framtid. Det borde vara obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vägen ut ur fattigdom
• Bättre och bättre dag för dag
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• En revolution i det tysta

Innehållet visar sig som tur är mer intressant än jag vågade hoppas på. Holmqvist, som själv är både professor i företagsekonomi och docent i sociologi, studerar här bland annat hur Handels fungerar och styrs, vem som studerar här, och vilken roll den privata högskolan spelar i samhället. En viktig aspekt i boken är vilka studenterna är, och vad det blir av dem efter att de fullgjort studier vid Handels. Föga överraskande är att en stor majoritet av dem kommer från överklassområden som Djursholm eller liknande. Föga överraskande är också att många av dem som examineras från Handels kommer att ingå i den maktelit som bokens titel anspelar på.

Mer intressant blir det istället när Holmqvist exempelvis kan konstatera att Handelshögskolan har ett mycket stort antal studenter från ett par specifika, privata friskolor som alla har det gemensamt att de visar sig lida av betygsinflation, det vill säga att skolorna ger studenterna högre betyg än deras meriter egentligen kan motivera. Att så kan ske är förstås en skandal i sig, men är inte Handelshögskolans fel utan en skriande brist i det svenska friskolesystemet. Det kan dock synas anmärkningsvärt att Handels inte verkar vilja uppmärksamma det problemet. Det beror, vad det verkar som enligt Holmqvists skildring, på att det är viktigare att studenterna passar in socialt på skolan, vilket dessa studenter från överklassområdena gör, än att premiera de sökandes reella meriter. Det paradoxala är förstås att Handelshögskolan samtidigt marknadsför sig som en elitskola just i betydelse av att bara ta in de bästa och starkaste studenterna.

En annan aspekt som ges stort utrymme i boken är hur de näringslivsintressen som sponsrar skolan också har ett stort inflytande över dess verksamhet. Det kan handla om allt ifrån tämligen okontroversiella saker som att utbildningsprogrammen ska leda till utbildningar som näringslivet kan ha nytta av, till väldigt kontroversiella frågor som att näringslivsintressen försökt – och lyckats med – att få Handelshögskolan att stoppa kritisk forskning som skett inom dess väggar.

Ibland kan dock Holmqvists kritik av Handels förefalla mig något orättvis. Ett exempel är när han kritiserar Handels för att bedriva en tämligen ideologisk utbildning i, och forskning om, ”kapitalism”, utan någon vidare ansats till att utveckla ett kritiskt tänkande hos studenterna. Det kan kanske stämma att så är fallet, men Holmqvists jämförelser med andra universitet blir ibland haltande eftersom han väljer att jämföra utbildningarna (i national- och företagsekonomi) vid Handels med utbildningar i helt andra samhällsvetenskapliga ämnen vid andra universitet. Frågan jag ställer mig, men inte får något bra svar på här, är istället hur mycket Handels egentligen avviker på den här punkten från andra institutioner inom samma ämnen, både i Sverige och internationellt? Den här sortens kritik har nämligen framförts i många sammanhang mot ekonomi-utbildningar vid många universitet i många länder. Ett annat exempel är när Holmqvist kritiserar Handelshögskolans publiceringsstrategi för att premiera publiceringar av forskning i internationella vetenskapliga tidskrifter – till skillnad från att exempelvis publicera forskning i form av böcker på svenska (som exempelvis den här boken). Man kan förstås ha åsikter om hur forskning lämpligen ska granskas och publiceras – men även på den här punkten så är det nog så att Handels långt ifrån är unika om denna strategi.

Min fördom om boken kommer iallafall på skam: det hade inte gått att avverka det här ämnet väl enbart på ett par sidor. Däremot förefaller boken mig ändå omotiverat lång om den riktar sig till en bredare läsekrets. Jag kan förstå att Holmqvist upplever sig behöva belägga sin argumentation väl för att mota eventuell kritik, från Handelshögskolan själva eller från andra aktörer, men ibland blir det lite väl utförligt om saker som förefaller tämligen okontroversiella. Utvikningar kring problem av en karaktär som är mer allmängiltig förtar också fokus från det som verkligen utmärker Handelshögskolan från andra universitet och högskolor i landet, nämligen just kopplingarna till det svenska samhällets politiska och ekonomiska eliter.

Similar Posts:

• Spretigt om utbildning och kultur
• En diktator blir till
• Dagarna före nazismens maktövertagande
• En klubb för oss alla
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande

I detta mediala nuläge är boken Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender högst välkommen. Författaren Åsa Wikforss har berättat att droppen för henne var när Donald Trumps medarbetare ljög om publikrekord när presidenten skulle installeras i Washington den 20 januari, för snart ett år sedan. Journalisterna utmanade uppgiften genom att visa bilder på installationen av Barack Obama fyra år tidigare. Dessa visade att betydligt fler människor hade kommit till hans installation. Trumps medarbetare, inträngda i ett hörn, hävdade att de höll sig med ”alternativa fakta”.

Men vad är fakta? Vad är kunskap? Vad kan vi människor säkert veta? Med Åsa Wikforss är vi i goda händer. Hon ger oss en populärversion av de filosofiska grunderna, från Platon och framåt, som människan står på för att hävda något slags vetande. I sex täta kapitel går hon igenom faktaresistens, sanning och social konstruktion, lögner och propaganda, skolans roll samt framtiden.

Det tredje kapitlet handlar om det som Åsa Wikforss kallar kognitiva skevheter. Evolutionen har format människan till en flockvarelse. Hon behöver en grupp och det behovet åsidosätter emellanåt sanningslidelsen. I en grupp lär vi oss det som gruppen håller för sant. Därefter framlever vi gärna ett liv där vi ägnar möda åt att söka bekräftelse på det vår grupp redan definierat som sant. Information som talar emot har vi en benägenhet att sålla bort. Bekräftelsebias kallas fenomenet. Även andra kognitiva skevheter förekommer såsom önsketänkande och faktapolarisering.

Åsa Wikforss har ett rakt och effektivt språk. Hon använder behändigt pedagogens alla konkreta exempel av typen ”om det droppar vatten på dig utomhus, regnar det sannolikt”. Hon är dessutom personlig och bjuder gärna på vad hon själv läser för tidningar eller vilka vägval i karriären hon gjort. Bokens notapparat är generös och följer med längst ned på varje sida. I läsningen finner jag att jag allt som oftast griper efter mobilen och googlar debatt- och nyhetsartiklar som nämns i noterna.

Sådana grepp lättar upp ett ämne som annars hotar att bli torrt och abstrakt. Det räcker långt, men jag känner att exempelvis illustrationer, gärna tecknade humoristiska, hade stärkt boken ytterligare. Åsa Wikforss gör själv flera referenser till humorister, exempelvis i tidskriften The New Yorker.

Det här är en bok som är ytterst aktuell nu när valåret stundar. Frågan är om ett svenskt val någonsin hotats av en sådan myckenhet falska nyheter. Läs och det är som ett vaccin mot propagandan!

Så hur var det med den blåslagna kvinnan på bilden? Det var i själva verket Karin, 95, som medverkade i lokaltidningen Söderhamns-kuriren för att hon hade ramlat på sitt omsorgsboende och slagit sig illa. En kort tid senare gick hon bort. I november 2017 stal en man bilden på henne och fabricerade en falsk nyhet för att spä på hatet mot människor med invandrarbakgrund och förstärka illusionen av ett samhälle i upplösning. Det är lätt gjort i sociala medier som Facebook. Andra människor med samma bekräftelsebias delade genast inlägget som blev viralt. Tilltaget har sedermera polisanmälts för såväl upphovsrättsbrott som hets mot folkgrupp

Similar Posts:

• Min president var svart
• Initierad bok om Trump
• Flykten från samtalet
• Den amerikanska vänstern
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt

Medusas blick utgavs första gången 1991 och dess centrala tema kunde enligt László F. Földényi själv sammanfattas med frågan Kan fruktan inför förgängligheten betvingas? Många år har förlöpt sedan dess och fruktar gör vi antagligen fortfarande. Föreliggande bok är en översättning av ett uppdaterat verk. På åtskilliga punkter har han

ändrat betoning, bytt ut vissa ord och uttryck mot andra, skrivit om meningar, utelämnat eller fogat in hela kapitel. Allt detta i syfte att belysa följande: det är inte säkert att människan bara kan finna sig själv i strid med världen, utan tvärtom, hon kan också göra det genom att ge sig hän åt världen.

Som en parentes kan jag även rekommendera Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt av samma författare som även den givits ut på Ersatz. Här ger han med psykologen Dostojevskij Hegel på pälsen för sin dialektik som viker undan för det som kanske kan benämnas just översinnligt.

László är kunnig och inte oväntat är det just i dialog med andra döda män som resonemangen makar sig framåt. Detta är en sekellång tradition, den att män bygger vidare på eller vidareutvecklar tankegods som manliga tänkare tidigare bidragit med. En cirkel eller spiral bildas och den är svårbruten i och med det interna refererandet och får så en giltighet stöpt i en rigid form som inte gärna släpper in kvinnors influenser utifrån. Det blir fattigare och exkluderande om man så vill. Jag själv är inte särskilt annorlunda.

Med filosofer från ett halvt årtusende före Kristi födelse och med några tusen år yngre kristna mystiker som Böhme och Mäster Eckehart för att nu nämna några, återkommer han gång på gång till människan och människans upplevelse av att vara till – och Varat. Det blir många gånger så abstrakt att svindelkänslor infinner sig, men går tankarna att haka fast i något behöver man inte nödvändigtvis sväva iväg.

När den första människoliknande varelsen insåg sin egen existens är jag säker på att den tänkte något i stil med ”Vafan!?”. Detta uttryck har sedan genljudit genom historien; det har visserligen förfinats, blodats ned och vänts upp och ned på, men i bakgrunden ekar emellertid fortfarande detta ”Vafan!?”, alltså: Vad är vi? Varför? Hur? När? Orkar jag? Frågor som oroar, lämnar oss sömnlösa och ger en känslan av att vara sömlös. Och vi låter oss inte enkelt nöja oss med svar som att jaget är

en ren illusion, att det är omöjligt att dra upp dess gränser, att det knappast är något annat än ett konglomerat av schabloner och mönster, som under trycket av de vid varje tillfällena rådande intressena och situationerna hela tiden antar nya former.

Vi går inte gärna med på det. Vi söker något som håller samman oss, vi kan kalla det för själen, självmedvetande eller vad nu som faller en i smaken. Människan

söker tillflykt i mänskliga gemenskaper och sätter sin lit till religioner eller till vetenskapen som hon antar ger henne lugn. Hon tar tämjningens metoder, något som den europeiska kulturen alltid har varit villig att stå till tjänst med.

Om jag skall göra ett försök att ringa in vad László försöker göra, är det kanske att frigöra människan från religionen (och vetenskapen) genom just religiösa termer och med hjälp av religiösa tänkare. Ett försök att kolonisera tidigare för religionen och vetenskapen vigda områden; ”appropriera” ett språkbruk som har breda drag av Gud över sig. Ta exempelvis begreppsparet religiös/religion:

”Religiös kallar jag varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…I den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…[m]ed ett ord som mystisk [e]ller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det.

Jag lever därför att jag lever, som Mäster Eckhart en gång skall ha predikat. Mer invecklat behöver man kanske inte göra det för sig. Eller som den karaktär i en Torgny Lindgren-bok, egentligen kan det vara vilken som helst, som menade att livet bara vore mer arbetsamt om det hade en mening. Ja, så är det nog.

Vad är då dessa exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”? För mig var det en förnimmelse av att uppgå i någonting större, en känsla som öppnade något bortanför det jag ditintills tänkt var möjligt. Jag betraktade några björklöv och kände att de var små gröna liv vilka var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad László menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar.

Men de exstatiska upplevelserna kan även vara ett ögonblick av förälskelse, där kärlekens ögonblick inte bara är

då man finner sig själv utan också det då man blir varse sin brist. Medan den älskade hos en främmande varelse ser all den trängtan och kärlek koncentrerad som han dittills sett som en del av sig själv, men som han aldrig på ett tillfredsställande sätt kunnat lägga till rätta i sitt inre, erfar han nu, drabbad av kärleken, att han har hamnat utanför sig själv. Han har funnit sin egen medelpunkt, men han upptäcker att den är utanför hans eget jag.

”Drabbad av kärlek”. Poetiskt.

Kärleken är överlag alltför romantiserad, men som tillstånd betraktat fascinerande. Jag älskar kärleken, kanske just för att jag inte kan förklara den samtidigt som den förlänar mig så mycket skönhet. Man överger eller förlorar sig själv, eller det man trodde var sig själv. I själva verket är det kanske så att ens medelpunkt inte

har ”förflyttat sig” in i en annan varelse, utan [att] denna medelpunkt har uppkommit först nu – identiteten är resultatet av annorlundaskapet. Och medan ögonen utslungar ”blixtar” och ”silverblicken” växer fram, uppstår misstanken att anledning till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man trodde sig ha funnit sig själv, är att själva tillvaron saknar medelpunkt.

Är det en skrämmande insikt? Det behöver inte vara det. Det är som det är och det blir som det blir. Känslan jag får är att det finns en misstänksamhet hos László mot all typ av verbalisering av gudsupplevelsen; att det är en upplevelse som undandrar sig allt konkretiserade och inringande. Ändå finns den.

Det är förlösande att ta del av en så brännande optimistisk misstro mot språk men också mot rådande och vår, tänker vi oss, upphöjda kultur och förfinade civilisation. Vi vidareutvecklar ständigt ett ”framstegsbegrepp, än med en evolutionistisk, än med en ’objektivt vetenskaplig mask’” med ett mål i sikte: att förhålla sig ”kallsinnig gentemot ögonblickets förtrollning…så snart mysterierna fördes på tal for de tidiga kyrkofäderna ut i häftiga förbannelse…[och] när Gud mot slutet av sjuttonhundratalet allt mer kom att avpersonaliseras…såg man dem som litade mer på sina inre erfarenheter än på vetenskapen som förryckta, svärmare, skönandar dem som blåste till reträtt, irrationella dem som vantrivdes i hierarkin, nihilister dem som inte ville samarbeta, och terrorister dem som ville koncentrera livet till ett enda väldigt ögonblick.” De ”förbrännande ögonblicken” är uppenbarligen farliga för samhället sett som sammanslutning-överenskommelse då de ”ifrågasätter kulturens och historiens allmakt” och att den enda arenan där fantasin fick (och kanske får) löpa fritt var i konsten om nu inte ”kulturens väktare” grep ”efter piskan för att mota också konsten in i ändamålenslighetens fålla”.

Försöker han frigöra dessa tillstånd där man inte ”kastar någon skugga”, låta dem vara och förnimmas som de förnims? Vill László, likt en Dostojevskij, inte till varje pris försöka beskriva dem med vad verktyg man nu tar till? Men vadan denna dragning hos oss att vilja förklara allt? László skriver att samhället eller vilken sammanslutning som helst bara kan

stå på måttets grund och skulle inte fungera om det inte var inställt på att bestå. Ögonblickets makt är farlig: det är då som det visar sig att tillvaron i gemenskap inte är livets yttersta kriterium och att varje fortbestånd är ändligt, ja, försvinnande kort, när det råkar i det tidlösa ögonblickets dödliga perspektiv”. Dessa ”utomordentliga” ögonblick skulle blottlägga en skrämmande sanning för människan: ”att det inte finns någon gemenskap som skulle kunna befria människan från förgänglighetens börda” och att ingen sammanslutning kommer hjälpa eftersom ”människan när allt kommer omkring inte kan räkna med någon…[d]et är det som alla kulturer försöker dölja, som varje religion gör allt – redan genom att ge det ett namn – för att skyla över.

Menar han att det i ögonblicket, det oförklarliga ögonblicket, rentav ligger något revolutionärt med en latent kraft att omdana, nedstörta? Förhoppningsvis. Låt oss då bejaka det oförklarliga! ner med alla förmenta förklaringar! kemisk balans i hjärnan kan dra dit pepparn vissnar!

Som ni märker hade åtminstone för mig en introducerande text till författaren och verket, antingen som inledning eller avslutning, smakat mumma. Mitt försök att förstå, med hjälp av nästan fler citat än egen text, resulterade bara i cirklar runt delar av vad essäerna tillsammans har att erbjuda. Vilka för övrigt heter Gudsupplevelse och gudstro, Vem blixtrar?, Navelns gåta, Gränsen och det gränslösa, Det gäspande kaoset, Det omöjliga samt den avslutande texten Ögonblickets kaos. Det ni. Det är djuplodat och fattigt på tempo men inte till innehåll. Essäerna bör idisslas och hållas i minnet i takt med att man borrar sig längre och längre in i texten. De överlappar och bygger på varandra och bildar tillsammans ett sammansatt något och man får gapa stort för att överhuvudtaget lyckas påbörja idisslandet av det. Och missa för bövelen inte bilderna som föregår varje kapitel. Bara de är värda en läsning.

Similar Posts:

• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Emerentia som lärare
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Global idéhistoria
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Resultatet av detta gigantiska projekt presenteras i Tillbaka till samtalet – Samtalets kraft i en digital tid. Det är ett digert smörgåsbord där fördjupningen av nödvändighet får stå tillbaka för överblick och mångfald. Stundtals blir det också mångordigt och en aning svulstigt på ett sätt som jag upplever är typiskt för amerikanska författare. Men trots dessa reservationer förtjänar ”Tillbaka till samtalet” verkligen att läsas.

Du kommer garanterat att känna igen dig i något av de många exempel med vilka Sherry Turkle beskriver det hon kallar ”flykten från samtalet”. Här finns föräldrar som äter middag med sina barn samtidigt som de besvarar jobbmejlen. Kvinnor som kollar nya meddelanden på Tinder samtidigt som de befinner sig på en dejt. Studenter som gärna tar en distanskurs på nätet för att man där slipper långa diskussioner med klasskamraterna. Arbetsmöten där de flesta är upptagna av att messa eller kolla sociala medier istället för att aktivt delta i diskussionen.

Allt det här utmynnar i en flykt från samtalet – åtminstone från den sortens samtal som är förutsättningslöst och spontant, där vi leker med idéer och tillåter oss själva vara fullständigt närvarande och sårbara. Det är just sådana samtal som främjar empati och intimitet och stärker vårt sociala beteende. I dessa samtal blomstrar det kreativa samarbete som är så nödvändigt inom både utbildning och samarbete.

Även om en del av de forskningsresultat som Sherry Turkle pekar på tycks leda oss mot en dystopisk framtid är hon långt ifrån teknikfientlig. Tillbaka till samtalet är ett imponerade verk av en forskare och författare som tillbringat de senaste decennierna med att studera människans förhållande till teknologier av olika slag. Sherry Turkle har tidigare bland annat skrivit nyfiket och positivt om hur vi kan utveckla vår jagkänsla via dataspel. I Tillbaka till samtalet är hon dock bekymrad över hur förbehållslöst vi tycks acceptera även de sämsta sidorna av vårt uppkopplade liv. Hon menar att det är hög tid att hitta tillbaka till samtalet men också till stunder av ensamhet och självreflektion, där vi lägger grunden för vår inlevelseförmåga.

För de flesta av oss handlar vägen tillbaka till samtalet om att skapa skyddade, teknikfria platser i vardagen. Ju mer erfarenhet vi har av att vara ifrån våra apparater, desto bättre kommer vi att bli på att se när vi behöver ensamhet och när vi behöver ge varandra vår odelade uppmärksamhet.

Flykten från samtalet handlar alltså inte bara om att vi blivit lite mindre närvarande i vår vardag. Våra nya vanor påverkar oss på djupet, menar Sherry Turkle. Hon beskriver den uppkopplade och multitaskande samtidsmänniskan som allt mer inlåst i en trång teknikbubbla där bara hen själv får plats. I brist på verklig mänsklig kontakt växer behovet av bekräftelse medan den empatiska förmågan stadigt försämras. Vad som händer när dessa narcissistiska och lättretliga varelser ger sig ut på sociala medier vet vi redan.

Vi har sett att människor som aldrig skulle trakassera någon personligen känner sig fria att vara både aggressiva och vulgära på nätet. När det finns ett ansikte och en röst i rummet påminns vi om att det är en annan person vi pratar med. Då tillämpar vi normal artighet. Men när vi kommunicerar via skärmar förlorar vi en del av våra hämningar. Forskning visar att sociala medier minskar vår självbehärskning samtidigt som de tillfälligt höjer vårt självförtroende.

Läs gärna de två sista meningarna några gånger och låt betydelsen sjunka in. De mekanismer som Sherry Turkle beskriver förstärks och belönas varje dag i Facebook-grupper och löst sammansatta horder av Twitter-troll, som ägnar sig åt det växande näthatet. Att återupprätta samtalet kommer inte att bli en enkel uppgift men jag håller med Sherry Turkle om att det är helt nödvändigt.

Similar Posts:

• En generalrepetition inför nästa facebookstatus
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Hemligheter, lögner och näthat
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?

Låter inte det som en förnuftig kommentar när 22 spelare jagar en enda boll på fotbollsplanen? Nja.

Om människorättskämpen och politikern Mohandas Karamchand Gandhi (mest känd som Mahatma Gandhi) funnes i livet idag, är jag tveksam om ens han skulle yttra sig så här, trots sina pacifistiska ideal.

Den stora insikten är väl att människan är långt ifrån förnuftig eller rationell. Tävlingar, utmaningar, kamper, vinnarskallar som möter andra vinnarskallar. Och moment som utgörs till hundra procent av rent våld. När jag betraktar sportens värld, liksom Isobel Hadley-Kamptz gör i sin bok Om sport och våld, är exemplen på aggressivitet och våld många. Dueller, brottning och boxning har sin grund i kampen om att återupprätta förlorad ära och ja, det kanske är konsekvensen av att vi utrustats med tio hårda knogar men endast en hjärna.

Författaren hänvisar till sociologiska studier, journalistiska reportage, lagtexter och polisdokument.  När hon berättar om saker som inte är empiriskt bevisbara reserverar hon sig med formuleringar som ”ett anekdotiskt belägg”, ”rimligen handlar det också om” och ”det är förstås oklart”. Hon klargör också tydligt i inledningen att hon fascineras, ja rentav attraheras av våldet som fenomen. Populärt uttryckt; här råder full transparens och läsaren ska inte serveras några oklarheter. För den nyfikne forskaren eller journalisten som vill undersöka mer är det lätt att gå vidare med hjälp av förteckningen på referenslitteratur.

Till en början gör det ont i mig när jag läser. Fysiskt våld får mig att vrida mig likt metmasken på en krok, oavsett om våldet utspelar sig på en filmduk eller i en bok. När Hadley-Kamptz redovisar fakta om grymma våldsutövningar i människans historia är det outhärdligt. Tack och lov får jag hämta andan igen när jag läser om hur attityden mot våld förändrats de senaste hundra åren. I Sverige förbjöds våldtäkt inom äktenskapet 1965 och 1979 förbjöds barnaga, varefter många länder följt efter. Acceptans för våldsutövning minskar också i andra delar av världen; motstånd mot änkebränning och könsstympning växer.

Därefter kommer en kartläggning av olika sporter där explosivitet är en grundförutsättning och attraherar såväl sportutövare som åskådare. De flesta ser en tydlig linje från gladiatorerna i det romerska riket till boxarna Muhammad Ali och Mike Tyson. I centrum finns sportutövarens muskulösa kropp vars rena rörelse närmar sig perfektionen. Närkamperna är erotiska även om mången åskådare inte öppet skulle kännas vid en sådan liknelse.

Hadley-Kamptz försöker också förklara den eufori som uppstår i kollektiva upplevelser. Du tar in känslor samtidigt som du ger utlopp för dina egna. Hejaklacksruset är jämförbart med karnevalsstämningen där deltagaren får dansa, sjunga, men också kasta sig ur sina normala beteendemönster. Häcklandet, smädandet av en fiktiv fiende är frihetsskapande. De flesta fotbollsmatchbesökare är införstådda med leken och förställningen men för den ovana skapar massupplevelsen otrygghet. Personligen tänker jag stundom att den flockmentalitet som uppstår i stora grupper är fördummande. När en fotbollssupporter säger sig uppgå ”i något större än sig själv” har jag betraktat hens upplevelse som resultatet av för många öl.

Områden som gruppdynamik, samhällsutveckling och sporthistoria kan tyckas vara vitt skilda från varandra men i den här boken hänger allt samman. Både invigda och oinvigda känner till huliganism som förknippas med fotbollssupportrar knutna till klubblag och landslag, i synnerhet det engelska. Polisen, statens monopol på våld, innebär en trygghet för majoriteten av medborgarna i ett land men för den minoritet som befinner sig utanför lagens ramar gäller annat. Status och respekt nås genom handgripligt våld. I avsnittet ”Om vad man kan göra” ges en bild av hur samhällets förhållningssätt skiftat i några europeiska länder. Ungdomsstök definierades en gång som sociala problem och placerades inte nödvändigtvis på polisens att-göra-lista.  I det material som Hadley-Kamptz studerat redovisas hur polisen med tiden getts större roll i att stävja våldsutövande fotbollssupportrar.  Repression, kontroll och övervakning har prövats i många länder men också preventivt arbete.  I bakhuvudet för fotbollsintresserade ekar minnen av tragiska katastrofer med många dödsoffer, som inträffat på arenor (Heyselkatastrofen 1985 och Hillsboroughstadion 1989).

Även i analysen av maskulinitet visar författaren hur begrepp och föreställningar ändrat sig genom årens lopp. Hadley-Kamptz funderar också över bristen på synd, framförallt i den västerländskt inriktade livsstilen, där ingen tycks höja på ögonbrynen när de hör talas om swingerskvällar. En framgångsrik människa är fördomsfri, trevlig, äter näringsriktigt och springer långlopp. Nåväl, motsatsen gör sig också hörd. Möjligen är det ingen slump att politiken i USA ser ut som den gör:

Denna övermänniskoperfektion kontrasteras förstås mot underklassigt näthat och alltmer öppen och ohämmad rasism. När idealet är ett bortslipande av varje avvikelse blir Donald Trumps karikatyr på den frispråkige, burduse, vulgäre mannen plötsligt tilltalande för massorna. Hans persona är dock lika uttänkt den, som en perfekt motbild mot samtiden, komplett med fult hår, bisarr hudfärg och illasittande kostymer. Han vinner inte trots sina lögner eller vendettor, utan på grund av dem.

Många debatter tenderar att polariseras till en svart-vit blindhet i sociala medier. Hadley-Kamptz ger exempel på hur man kan dela med sig av sina betraktelser mer nyanserat. I botten ligger relevant material som hon använder för att belägga sin bild av några samhällsfenomen. Hennes syfte är inte att presentera lösningar, snarare att berätta om vad hon observerat. Funderingarna på mångas dragning till det mörka stråket i tillvaron är intressant läsning. Människans drivkrafter är inte helt lätta att förklara ur ett rationellt perspektiv.

Similar Posts:

• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Är du rädd för ordet politik?
• Till försvar för en angripen ism
• Ola ritar vidare

Under den senare delen av 1800-talet växer sig nationalismen stark i många europeiska länder. Konstnärer och författare hjälper till genom att fånga och förmedla folksjälen i målningar och litteratur. Malmströms tavla, som finns med på Stockholmsutställningen 1897, kan ses som ett av flera bidrag till en reklamkampanj som går ut på att stärka varumärket Sverige. Idag används målningen återigen i propagandasyfte.

Zygmunt Bauman beskriver i sin sista bok, Retrotopia, hur modernismens framtidstro har slagits sönder av individualism, kommersialism och ökade samhällsklyftor.
Han menar att vi nu, istället för att blicka framåt mot en morgondag där vi tillsammans och tack vare politiska lösningar har konstruerat ett bättre samhälle, längtar efter att återupprätta ett utopiskt förflutet.

This prompted the pendulums of the public mindset and mentality to perform a U-turn: from investing public hopes of improvement in the uncertain and ever-too-obviously un-trustworthy future, to re-investing them in the vaguely remembered past, valued for its assumed stability and so trustworthiness.

Baumans text kräver läsarens närvaro men som tur är har man aldrig tråkigt i sällskap av den kultförklarade sociologen. Samtiden undersöks i vindlande långa meningar som ständigt byggs ut med bisatser, där nya insikter skjuts in i resonemanget. Med hjälp av begreppet Retrotopia förklarar Bauman elegant hur drömmen om en tid och en plats som egentligen aldrig existerat, nu konstrueras med hjälp av minnespolitik – ”politics of memory”. Det aktuella Facebook-inlägget, som använder sig av Malmströms målning med uppmaningen: NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE, är ett exempel på den här sortens minnespolitik. Konstverket framställer Sverige som ett välmående och enat land men verkligheten i slutet av 1800-talet såg annorlunda ut, vilket bland annat August Strindberg upplyser oss om i texten ”Olust i landet”:

I det rika Skåne fann jag öde stugor med hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs – det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom utan av olust.

Strindberg beskriver ett Sverige som de flesta nog inte är beredda att ta tillbaka. En tid då många lämnar landet för att undkomma svält, fattigdom, sociala klyftor och en repressiv stat och kyrka. Utvandringens effekter på bland annat jordbruket anses 1907 vara så förödande att Emigrationsutredningen tillsätts för att få stopp på utvecklingen.

Det gamla och det unga Sverige ger oss en romantisk bild av hur vårt land såg ut i slutet av 1800-talet, men målningen innehåller också ett korn av sanning som inte passar vår tids minnespolitiker. När konstverket skapades var Sverige och Norge fortfarande i union. Flaggan som Malmström har stuckit i handen på gossen i den blå jackan har därför unionsmärket i det övre inre hörnet. Uppmaningen NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE och den nymornade nationalismen fungerar dock dåligt ihop med unionsflaggan. Alltså har konstverket och historien retuscherats. På målningen som förekommer i Facebook-inlägget har flaggan inget unionsmärke.

Malmströms konstverk är inte enbart ett bra exempel på hur minnespolitik fungerar. Målningens idylliska bild av gemenskapen mellan människor av samma sort fångar också upp den längtan tillbaka till klansamhället som, enligt Bauman, är ett av de starkaste inslagen i drömmen om Retrotopia. I en värld som ställer krav på att vi som individer anpassar oss efter allt snabbare förändringar söker vi efter sammanhang som känns trygga och säkra. Vi vill tillhöra en grupp med vars medlemmar vi delar språk, traditioner, kulturella uttryck och historia. Facebook och andra sociala media hjälper oss hitta hem till våra klaner, vilket också kommentarerna till det aktuella inlägget visar. Här finns någon som öppet manar till kamp mot det mångkulturella samhället, medan en annan varnar för att Sverige är på väg mot sharialagar. En tredje skriver att Malmströms målning får honom att längta tillbaka till en tid då folk tog hand om varandra. Tvivlaren som ifrågasätter rimligheten i att vilja leva i 1890-talets Sverige blir genast utnämnd till landsförrädare. Gemenskapen i klanen vilar ytterst på fasta övertygelser om vilka vi ska stödja och vilka vi ska döda, menar Bauman och pekar på hur dessa övertygelser utnyttjas av populistiska och extremistiska rörelser när de på olika sätt underblåser känslor av tillhörighet och utanförskap på nätet.

Jag började läsa Retrotopia i mars, några veckor innan terrorattentatet i Stockholm ägde rum – fredagen den 7 april. Redan då var främlingsfientligheten och islamofobin en påtaglig närvaro i kommentarsfälten på Facebook. Efter attentatet har hatstormen tilltagit i styrka och tar sig nu allt våldsammare uttryck. Jag har sett bilder av Drottninggatan tagna strax efter att lastbilen passerat, som retuscherats så att personer med ”muslimskt utseende” tycks passera offren utan att bry sig om dem. Jag har läst kommentarer som med stor emfas hävdar att den förmodade terroristens barn bör avrättas för att vårt samhälle ska kunna saneras. Det är uppenbart att många riktar sina blickar mot ett Retrotopia där drömmen om ett kulturellt enhetligt klansamhälle ska förverkligas. Samtidigt krymper världen i allt snabbare takt och vi kan inte längre avvara ett globalt perspektiv för att möta utmaningar som klimatpåverkan, migration och fattigdom. Kan vi vända utvecklingen som nu tycks gå baklänges? Jag har inget bra svar. Men jag tror som Bauman att en respektfull dialog, även mellan människor med olika värderingar och kulturella bakgrunder, är nyckeln till en fredligare framtid. Jag tror också att det är du och jag, vi alla, som måste göra den dialogen möjlig.

[...] all of us need ‘to take part in planning and building’ the culture of dialogue capable of healing the multicultural, multicentered and multiconflictual world [---] the fate of peaceful cohabitation, solidarity and collaboration between humans (needs to be brought down) from the fuzzy and obscure realms of high politics ‘as seen on TV’ down to the streets, workshops, offices, schools and public spaces where we, the rank and file hoi polloi, meet and converse [...].

Similar Posts:

• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Can’t Buy Me Love
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Bättre och bättre dag för dag

Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska fängelsesystemet, och båda är skrivna av unga vita medelklasskvinnor som ständigt får frågan vad tusan de gör där de är – Kerman i ett fängelse mestadels befolkat av svarta, ”Spanish mamas” och crackmissbrukare; Goffman på ”6th Street” i Philadelphia, ett svart område präglat av gäng, våld, droger och polisbevakning.

Kerman har förstås begått ett brott (om än för lite bisarrt länge sedan), medan Goffman valt att undersöka livet på 6th Street (som egentligen heter något annat), men de drar båda liknande slutsatser kring det USA som är ”tough on crime” och utkämpar ett ”krig mot drogerna” som inte verkar göra någonting bättre. Ett USA där nästan en av hundra i den vuxna befolkningen sitter i fängelse och tre av hundra övervakas av kriminalvården (som fängslade, villkorligt frigivna eller dömda), där svarta är ordentligt överrespresenterade (13 procent av befolkningen men 37 procent av internerna) och fängelsepopulationen ökat med 500 procent de senaste 40 åren.

På 6th Street är samhället närvarande som övervakning, punkt. Polisen gör slumpmässiga kontroller på gatan, går regelmässigt igenom sjukhusens besökslistor och filmar deltagande i begravningar. Unga killar lär sig tidigt att känna igen civila poliser och hur man springer ifrån dem och när småungarna på 6th Street leker tjuv och polis gör de det med brutal detaljkännedom.

Det finns allvarlig kriminalitet på 6th Street, det finns gängvåld och skjutvapen och narkotikahandel i massor. Det som gör Mike, Chuck och de andra unga män som Goffman lever tillsammans med i sex år i området till jagade är emellertid ofta mer byråkratiska brott, att inte ha betalt rättegångskostnader, inte infunnit sig till något av alla eviga rättegångsdatum eller att ha brutit mot frigivningsvillkor som att ha varit ute på natten eller druckit alkohol. Ett eller annat ganska trivialt misstag i unga år förpassar dem ofta i en nedåtgående spiral, där chansen att ta sig ur är försvinnande liten.

Goffman följer de här killarna, deras släktingar och flickvänner, kartlägger deras vardag och hur deras värld fungerar, vilka regler och värderingar som gäller, vilka strategier man har och väljer, hur man handskas med problem av olika slag. På 6th Street finns anhöriga och vänner till de kriminella, men också de som helt tar avstånd från dem – och så en hel liten industri av kommersiella ”hjälpverksamheter”, handel med falska dokument och med ren urin för att klara drogkontroller.

Priset för att hjälpa männen (det är nästan alltid män som lever och jagas så här) att hålla sig undan polisen är ofta högt, med ständiga nattliga husrannsakningar och påtryckningar. Ibland bedömer både de jagade och deras anhöriga att det säkraste faktiskt vore att komma ifrån gatan ett tag.

Goffman skildrar det här livet och resonemangen ingående, levande och mänskligt. Hon tydliggör hur människors liv egentligen alltid följer någon sorts inneboende logik. Alla människor förhandlar kring rätt och fel, mening och meningslöshet. Alla, eller åtminstone de flesta, beteenden är i någon mån logiska utifrån sina förutsättningar.

Allra mest påtagligt blir det i den metodbilaga som lite märkligt tillfogats boken men absolut inte får missas. Där berättar Goffman mer ingående både om hur hon egentligen lyckades ta sig in i den rätt unika position det innebar att få följa de unga männen på 6th Street, vilka problem och dilemman som uppstått, och hur det var att ta sig tillbaka till universitetsvärlden igen. På sätt och vis är det först där tillvaron på 6th Street framträder i hela sin vanvettiga brutalitet. Goffman lider uppenbarligen av någon sorts posttraumatisk stress. Hon upplever de mestadels vita studenterna som obehagliga och svårbegripliga och hon är livrädd för vita män i ”polisålder”.

Jag vet inte om det behöver tilläggas att det verkar galet att lägga så stor del av ett samhälles resurser på att få människor att känna så?

Similar Posts:

• I skuggan av samhällskollapsen
• Ett verkligt vidrigt polisverk
• Vem tjänar på brott och straff?
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”

Roland Paulsen går till Arbetsförmedlingen med en känsla att han egentligen inte hör dit. Han är nydisputerad doktor i sociologi (”Socionom alltså” tycker arbetsförmedlaren han träffar) och har en forskartjänst som väntar om några månader. Mantrat att han som arbetssökande ska ”aktiveras” går som en upphakad skiva under mötet. Till slut skrivs en handlingsplan där Roland en gång i månaden ska besöka ett jobbforum. Det visar sig att han bara behöver gå dit, skriva upp sitt namn och personnummer och gå hem. En meningslös handling som bara tar två minuter men kräver betydligt mer energi.

Jag gillar att Paulsen hela tiden använder sig själv och reflekterar över sin egen position i arbetslösheten. Att vara forskare är ändå ett privilegium i sammanhanget. Han ironiserar över att han när forskartjänsten börjar går från en intetsägande titel till en annan. Skillnaden är att staten ger honom mer pengar. En tydlig bild av hur en människas värde bestäms över det arbete hon utför. Eller om hon utför något arbete.

Paulsen bjuder på sig själv och skriver på ett enkelt, roligt sätt, utan att på något sätt förlora akademisk tyngd. Enda gången jag kan tycka att han förlorar i proffsighet är när han använder pseudonymer för de städer han gör sin research i. ”Västertälje” funkar, men ”Rövby”…? Det känns som ett internt skämt som skulle ha stannat som just det. Detta vägs å andra sidan upp, bland annat av en väldigt intressant genomgång av mekanismer som ligger till grund för människans lydnad.

Genom att sitta med under möten och aktiviteter med Arbetsförmedlingens anställda beskriver Paulsen hur de blint följer nya regler, samtidigt som de står nästintill handfallna inför uppgiften. Systemet finns inpräntade i dem, i oss alla. Vi lyder även om vi inte vet vad det vi gör är bra för. Eller, vi lyder till och med även om vi vet att det vi gör är meningslöst.

I sina intervjuer lyckas Paulsen komma under skinnet på personer som på olika sätt har inblick i, och lever med konsekvenserna av, Arbetsförmedlingens organisation. Eva, som efter att ha förlorat både sin man och deras gemensamma företag hamnat i Fas 3. Angeles Bermudez-Svankvist, tidigare generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Henne träffar Paulsen under ett träningspass på Sturebadet. Både Eva och Angeles är arbetslösa. Skillnaden är att Angeles samtidigt får en månadslön på över 140 000 kronor och kan spendera dagarna med att träna. Kanske är det hon som bäst sammanfattar skevheten i Arbetsförmedlingens funktion och syn på arbetslösa när hon säger att, om du får pengar ska du kunna ta vilket jobb som helst, och följer upp med:

Om jag kan göra det så ska också alla andra kunna göra det.

Paulsens resonemang slutar i ett ifrågasättande av hela idén om lönearbete. Borde vi egentligen arbeta?

Den tyske filosofen Herbert Marcuse betraktade … den potentiella arbetsbefrielsen som en renässans större än allt mänskligheten tidigare skådat. En ny moral bortom skuld och skam var bara en av förändringarna Marcuse såg framför sig. Även städerna skulle förändras. Själva arkitekturen. Våra sätt att transporteras. Vägnäten. Vad vi betraktar som friskt och sjukt. Vårt lyckobegrepp. Vårt närmande till den oceaniska känslan. Hur vi älskar varandra. Uppvaknandet av de erogena zoner som nu slumrar under genitaliernas dominans. Sexualiteten. Kroppen. Allt.

Eva drömmer om ett liv i kollektiv, kanske i södra Europa.

[D]är kan man odla alla sorters grönsaker. Och frukter. Och där kan man göra sin egen olivolja.

Utplånande av arbetet som vi känner det idag innebär en återgång till det självförsörjande. Ett liv där andra värden kan premieras. Intressanta tankegångar, men kanske är det en väl utopisk vision när situationen ser ut som den gör för många. Frågan är väl istället hur vi ska arbeta? Vad är en arbetare? Och hur ska vi behandla den som inte arbetar?

Similar Posts:

• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Föraktet för de som blev kvar
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Äta, sova, överleva