Fortfarande, efter att ha läst den, har jag svårt att säga om det beror på ett närmast patologiskt egensinne eller på en uttänkt strategi – det går inte en dag utan att Trump skapar nya rubriker. Medan motståndaren Hillary Clinton tycks dömd att älta samma frågor om och om igen rusar Trump vidare, vidare. Det finns inte många ståndpunkter på den politiska kartan som han inte intagit vid ett eller annat tillfälle, han ljuger närmast vanemässigt utfrågarna rakt i ansiktet, men ingenting verkar kunna stoppa hans framfart.

Vare sig han vinner eller förlorar i morgon är det svårt att föreställa sig att det blir det sista vi hör från affärsmagnaten, dokusåpastjärnan och populisten Donald Trump.

Han är förstås fascinerande i sig, men det är ändå boktitelns andra beståndsdel som får mig att plocka upp paret Saarikoskis skildring: ”vredens Amerika”. I USA, i Europa, i Sverige och Finland – överallt finns de ju, olika typer av populistiska politiker som underblåser och kopplar in sig på ett kraftfält, en väldig vrede som för mig är skrämmande och, delvis, svår att förstå. Det vill säga, nog finns det skäl att vara arg över samhällsutvecklingen, men varför är det så ofta figurer som Donald Trump, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister eller Silvio Berlusconi som lyckas mobilisera den där kraften? Hur kan ytterst väletablerade, välbärgade och minst sagt moraliskt svårfångade typer framstå som folkliga hjältar?

Det där är tyvärr frågor jag får fortsätta att leta svar på någon annanstans, för i paret Saarikoskis Trump och vredens Amerika spelar väljarna trots allt en mycket liten roll. Vi får möta några enstaka, och jag önskar att det större politiska sammanhanget getts betydligt mer utrymme än så. Fokus ligger istället nästan odelat på Trumps biografi och agerande, och vilar också tungt på andra författares böcker och artiklar. Det är lite tråkigt, men förstås ett resultat av att få personer verkligen trodde att Trump skulle ta sig så här långt i presidentvalet.

Att det gått snabbt i den här bokens produktionsprocess märks inte minst på översättningen och korrekturgranskningen. Min inneboende språkpolis ger sig ständigt till känna och stör läsningen med än den ena, än den andra invändningen. Varför översätter man till exempel till New Yorks ”centralpark” men envisas med att skriva ”business” i alla upptänkliga sammansättningar där ”affärs-” eller ”affärer” hade flutit så mycket bättre?

Kanske är det petitesser man får ta om man vill ha aktuell nyhetsbevakning i bokform (och var ska man annars hitta den nu för tiden?), men visst är jag en smula bortskämd av Martin Gelins välskrivna och breda skildring av Clinton-kampanjen. Laura och Saska Saarikoski slutar i alla fall med en intressant framåtblick: Vad skulle vi kunna förvänta oss om Trump vinner i morgon? Vilka av alla delvis motstridiga löften kan han ha möjlighet eller intresse av att faktiskt genomföra? Och, inte minst, vad händer om han förlorar?

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Min president var svart
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• En pusselbit i det stora varför
• ”Postsanning är prefascism”

Jag är ett Ecofan. Jag älskar de där förlästa, sprängfyllda romanerna där han kastar ut så många krokar och föreläsningsämnen att det inte spelar någon roll om man missar en referens eftersom det omedelbart kommer fem till. Mina förväntningar när han släpper en ny roman är alltså ganska höga, och på ytan borde det finnas så mycket att gilla här. Upplaga noll ser ju ut att ha en klassisk Eco-handling (om än kanske lite recyclad från Foucaults pendel). Vår namnlöse hjälte, en självbeskriven loser som i åratal jobbat som korrläsare och spökskrivare, blir i början av 90-talet anlitad som en medlem av redaktionen till en ny dagstidning kallad I morgon. Det han får veta, men ingen annan, är att I morgon aldrig kommer att ges ut. Dess ägare – en väldigt tunt förklädd Silvio Berlusconi – vill bara visa upp möjligheten till en tidning vars hela funktion är att smutskasta makthavare, fördumma debatten, Säga Det Som Alla Tänker, och undvika seriös journalistik till varje pris. Inga av de reportage redaktionen skriver ihop kommer alltså någonsin att ges ut, annat än mellan fyra väggar: ”Se här vad jag kunde skriva om dig om du inte…” Bara det att en av journalisterna börjar nysta i en tråd och upptäcker något helt otroligt: det verkar som om Mussolini fejkade sin död, och nu sitter någonstans i Sydamerika och förbereder sin comeback…

Så långt allt väl, även om en synopsis på en Eco-roman framvärkt av en kommitté nog inte vore alltför annorlunda. Att romanen kräver hyfsat goda kunskaper om italiensk 1900-talshistoria… äh, det är Eco vi pratar om, och jämfört med långa passager på latin och romanstrukturer uppbyggda på kabbalah är väl 20 minuter på wikipedia inget att klaga på. Men så är det detta att boken bara är drygt 200 sidor (och Brombergs har jobbat hårt med text- och sidstorlek för att få den dit, det italienska orginalet är 142). Inget fel med det i sig, jag har läst många böcker som får mycket gjort på mindre än så. Men ett slagskepp kan bara göra så mycket i en insjö; han ger sig helt enkelt inte utrymme att manövrera, och när boken tar slut känns det som om den precis kommit igång, som om handlingen knappt ens börjat veckla ut sig. Hans knivskarpa satir över hur sensationsjournalistiken utvecklats under de senaste 30 åren och hur det speglar samhällsutvecklingen är bokens stora behållning, men som helhet känns den ofta som en sammanfattning av en längre berättelse. Mycket av det han säger här sade han själv lika bra i essäsamlingen Kräftgång för några år sedan, som inte behövde kläs ut till roman för att fungera.

Det är synd, för när Eco här tacklar samtiden (från ett perspektiv på 25 år, men vi snackar om killen som skrev om Italiens 70-tal genom en berättelse som utspelar sig på 1300-talet, så han närmar sig) hittar han en massa små vinklar och vrår som jag gärna hade grävt ner mig i. Det är ju populärt numer att väcka upp gamla diktatorer – se bara på Timur Vermes Han är tillbaka från häromåret, eller beskrivningarna av ett Stalinland i Sorokins Tellurien – och parallellen mellan ett sensationaliserande och fördummande av samhällsdebatten och en återuppstånden snällfascism hade förtjänat ett mer passionerat inlägg av den gamle humanisten, något bättre än att återges som en enda lång monolog av en ganska platt romankaraktär.

Jag funderar lite grann på detta med Eco och konspirationsteorier. När han var på besök i Stockholm för en del år sedan fick han frågan om han såg Dan Brown som sin litterära arvtagare; hans svar var att han själv gärna skriver om konspirationer som företeelse, hur de fungerar, medan Brown tar dem på allvar och själv blir en konspirationsteoretiker. Hur ska en sådan författare egentligen tackla detta att hans land under decennier faktiskt styrdes av en man som baserade sin makt på att äga medierna? Kan man varna för konspirationsgalningar och konspirationer i samma andetag? Självklart borde man kunna det. Kanske är det hans poäng: med en journalistik som aldrig tänker längre än till nästa klatschrubrik, som abdikerar varje försök till djupare analys, är det så här romanerna blir. Då blir till och med konspirationsteorierna bara clickbait för att locka läsarna till det som faktiskt behöver sägas.

Similar Posts:

• Sicilien först
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Långa perspektiv
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Famous last words

Mitt bland detta lever Anna och Francesca, två trettonåringar, ytterst medvetna om männens, pojkarnas och, för den delen, andra tjejers blickar. Två trettonåringar helt uppslukade av varandra och ruskigt medvetna om vilken impact de har på den manliga (oavsett ålder) kvoten i Piombino. Iklädda minimala och genomskinliga bikinis, med snattad mascara och skyhöga klackar spenderar de sina dagar på stranden. Alltså den del som inte är vikt för turister och de med pengar. Men det spelar ingen roll, för på stranden råder djungelns stehårda: vinna eller försvinna. Och är man inte på stranden kan man ju alltid kika dit ändå. Allas blickar är riktade mot denna livesändning och mot Anna och Francesca.

Det kikas alltså en hel del. Genom fönster, nyckelhål, kikare. Det voyeuristiska följer ständigt fotavtrycken i den våta sanden. Inget romantiskt plaskande i Fontana de Trevi alltså, utan som ett uttryck för en riktigt kass kvinnosyn. Och manssyn för den delen. Avallone pekar på en komplext och destruktivt förtryck och lyckas göra ett riktigt intressant inlägg i könsrolls- och genusdebatten. Utan att vara redovisande eller övertydlig girar hon mellan fåfänga, kokainsnortande fabriksarbetare, sönderslagna hemmafruar, välutbildade donnor och övergödda patriarker. Språket förlorar aldrig sin laddning: det är kladdigt, hett, sunkigt. Men samtidigt så enkelt. Så lätt. Och visst lyckas hon hålla alltihop på rätt köl – Stål kantrar aldrig över i ett pekpinnespetande näs-på-skrivande eller ett naivt objektifierande av arbetarklassbrudar. Istället är den en krass och modern arbetarklasskildring som ger en välbehövlig känga åt en gubbslemmig stövel. Men låt oss inte tala i termerna offer och förövare. Det handlar om makt. Om att ha den, förlora den och återta den. Och vad som händer när makt möter förakt och vanmakt.

Dessa kontrahenter snor sig omkring varandra, tätt och hårt, tills det är omöjligt att skilja dem åt. De vandrar mellan generationer, reproduceras och hårdnar – likt stål. Piombinos stålverk, som en gång i tiden var ett helljutet italienskt futuristiskt utropstecken är nu ett företag som köpts upp av ryska företagspampar. Ändå andas stålverket skönhet. Och fara – det är ett stycke kött som slukar annat kött och föder små monster. Brutala bestar som går hem och slår sina döttrar och hustrur till nyanser som Italiens flagga saknar.

Ganska snart inser man att detta är en ganska obehaglig historia. Tack och lov anas en ljusning på de sista sidorna. Stål är en perfekt bok för sommarens strandhäng. Ta med den, läs den och ge den sedan till alla andra som i ren och skär desperation deffat sig fram till beach 2012.

Similar Posts:

• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Feministisk kärnfråga?
• Långa perspektiv
• Avallone gör det igen

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia

Den här recensionen handlar inte om Liedman. Men den fråga som Italien-korrespondenten Kristina Kappelin ständigt får när hon möter svenskar i olika sammanhang, och som hon skrivit boken Berlusconi – italienaren för att svara på, har en del med skolan att göra.

Svenskarnas fråga är nämligen i allmänhet: Hur i helskotta kan italienarna rösta på Berlusconi? Igen och igen och igen?

För bara några veckor sedan kom nya anklagelser om att den italienske premiärministern köpt sex av minderåriga. Det är bara de senaste i raden. Korruptionsmisstankar, sexskandaler och sammankoppling med maffian har följt Berlusconi i spåren under hans likt förbaskat enormt framgångsrika karriär.

I Berlusconi – italienaren försöker Kappelin förklara varför, och med titeln vill hon visa att just Italien är en förutsättning för den populistiske mediemogulens framgångar. Italienare har helt enkelt radikalt andra förväntningar på sina politiker än vad till exempel svenskar har. Inte desto mindre ställer Berlusconi – italienaren en hel del frågor om mediedominans, populism och politikens tillstånd som är högst relevanta även ur ett snävare svenskt perspektiv.

Kristina Kappelin har bott i och rapporterat från Italien i ett par decennier. Berlusconi träffade hon första gången i slutet av 1980-talet när han förvärvat fotbollsklubben Milan och med till synes obegränsade resurser inte bara fått laget på fötter utan också gjort fotbollen till betydligt mer av den påkostade underhållningsindustri som den är idag. Då hade Berlusconi redan byggt upp ett medieimperium som utmanat det statliga tv-monopolet – och som utgör en inte helt oviktig grund för hans politiska karriär.

Att ingen med så stora medieintressen enligt italiensk lag får ge sig in i politiken struntar han helt sonika i. Det är bara ett exempel på hur lagar, regler och institutioner ofta får stryka på foten där Berlusconi drar fram. Kan han inte ändra lagarna för att passa de egna behoven, så struntar han helt enkelt i dem. De ständiga utredningarna och åtalen bortförklaras – i Berlusconi-ägda medier liksom i de statliga som han numera indirekt kontrollerar – som en vänsterkonspiration inom rättsväsenden.

Som svensk får man oupphörligen nypa sig i armen under läsningen av Kappelins bok – nypa sig i armen och gång på gång påminna sig att det här inte är ett avsnitt av Sopranos, utan verklighet. Skumraskaffärer, maffiakontakter, påtryckningar, en fernissa av katolicism och ”traditionella värden” och ett gubbvälde av Guds nåde, där unga prostituerade av allt att döma utgör en trevlig present affärsvänner emellan. Ja, hur kan italienarna tycka att det här är en människa de vill styras och representeras av?

Svaret ligger, enligt Kappelin, till stor del i den italienska kulturen och i det utgångsläge där Berlusconi från början gjorde sitt inträde på den politiska scenen. Italienarna har helt enkelt aldrig haft – eller haft anledning till – särskilt stort förtroende för vare sig politik eller medier. Berlusconi fyllde själv tomrummet efter de tusentals politiker som fick gå i en enorm korruptionshärva i början av 90-talet.

Det är också här det där med skolan kommer in. Den italienska skolan är, skriver Kappelin, djupt traditionell, hierarkisk, betyg- och resultatorienterad. Kunskap ska pluggas in, inte förstås. En italiensk tioåring, uppskattar hon, kan mer grammatik än en svensk universitetsstudent på grundnivå, men:

För många försvinner dock både lusten att lära och möjligheten att följa med i studierna på ett tidigt stadium. Ett fåtal lär sig väldigt mycket, medan den stora massan drunknar i osmält, högtidlig kunskap.

Enligt vissa bedömare är en stor majoritet av italienarna närmast att betrakta som analfabeter. Det är möjligen något överdrivet, men visar på hur viktig kontrollen över massmedia – och i synnerhet teve – kan vara för en politiker som Berlusconi.

Steg för steg har italienarna vant sig vid Berlusconis lättillgängliga, politiskt inkorrekta stil. Hans sätt att uttala sig om kvinnor eller invandrare, hans sätt att jämföra sig med fascistledaren Mussolini, hans öppna förakt för de flesta demokratiska institutioner och hans burdusa sätt att få saker gjorda, har långsamt och med hjälp av mediedominansen normaliserats. Om Berlusconi till stor del är en produkt av just Italien, så är Italien av idag också i någon mån en produkt av Berlusconi.

Kappelin beskriver hur få ”italienare på gatan” i början av Berlusconis politiska karriär gärna trädde fram som sympatisörer. Forza Italia och dess allierade ansågs inte riktigt rumsrena. Nu är tonläget annorlunda. Värdeförskjutningen är ett faktum.

Berlusconi – italienaren är en lättillgänglig och inte så lite skrämmande bok om medias genomslag och om politik ”som vilken vara som helst”, som något som följer opinionsundersökningar snarare än ideologier. Berlusconismen kanske står och faller med den åldrande Berlusconi, men vad den representerar i världspolitiken är möjligen något betydligt större än så. Genom läsningen kommer jag på mig själv att gång på gång tänka att det verkar vara en otäckt land det där. Något sådant skulle väl ändå inte kunna hända här?

Similar Posts:

• Läskigt och löjligt och lurigt
• Berlusconi stämmer författare
• Blir du lönsam, lille vän?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

Och Politkovskaja skräder inte orden när hon beskriver Putin och hans styre. Den före detta KGB/FSB-officeren Putin beskrivs som ett led i ett nästan ändlöst ryskt elände. Han löser gisslandramat på Moskva-teatern med att sätta in gas mot både terrorister och gisslan; han ger fullständigt tusan i om lojala soldater ställs utan legala försörjningsmöjligheter – ”Det verkar nästan som om det ligger i statens intresse att det finns så många högkvalificerade yrkesmördare som möjligt i ligorna” – och han förefaller bli omåttligt populär på kuppen. Putin vilar som en skugga över Politkovskajas Ryssland, men det är trots allt inte han som är huvudpersonen.

Politkovskajas många huvudpersoner finns istället i krigets Tjetjenien, i Soldatmödrarnas kommitté, i avlägsna militärförläggningar, i nyrika våningar i Moskva, i gränderna och på bårhusen. De är soldater som regelmässigt misshandlas av sina överordnade, ignorerade anhöriga till terroroffer, de är krigsflyktingar i terrordådens antitjetjenska efterdyningar och omutliga militärer som tvingas leva på svältgränsen.

Vi möter enskilda individer, noggrant beskrivna skeenden och rättsfall. Det är både bokens stora styrka och något av en svaghet. Samtidigt som de personliga ödena målas upp enormt levande och drabbande är det svårt för den som inte är särskilt väl bevandrad i det ryska samhället att få något verkligt grepp om hur representativa dessa fall och individer är.

Ändå är Putins Ryssland skriven just för en ickerysk publik. Den är skriven för att väcka opinion i väst, eftersom det är det enda som enligt Politkovskajas erfarenheter tycks kunna i någon utsträckning rubba Putin. Ett exempel ser hon i fallet Budanov, en rysk överste som kidnappat, våldtagit och mördat en tjetjensk tonårsflicka. Fallet blir omtalat och en pinsam förfrågan från den tyske förbundskanslern Schröder om hur det kan komma sig att även åklagarna bara verkar intresserade av att frikänna krigsförbrytaren gör att översten till slut, om än bara symboliskt, ställs till svars.

I Ryssland med sin bysantinska underdånighetstradition kan sådan småsaker mycket väl förändra historiens gång och få en domstol att fatta beslut som innebär att Putin inte ska behöva känna obehag vid möten där han bara vill känna trivsel.

Men Putin väcker sällan större protester. I synnerhet Silvio Berlusconi agerar som Putins ”språkrör i Europa” och inte heller Blair, Chirac eller Bush sätter sig direkt på tvären. Det finns förstås också tydliga paralleller mellan Putins kamp mot den tjetjenska ”internationella terrorismen” och George W Bushs. Hela avsnittet om korruptionen i det nykapitalistiska Rysslands undre värld får mig för övrigt mest att associera till JR:s intriger i Dallas.

Putins Ryssland är en ganska löst sammanhållen bok, där drivkraften snarast består av Politkovskajas djupa och uppenbara indignation. Det är en stil som normalt gör mig lite obehaglig till mods – jag vill ha utrymme för föreställningen att det är jag som läsare som tar ställning till en bok, snarare än författaren som tar ställning åt mig. Men det är svårt att inte sympatisera med Politkovskajas engagemang, ilska och ibland stora trötthet. Varför reagerar inte folk i större utsträckning på korruption och orättvisor? Varför är det så lätt att foga sig under en stark ledare och ensidig mediarapportering och blunda för allt som inte direkt drabbar en själv?

Politkovskaja är varken den första eller sista mördade journalisten. Mina tankar går ändå till vad som väl får kallas ett särfall, inte desto mindre en annan samhällskritisk journalist i ett annat samhälle statt i snabb förändring. Ulrike Meinhof protesterade mot det tyska samhällets ovilja att göra upp med nazisterna. I Politkovskajas Ryssland är det de gamla kommunistagenterna som biter sig fast. Ideologierna ändras, men makthavarna är i stor sett desamma. Det fick Meinhof att förlora tron på det skrivna ordet och ta till våld. Politkovskaja höll istället fast vid den tron och vann omvärldens respekt. Men vad mer?

Similar Posts:

• Det bortglömda krigets fasor
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• På plats i hotfullt Ryssland
• Better the devil you know
• Att leva i Ryssland under Putin

Så paradoxalt nog vete katten om inte Ecos facklitterära böcker kan vara mer lättillgängliga än hans skönlitterära. I Kräftgång slipper man hålla reda på handlingar, slipper försöka jämka samman flerhundraåriga händelser med dagens och kan bara ta essäerna för vad de är: smarta, genomtänkta, kritiska och ofta riktigt kul små betraktelser av ett 2000-tal som väl i ärlighetens namn kunde börjat bättre. Kräftor går som bekant baklänges, och det är det Eco menar att vi alla är i fara att göra. Essäerna här är i första hand hämtade från kolumner han skrivit i italiensk dagspress (den som inte ägs av Berlusconi) mellan 2000 och 2005, och trots glimten i ögat är det aldrig något tvivel på allvaret i botten när han skärskådar fenomen som terrorism, teknologiberoende, populism, globalisering, vidskepelse, media och… tja, Harry Potter, till exempel.

Tror vi verkligen att barn som läser berättelser om magi, kommer att tro på häxor när de blir vuxna (…)? Som små barn trodde vi alla att barn föddes ur kålhuvuden, men detta har inte hindrat oss från att att som vuxna lägga oss till med ett lämpligare (och angenämare) sätt att alstra dem.

Vänta nu, säger ni. Allt det där har vi väl hört femtielva gånger redan. Vi var ju faktiskt med, vi har sett nyhetssändningarna. Sant. Men det som gör Eco så uppfriskande att läsa, även om en del av ämnena är smått inaktuella, är just det att ordet "skärskåda" verkligen är förtjänt här. Oavsett om han dissekerar den italienska valrörelsen (och det är ett väldigt gott betyg att jag, som vet nästan ingenting om italiensk politik, slukar de styckena) eller The Passion of the Christ gör han det med samma godmodiga klarsynthet. Eco är stolt över att kalla sig något som i Big Brothers tidevarv blivit något av ett skällsord: intellektuell. Och den intellektuelles jobb, menar han, är att vara kritisk – inte i betydelsen att gnälla, rasa och nakenchocka, utan att granska, ständigt värdera var vi står, hur vi hamnade där, och vart vi är på väg. Har man en professorsgrad eller två bakom sig och tillräckligt torr humor för att kunna kläcka ur sig meningar som

Som tur är kom sedan det andra världskriget med sina femtio miljoner döda, annars skulle det första världskriget intagit förstaplatsen bland historiens alla tragiska galenskaper.

kan man både använda Faidros för att förstå Bush och med utgång i latinets utveckling från 400-talet och framåt beskriva varför det kan vara en fara om alltför många 20-åringar gillar Terrence Malicks filmer.

Perspektiven kan bli svindlande ibland när århundradena eller landsgränserna svischar förbi, men… kanske är världen inte alltid så enkel som vi vill tro. I dagens debatt blir det ofta slagorden och de enkla lösningarna som får styra. Häromveckan läste jag Richard Dawkins The God Delusion, en bok som ofta snuddar vid samma ämnen som Eco och faktiskt är rätt bra. Men där Dawkins i tidens anda ofta faller in i fingerpekande och polemik gör visserligen Eco sällan någon hemlighet av sina åsikter, men övertygar med att resonera och söka förstå snarare än att banka in sina argument. Det är en fröjd att läsa. Kanske finns det, om vi alla är villiga att tänka några extra varv över vart vi sätter nästa fotsteg, en möjlighet att vi går åt rätt håll.

Similar Posts:

• Actually, it’s about ethics in journalism
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Men snacka går ju
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel

Höh?

Därefter väger Björn Ulvaeus in om problemen i Sverige:

När jag gått ut och sagt att religion och politik inte hör ihop fick jag en jäkla massa e-mail. Av sjuttio eller åttio stycken var det tre eller fyra arga. I övrigt var det ”Åh vad skönt att det är någon som säger något”.

Men…

Vidare i boken om vikten av att få svensken att säga vad han tycker och inte ”ha det så jävla mysigt jämnt” polemiserar Sverker Åström:

…jag avskyr människor som misshandlar djur. Och så tycker jag att en sommarkväll i juni vid stranden av en insjö i Sörmland är en av de största mänskliga upplevelserna.

Jösses.

Och då har jag inte ens nämnt rallykartläsaren Tina Thörners bredsladdsanalys av problemen i svensk politik.

Alltså, säkert kunde vi i Sverige bli bättre på att diskutera saker och ting öppet; några av de intressantare intervjuerna här snuddar faktiskt vid väldigt viktiga frågor om ansvar och öppenhet, även om de snarast gör det i lite i förbigående sådär; det viktigaste ordet är hela tiden ”jag”. Och jag stör mig inte heller så mycket på de väl uppenbara antydningarna att varenda person som medverkar här vill se ett regimskifte i höst; är det valår så är det. Här medverkar flera människor som jag, oavsett politisk färg, har respekt för och gärna hade läst lite mer djuplodande intervjuer med.

Men allt för ofta verkar boken använda samma argument som används alltför ofta när svensken vill säga något han inte riktigt har belägg för; ”Det här får man ju inte säga i Sverige, men…” Genom att antyda att man är kontroversiell och kommer att få skit för att säga något antyder man att det man säger är a) viktigt och b) rätt. Ibland är det det; ibland är det Amelia Adamo som klappar sig själv på ryggen för att hon minsann var den enda i hela Sveriges journalistkår som vågade fråga Andy Warhol om han tyckte om sina hundar. Ironin: kritiken mot lagomsamhället blir halvljummet försiktigt lagom.

Viktiga saker ska sägas, men allt som sägs är inte viktigt. Och i dessa dagar av klatschiga rubriker, folk som har som heltidssyssla att tala ut i kvällspressen, valkampanjer och proffstyckare som yttrar sig i allt från matlagning till utrikespolitik känns det inte som om problemet är att för få människor våga tala ut, utan snarare att i allt detta snömos hitta den information vi behöver. Och det hittar man knappast i en glättig coffeetablebok med lagom jamsiga åsikter.

Similar Posts:

• Långa perspektiv
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Tillbaka till rötterna – och framåt!
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Flytande men skarpt

Men Tristano är gammal, kallbranden gör väldigt ont, och när inte smärtorna är för mycket gör morfinet honom dimmig, och hans berättelse blir en ibland ganska förvirrad utläggning om allt från stjärnorna hans farfar visade honom till de tre kvinnorna i hans liv till kriget, enstaka ögonblick som dyker upp i olika sammanhang och sammansättningar, och hans egen historia flyter ihop med andras från grekisk mytologi över Heine till Hollywoods guldålder och gamla schlagers. Det kunde vara en döende mans yranden, men det är metod i galenskapen; alla de där parallellerna berättar historien lika mycket som Tristanos faktiska minnen. För när allt kommer vi omkring, vad är vi förutom det vi minns att vi är – och det andra minns att vi är? Berättelsen spänner över hela Tristanos liv, snuddar vid Berlusconi och vid faran av att inbilla sig att det goda vann och det onda förlorade – hur kan vi ha besegrat fascismen bara för att exportera den till Grekland igen, bara för att låta människor svälta i Afrika, bara för att parkera oss framför dumburken? Ett av Tristanos tidigaste minnen är stjärnorna; när han för sista gången i sitt liv tittar upp mot himlen ser han flygplan och TV-satelliter.

Allt det här får vi serverat i en enda lång svada av korta textmassor, en döende man har ju rätt att säga så mycket han hinner få ur sig innan morfinet sätter in igen och han försvinner i några timmar. Det är, när man väl lyckas hitta in, jävligt vackert även om det någon gång blir lite för mycket för min smak; jag inbillar mig vara relativt beläst, men jag är inte säker på att jag fattar hälften av de teman han väver in här. Samtidigt finns där en naggande olustkänsla, att Tabucchi mest begraver ganska banala slutsatser i en jäkla massa ord. "Full of sound and fury and signifying nothing", liksom. Jag tror inte det är så, men jag kommer inte helt ifrån det.

Genom hela boken surrar en spyfluga mot spegeln i rummet där Tristano ligger och dör medan författaren tyst nedtecknar allt han säger utan att redigera, utan att rätta, utan att ställa frågor, utan att kräva att gamlingen ska vara begriplig jämt. Spyflugan surrar och kör skallen i spegeln som den tror är ett fönster, slår ihjäl sig mot sin egen spegelbild. Det kan vara en fin metafor för faran med introverta berättelser, svårigheten att berätta sina egna minnen. Och illustrerar lite grann också svårigheten att komma IN i Tristano dör. Den är kompakt, myllrande, icke-linjär, och det man får ut av den beror nog till stor del på vad man är villig att sätta in… men när jag kommer in i den sveper den undan fötterna på mig. Tillsvidare står betyget som det står; egentligen borde det nog vara högre. Säg att jag den är uppe i en tia om cirka tre omläsningar. För såna blir det garanterat.

Similar Posts:

• Böjning
• Actually, it’s about ethics in journalism
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Ärrvävnad
• Existentialism i fascismens hjulspår

Lane har skrivit Berlusconi's shadow – crime, justice and the pursuit of power. Boken behandlar Berlusconis liv och karriär och hans samröre med maffian. Lane behandlar även den utbredda korruptionen i landet.

Den italienska förläggaren som gav ut boken tidigare i år ska även han stämmas. Berlusconi har dock inte ännu angett någon grund för stämningen annat än att det rör sig om förtal. Författaren själv säger sig vara förvånad över stämningen och menar att de som köper hans bok nog redan är kritiskt inställda till Berlusconi. Fortsättning följer säkert.

Similar Posts:

• En lång tradition av depraverade kejsare?
• En mörkare och mognare Harry
• Famous last words
• Feministisk känga åt Berlusconis gubbstövel
• Långa perspektiv