- Vad är det här för skit?! Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga. Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och […][...]

Reidar Jönsson har säkert en tanke med berättargreppet i sin roman Vännen i Havanna, men det är svårt att få någon överblick över skeendet i boken. Det gör att min läslust slocknar gång på gång. Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis […][...]

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”. I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan […][...]

1986, kort efter demokratins intåg i Sydkorea, minns Han Pyongt’ae hur han som liten skolpojke 30 år tidigare flyttade från storstaden Seoul till en liten landsbygdsort. Han hade ju höga betyg och jobbade hårt i sin gamla skola, sånt måste väl beundras även här? Men läraren är helt ointresserad, och klassen styrs helt och hållet […][...]

Den italienske författaren och journalisten Mauro Covacich var helt okänd för mig när jag valde att läsa hans novellsamling Bruden. Det stockholmsbaserade förlaget Contempo ger ut ett urval av den mest intressanta italienska samtidslitteraturen i svensk översättning. Så bra att det finns ett svenskt förlag som håller koll på det italienska, så svårt för den […][...]

För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera övergivna. Orden yttras till en fånge på rymmen och trots budskapet […][...]

Det är en februarikväll i Göteborg. Spårvagnarna gnisslar, människor rör sig i kylan i sina vinterjackor. Lätt snöfall. Utanför en seriebutik fladdrar en marschall. Snart ska en konstnär kliva in i butiken för att tala om sitt senaste verk. Besökare efter besökare samlas. Ännu är allt normalt. Sedan sker det som numera har blivit närmast […][...]

Jag hade inga planer på att läsa Min vän Pax. Jag hade sett den i bokkatalogen men inte känt mig bekväm nog att recensera en barnbok, för trots allt har jag inte varit en van läsare av dem på en sådär 10 år. Men sen läste jag den ju i alla fall, och är väldigt […][...]

Om livet är så där motbjudande soligt och trevligt som det ibland kan bli, kommer här ett litet boktips: Dykungens dotter – en barnhistoria. 1920-talets Sverige. Landet skvalpar liksom övriga Europa runt i kölvattnet av det första av de två stora världskrigen. Inga fronter stod förvisso att finna innanför Sveriges gränser, men landet är ingalunda […][...]

Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för. Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten. ”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst. Det handlar […][...]