Undra och Vandra är två vänner som alltid funnits för varandra. De har följts åt på många spännande äventyr men även i den vanliga vardagen. Till stora städer med skyndande människor, upp på höga fjäll, till havs, till ödemarken och genom skogar. Ibland har vägen varit smal och ibland bred. Alltid har de peppat och […][...]

Carola Hansson är en av de där författarna jag tänkt läsa länge. Som ständigt tycks nominerad till det ena eller andra priset – just nu till Augustpriset för den här romanen, Minnestrådar. Hon har också skrivit en rad historiska romaner, bland annat en trilogi om familjen Tolstoj, och det är det historiskt angelägna ämnet som […][...]

När jag köpte hem Vårdcentralen fontanellen 2005 tog mamma med den hem till sig först och ringde mig efter ett par timmar och undrade varför jag köpt en bok där han inte kan skriva och hon inte kan rita. Så var det dock inte. Det är däremot en mer svårtillgänglig bok än Mörkt album. Hjälper […][...]

Frostnätterna borde vara här nu. Trädgårdar och balkongodlingar går mot sin vila. Somliga väl omhändertagna, invirade i säckväv eller inburna i frostfria uterum för några månaders sömn. Andras lämnas där de är. Att streta vidare, eller långsamt tyna ihop till bruna, mulldoftande skrovelhögar. I din långdragna frånvaro tillåter du mig att bruka jorden och förväntar […][...]

Polisen Hanna Duncker återvänder till sin barndoms Öland efter många år i Stockholm. Hon har en misslyckad relation bakom sig och är aningen tilltufsad, men känner stor glädje över att vara tillbaka på ön och att skapa ett nytt eget hem. Hanna har köpt ett hus på den västra sidan av ön, söder om Ölandsbron, […][...]

För ett par veckor sedan fick jag och min bloggkollega Emma en förfrågan om vilka som är höstens litterära snackisar i Tyskland. Eftersom båda vi som tillsammans driver bloggen Punktslut bor i Hamburg så borde vi i rimlighetens namn ha koll på den tyska utgivningen, tyckte frågeställaren. Men vet ni, den tyska bokmarknaden är enorm […][...]

Jan Stenmark är så väletablerad att det nästan känns tramsigt att introducera honom. Hans sätt att foga samman collage av bilder – ofta från 60-80-tal med korta, lakoniska kommentarer, lyckas ofta vara både otroligt underhållande och väcka existensiell ångest. Jag har haft ett kluvet förhållande till hans bilder av just den anledningen – jag älskar fyndigheten […][...]

Jag hade väldigt höga förväntningar på Pappaklausulen eftersom allt annat jag läst av Jonas Hassen Khemiri har varit mind blowing. Vilket gjorde att jag tyvärr i början av den här boken kände ”Va? Vad är det här? Det här är för tråkigt? Snälla, inte humor om hur tokigt det är med småbarnskaos, det orkar jag […][...]

Emilia Fogelklous Arnold är för mig en oskattbar vän. Där skriver Emilia i tredjeperson – Mi – med ett beundransvärt saktmod och låghet om maken och livskamraten Arnold Norlind. Hon tecknar Arnolds liv från barndomen till den sista inandningen. Texten stegras stundom, oftast när kärleken framträder – en kärlek som hela tiden finns där. För […][...]

Det börjar med olika lager av tid. ”Söndag, 15 september”, därefter ”Fem timmar senare”, kort därpå ”Fem timmar och fem minuter tidigare”, ”Nu”, ”Fem månader senare” och så där fortsätter det. Så det gäller att hänga med. Men det skapar också en nerv. Det visar sig att det rör sig kring ett brutalt mord. Eleanor […][...]