Sasha fyller tolv år och ska bli Comedy queen! Men det är inte så roligt som det låter. Sashas mamma har nämligen begått självmord och nu är Sasha rädd att samma sak ska hända henne. Därför ska hon göra precis tvärt om vad mamman gjorde. För hur undviker man bättre ledsnad än genom att få […][...]

Det finns sedan april 2016. Avtal med stater som ska ta emot människorna som inte får plats. Fördjupande bakgrundsmaterial finner du här. I Neoscandia har de nordiska ländernas huvudstäder nya namn. Långt borta är det humoristiska greppet som är bekant från Ankeborg. Stohomecity har bevarat de fina kvarteren där de vackra människorna lever i sina […][...]

Retrograd amnesi är den typ av minnesförlust där man förlorar minnen man tidigare haft, till skillnad från antegrad amnesi, när man får svårt att forma nya. Efter hjärnskakningar är det vanligt med antegrad amnesi och ibland även låggradig retrograd anmensi, där ett par minuter eller på sin höjd ett par timmar innan slaget mot huvudet […][...]

Stockholm är fond för berättelsens huvudperson som arbetar som skådespelare. Hen håller en astronomisk distans till sin adoptivpappa i Växjö som är en handens människa, en bilmekaniker. Adoptivmamman lever inte längre och det är många år sedan hen anlände till Sverige som adoptivbarn. Inga spår finns efter den biologiska mamman eller pappan. Efter bokens inledning […][...]

Året är 1891, och vi stiftar i den här boken snabbt bekantskap med Arvid och Anna, ett ungt par i armodets Stockholm. Lockade med löften om gratis resa över Atlanten, och försörjning under ett par månader, bestämmer de sig för att migrera till Brasilien med förhoppningen om att de där kommer att få en bit […][...]

- Wachtmeister. Sophie Wachtmeister. Det är från mitt möte med överklassen och det grämer att jag inte hade sinnesnärvaro nog att svara med motsvarande manér. Får man vara kritisk mot en dagbok som blottar sig? Visserligen innehåller all litteratur ett visst mått av självbiografiskt stoff, men att ge någons utgivna dagbok på pälsen är nästan […][...]

Jag minns en gång på radio hur kåsören Erik Zetterström (1904-1997) berättade hur han som liten stött på August Strindberg på gatan där han gick, och i ren förskräckelse, bytt trottoar. Jag vet inte hur sann anekdoten var. Den var åtminstone teoretisk möjlig. Helt sant är iallafall att jag en gång för kanske 25 år […][...]

Vi drömmer väl alla om att möta vår själsfrände. En kärlekshistoria där allting känns självklart och rätt. En romans där alla bitarna faller på plats och där en vill stanna kvar. Där en växer och mår gott. Och vi har väl alla antingen varit i en destruktiv relation eller haft familj eller vänner som levt […][...]

Första gången jag läste Dubliners (på originaaalspråk, förstås) var kort efter att jag läst Ulysses för första gången. Jag var i tjugoårsåldern och älskade Ulysses av de anledningar man gör i den åldern; den var experimentell, den var banbrytande, den var (speciellt på originaaalspråk) långa stycken rent ut sagt obegriplig, så den måste vara genialisk. […][...]

Det här är kanske en av de vackraste böcker jag någonsin läst. Vacker i så måtto att språket är gnistrande klart. Se till exempel följande citat: På bussen såg jag att världen, trots hösten, fortfarande var i tilltagande. Träden sträckte ut sina armar för vad skulle de annars göra. Vidöppna medan förutsättningarna för deras växande […][...]