När, och varför, blir en diktator till en diktator? Är det enbart makten i sig som korrumperar en person, eller finns det bakomliggande faktorer som gör att vissa personer är mer eller mindre förutbestämda att bli diktatorer, utifall de skulle få makt? Den frågan löper som en röd tråd genom den här boken, som fokuserar specifikt på en diktator – Zimbabwes före detta president Robert Mugabe.

Mugabe blev först känd för omvärlden som en hjälte under frihetskampen under den tid då Zimbabwe – eller Sydrhodesia, som det då hette – fortfarande led under en form av kolonialt förtyck, i form av en rasistisk vit minoritetsregim som förtryckte majoritetsbefolkningen i landet. Efter frihetskampens seger 1980 tog Mugabe och hans parti ZANU-PF makten över landet. Med tiden skulle dock Mugabes maktinnehav bli allt mer diktatoriskt, och det är den utvecklingen som Holmqvist här vill skildra.

Boken bygger i hög grad på intervjuer med olika personer, som exempelvis med Mugabes personliga präst, med representanter från den svenska Amnestygrupp som hade kontakt med Mugabe under de år han satt fängslad som politisk fånge av den rhodesiska rastistregimen, och med ett par representanter från olika nutida oppositionsgrupper i Zimbabwe. Det blandas sedan med minnen från Holmqvists egna tidigare resor i landet.

Själva huvudfrågan om hur en diktator skapas gäckar dock hela tiden. Det förekommer att Holmqvist spekulerar kring huruvida Mugabe blev en diktator därför att han (enligt vissas påståenden) var mobbad som barn. Kanske var han det, och kanske påverkade det hans syn på omvärlden. Ett antal andra intervjuer i boken ger tvärtemot intryck av att Mugabe under sin tid som frihetskämpe inte verkar ha haft några vidare diktatoriska tendenser alls, utan att det kanske var något som utvecklades efter maktövertagandet, under tiden på presidentposten. Problemet med den här boken är dock att få av de som Holmqvist intervjuar egentligen känt eller känner Mugabe särskilt väl. Den kanske enda av de intervjuade som verkar vara riktigt nära bekant med honom – hans personliga präst – väljer att undvika att svara på alla frågor om Mugabe som person. Sett ur det perspektivet får man nog säga att den här boken är lite av ett misslyckande.

Men däremot får man sig något annat till livs i den här boken, och det är en ganska lättillgänglig beskrivning av Zimbabwes politiska historia under senare decennier. Det finns förvisso många aspekter på den historien som jag själv kan tycka borde ha belysts mer. En sådan är exempelvis frågan om hur förtrycket av befolkningen i verkligheten såg ut ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt i Sydrhodesia? Det är en fråga som kan bidra till att förstå djupare varför frihetskampen och grundandet av staten Zimbabwe blev så viktig för så många människor i landet – och därmed hur en människa som Mugabe kunde komma till makten. En annan fråga som kanske hade kunnat behandlas utförligare handlar om i vilken utsträckning de ekonomiska och sociala strukturerna som grundlades under kolonialtiden har förändrats efter Zimbabwes födelse: innebar regimskiftet några vidare förändringar för de breda folklagren? Några av de intervjuade nämner frågor om korruption och hur en liten elit i ZANU-PF lyckats sko sig själva. Det hade kunnat utvecklas vidare för att redogöra djupare för vilka konsekvenserna har blivit för vanligt folk.

Efter nästan fyra decennier vid makten blev så Mugabe till slut avsatt i en militärkupp hösten 2017. Kuppmakarna är dock gamla allierade till Mugabe, så det finns anledning att inte nära alltför höga förhoppningar om att maktskiftet faktiskt kommer innebära reella förbättringar för befolkningen i landet. När det här skrivs har de första valen utlovats, men ännu inte hållits. Framtiden får utvisa vad Mugabes fall kommer att innebära för ett mycket hårt utsatt Zimbabwe.