Att innehållet i mitt badrumsskåp är ganska sparsmakat har nog minst lika mycket att göra med slöhet och ointresse som med någon form av miljömedvetande. Inte desto mindre samlar man ju på sig, saker som är trevliga och kanske framför allt saker som man utgår från att man faktiskt behöver. I Badskumt. Gifterna som gör […][...]

”Har du hört talas om några vackra kvinnor som har varit lyckliga?” Claire är sexton år och råkar höra en väninnas mamma trösta dottern. Du ska inte vara avundsjuk på Claire, säger mamman. Hon kommer att få det svårt. För Claire är så väldigt vacker. Hon är en begåvad violinist – åtminstone så länge hon […][...]

För några år sedan kom Umberto Ecos Om skönhet, en månghundrasidig genomgång av skönhetens historia från antikens till våra dagar. Säkert en angenäm bok, men nu följs den upp av ett ämne som ju är minst dubbelt så spännande: fulhet. Tre saker kan konstateras om fulhet. Dels att den är tids- och kulturbunden och står […][...]

Finns det människor som är fullständigt uppslukade av sitt eget utseende? Lea är en kvinna som upplever att hennes skönhet har en konstant inverkan på hennes omgivning, att den är något som alla reagerar på, och det verkar som om hon trivs rätt bra med det. Åtminstone nu när hon har etablerat sig ordentligt som […][...]

Inte det att Zadie Smith inte är en utmärkt författare, för det är hon. Och inte det att On Beauty inte är ett utmärkt upplägg, för det är det. Men vart vill hon egentligen? Zadie Smith berättar här i huvudsak om en brittisk-amerikansk familj – fadern vit brittisk akademiker, modern svart amerikansk sjuksköterska, barnen blandade […][...]

I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest […][...]

Oscar Wilde skrev under sin korta, men lysande, karriär en enda roman, Dorian Grays porträtt. Den publicerades 1891 i ett specialnummer av en Londontidskrift och väckte, likt det mesta Wilde gjorde, stor uppmärksamhet. De flesta av dåtidens kritiker gav romanen oförskämt dålig kritik, med motiveringar som inte hade någonting att göra med romanens konstnärliga kvalitet. […][...]