Strax före julafton 1914 fick författaren och teologen Emilia Fogelklou, då 36 år gammal, ett tjockt brev som hade skickats till henne från en för henne okänd person. Hon öppnade det först på julaftonskvällen. I det stora kuvertet hittade hon en svensk översättning av den första sången i Dantes Divina Comedia, skriven på några ljusblå […][...]

Mina känslor inför modevärlden är motstridiga. Något i mig älskar ytan, flärden, konsumtionen, trendkänsligheten, förmågan att läsa av och stå ut inom givna ramar, samtidigt som andra delar av mig hatar den, av exakt samma orsaker. Och det är med samma motstridighet som jag tar mig igenom Sofi Fahrmans debutroman om 21-åriga Elsa från Borås […][...]

I Auschwitz och det moderna samhället refererar Zygmunt Bauman en undersökning av äkta par som tagit ut skilsmässa efter en gemensam traumatisk upplevelse. Makarna har under extraordinära omständigheter – i det här fallet en flygplanskapning – upplevt sig fått syn på sin äkta hälfts sanna ansikte, en obehaglig bekantskap de inte kunnat leva vidare med. […][...]

Grå novembersöndag och jag trycker in min kropp så nära alla andras kroppar på läktaren av plaststolar vid Eriksdalsbadets bassängkant. Det doftar klor och är alldeles varmt, sådär fuktigt varmt att det klibbar. Flera personer har redan berömt min klänning. Utanför är det mörkt men mörkret försvinner för allt vatten, all oceanvilja, alla drakbarn, skrikfåglar. […][...]

Gustav Stålhammar rör sig i ett språkligt land som påminner om uppsatsskrivning i sitt ansträngda krumbuktande. Romanen är berättad ur perspektivet från en äldre man, och jag antar att språkdräkten ska bidra till att förstärka denna röst från förr. Och meningen är väl också att förstärka det faktum att Herman Bylle inte var språkligt skolad, […][...]

Balettdansaren och coola tjejen. Bögen och slampan. Osynlig och populär. De är varandras motpoler, men känner samma sak. De hatar båda sitt liv. Sandor och Ida träffas via nätet. På något annat sätt skulle de aldrig kunna träffas, de är ju liksom på varsin sida av jordklotet, i varsitt universum. Så olika som man bara […][...]

Sylvia har eleganta kläder, inte en maska har gått på strumpbyxorna, sminkningen är perfekt. Hon är den typiska bilden av en karriärkvinna. Men något är fel. Sylvia somnar i sängarna på Ikea, hon gör sin morgontoalett på möbelvaruhusets handikapptoa, hon dricker deras gratiskaffe och äter av resterna som folk lämnat på restaurangen. Sylvia bor i […][...]

När jag läser Nederland åker jag tåg. Då jag tittar upp första gången befinner jag mig någonstans mellan Hallsberg och Laxå. Utanför går landskapet i höstfärger och det jag ser är åkrar, skogsdungar och en och annan lantgård. Jag inser att min tillvaro är ganska långt borta från bokens glittrande Manhattan. Ändå har jag förvånansvärt […][...]

Managua. Jag befinner mig genast i ett varmt brus av ljud som aldrig tystnar, damm som lägger sig som en flottig hinna i ansiktet, händer, plåtskjul, eldsvådor, röster, miljoner taxibilar, mosad mango utmed vägkanten – passera, passera. Managua. Kanske den minsta av alla de stora Centralamerikanska huvudstäderna. För mig var Managua endast en knutpunkt där […][...]

När jag var fjorton rakade jag av mig tuppkammen och kavlade upp jeansen, köpte ett par röda hängslen och tatuerade in en Trojan-hjälm på armen. En trasig t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från Stockholm, och de slitna Underground-kängorna byttes mot ett par röda Doctor Marteens. Jag hade blivit skinnskalle och […][...]