Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars drömbild, aldrig varit den solstråle och prinsessa de föreställt sig. Men hon är smal och i tävlingen med bästisen Rosa om vem som kan äta minst och vem som har smalast höfter är det hon som vinner igen och igen.

Jag har blivit smalare. Jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.

Det är fantastiskt.

Hon är vacker också, och börjar märka att hon kan väcka åtrå hos vuxna män. Hon börjar leka med elden, med Lolitabilden, med den flickkvinnoidentitet som frodas i Lana del Reys sångtexter och männen omkring henne tycks inte ha några spärrar.

Försöker du locka mig i fördärvet.

Konfirmationsprästen, kompisens pappa. De tycks tro att de har snärjts av en naturkraft, att de saknar ansvar och skuld och andra runtomkring som kanske eller kanske inte förstår vad som pågår ingriper inte heller. På så sätt blir det ett vakuum kring de brott som begås och tropen om den förföriska flickan står på ett plan oemotsagd.

Det är två världar som krockar, där Sara å ena sidan är kvar i småflickornas väninnekonkurrens, å andra sidan har sex med män som är jämnåriga med hennes far. Hon är hög på sina hemligheter och den makt hon känner sig ha men gråter i ensamhet. Vilken ödets ironi är det att författarens namn är en ynka bokstav från Cornelis Wreesvijks Cecilia Lind, också hon ett barn som dansar in i vuxenskapet för tidigt och lättvindigt.

Allt skildras från Saras synvinkel och det är ibland svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara är hennes tolkningar, vad människor faktiskt säger och vad Sara föreställer sig att de säger. Delar av händelseförloppet är också så pass oväntade att de nästan framstår som fantasier.

Jag får faktiskt inte riktigt ihop det men det känns ibland som om det är sekundärt. Kring det obehagliga finns poetisk dimma och ett religiöst bildspråk men också en skarp klarsyn. Allt berättas i fragment och korta stycken, ibland omfattar de en mening, ibland bara ett enda ord.

Makt och begär. Självutplåning och grandiositet. Svält och sex.

Similar Posts:

• Skickligt men övertydligt
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Krigsbarn i Småland
• Enkelt och svårt
• Viskningar i öknen

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

Jenny Küttim är utbildad journalist och har jobbat som grävande journalist både radio och TV, så när hon en dag får en låda med brisant material om Jehovas Vittnen från okänd avsändare, vet hon till skillnad från medelsvensson hur man ska ta itu med bearbetningen. Extra explosivt blir det eftersom Jenny Küttim själv vuxit upp i sekten och egentligen bestämt att hon aldrig ska fördjupa sig i deras förehavanden.

Jag vet inte om det här är en fackbok, en uppväxtskildring, en rafflande thriller eller alltihop på samma gång och egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att det är oerhört intressant att läsa hur strukturerna bakom Jehovas Vittnen ser ut, hur mycket makt äldstebröderna har och hur fruktansvärt svårt det måste vara att ta sig loss. Det som ger just den här boken ett extra djup, är att Jenny Küttim samtidigt som hon försöker förstå strukturerna inom sekten berättar sin egen familjehistoria. Det är modigt och väldigt utlämnande.

Jenny Küttim får nys om den så kallade ”peddolistan” som ska ha upprättats inom organisationen för att veta vilka medlemmar som sexuellt förgripit sig på barn. Samtidigt söker hon kontakt med andra avhoppare på ”avhopparforum” på Facebook och får bekräftat att det finns gott om exempel på sexuella övergrepp som aldrig anmälts till svenska myndigheter utan sköts om internt av äldstebröderna. Och så får vi lära oss en hel del om ”två-vittnes-regeln”: om det inte finns två vittnen, så har det aldrig hänt. På så sätt skyddar sekten både hustrumisshandlare och pedofiler, för det är ju ytterst sällan de har två vittnen som inte är barn till sina handlingar.

Förhoppningsvis har Jenny Küttim fått tillräckligt med svar, både från sin egen familj och från de församlingar och avhoppare som hon varit i kontakt med. Tillräckligt för att kunna lämna sekten även mentalt, även om hon lämnade församlingen redan som tonåring. Men vad vet jag, det kanske är ett livstrauma, som med jämna mellanrum poppar upp? Om hon gräver vidare i Jehovas Vittnen- historierna, då hoppas jag att hon skriver om det: för det vill jag läsa!

Similar Posts:

• Karisma Center bakom kulisserna
• Grooming intill perfektion
• Vakna!
• Mode
• Ve den stackars pendlaren

Vanessa är tretton år när de träffas första gången, fjorton när de inleder en sexuell relation. Ja, hon skriver så, för det var så hon såg det då när det inträffade. Det var en relation, det var kärlek, det var på riktigt. Tre decennier senare kan hon se det för vad det var och växla mellan perspektiven.

Hon kan också se att hon på vissa sätt var mer medveten redan då, eftersom hon faktiskt ställde frågan vars svar ger en förklaring men aldrig en ursäkt – för jo, även han var en gång ett offer men det har försvunnit långt in och nu är han en förövare men naturligtvis inte en som ser sig som en sådan.

Det känns som en historia fylld av klichéer men den är alltigenom verklig. En brådmogen, kärlekstörstande, litteraturälskande liten flicka som äntligen känner sig sedd – och då av en berömd författare. En berömd författare som är i femtioårsåldern och vars böcker flickan kryptiskt avråds från att läsa av en bokhandlare, för att innehållet är opassande. En passionerad brevväxling, eller kanske snarare en brevmonolog, fylld av artighet, smicker och övertalning som nästan är överflödig

Det man som läsare baxnar över är de andra vuxna i omgivningen. Här är nymfettens mor inte någon som måste undanröjas utan snarare en medhjälpare till brottet, en kvinna som också långt efteråt hävdar att hennes dotter trots sin ringa ålder var så vuxen och mogen att hon kunde ta ansvar för sina handlingar. Eller den uppburne filosofen som tycker att hon ska känna sig utvald och inte ifrågasätta. Eller läkaren som med ett kirurgiskt ingrepp underlättar det sexuella umgänget.

Samtycket som sådant skärskådas, liksom tiden och den sexuella frigörelsen. Med frigörelsen följde den sexuella friheten – och de som offrades på dess altare.

Det finns en saklighet över skildringen. Det är precist och exakt, inga överdrifter, inga större åthävor. Det räcker att beskriva vad som skedde med små kommentarer från det vuxna perspektivet, eftersom det är en del som ter sig närmast otroligt. Det som blir mest känslosamt är inte övergreppen utan hur hon hittar sig själv i hans texter, hur hon där blivit någon annan, en av många.

Jag har inte läst hans böcker, känner inte ens igen hans namn och tycker att det räcker mer än väl med de initialer som används. Först förstår jag det inte riktigt, med tanke på att titlarna på några av hans böcker nämns i texten, vilket gör det oerhört lätt att ta reda på vem han är, men det är ett sätt att reducera honom som han reducerat henne – i romanform är hon ”lilla V”, i dagböckerna är det hela förnamnet och initialen från efternamnet. Det blir ett sätt att flytta fokus från det kända namnet till hans handlingar.

Så nu finns han där, infångad mellan ett par pärmar.

Similar Posts:

• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• Boken om övergreppen har öppnats
• Situationistiskt testamente
• En pappabok om skidning
• Ett självbiografiskt vemod?

Vanessa är offret som inte vill vara offer. Offret som tar på sig ansvaret och bygger sin självbild och världsbild på att det handlade om en kärlekshistoria, något hon inte bara samtyckte till, utan verkligen ville. Men till sist tar sig andras syn på verkligheten in och bit för bit krackelerar det Vanessa ser som sin historia och alla försvarsmurar hon byggt upp.

Hon kontaktas av Taylor och en journalist, hon följer maniskt det som skrivs på internet, hon kontaktar Strane och undrar hur han har det och bedyrar att hon står på hans sida.

Samtidigt får läsaren möta henne i dået, se hur Strane närmar sig henne med hjälp av litteraturen. Han ger henne texter där det talas om andra Vanessor, han lånar ut Vladimir Nabokovs Lolita, får läsa hennes dikter och skapar en berättelse där de är mörka tvillingsjälar. Det är plågsamt att följa hur han manipulerar henne och se att hon ifrågasätter men att Strane vänder på händelseförloppet om och om igen.

Att hon ser hur han måste intala sig själv – och henne – saker som inte stämmer och ändå till sist accepterar dem som sanningar. (Och när jag skriver den här recensionen måste jag gång på gång formulera om mig, för att jag tagit till mig hennes slutliga resonemang, för att jag tilldelar henne ett ansvar och en handlingsfrihet – och en skuld jag inte anser att hon har.)

För läsaren är Strane aldrig annat än skyldig och det hela är ett masterarbete i grooming. Hur han förflyttar ”skulden” till Vanessa, hur han lockar och hotar, beskriver de förfärliga följderna av ett avslöjande, utmålar sig själv som ett monster så att hon ska tycka synd om honom, bygger upp en utvaldhet och utstötthet, av stoffet som de stora romanerna består av.

I ljuset av det hon råkar ut för framstår det närmast som berättigat att Vanessa avfärdar andras berättelser – men vad gjorde han, egentligen? Tog er på benen? Vad är det i jämförelse? Det är imponerande hur trovärdig Vanessa blir i sina kast mellan stolthet och skam, mellan tron på det av ödet förutbestämda och insikten att det skulle kunna vara något rent slumpmässigt. Hur övergreppen påverkat hela hennes liv och kommer att fortsätta att göra det. Hur hon räddar Strane samtidigt som hon vill avslöja honom.

Och det som nästan gör ondast är nog hur hon ger upp det som skulle kunna bli en lysande akademisk karriär, eftersom hon inte orkar med ytterligare en ambivalent relation med en manlig lärare och handledare. Som om det vore ofrånkomligt.

Similar Posts:

• När allt han är, är kött
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Liv, dikt och integritet
• USA som U-land
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Det börjar med en garderobsdörr som öppnas för att hänga in sorgen, men det innebär inte att sorgen försvinner. Det som finns där inne, instängt i garderoben, bubblar och tränger sig på.

Boksidorna består av prosalyriska stycken med mycket luft mellan. Trots att texten är alldeles vanliga, fullständiga meningar, så är språket ändå poetiskt laddat. Det jag menar med poetiskt laddat handlar dels om den på sätt och vis mystiska verklighet som målas fram:

Jag bjöd in sorgen i mitt hem. Hon var stum och trasig med blodigt underliv. Det första barnet ville hon inte ha. Det andra barnet ville inte ha henne. Jag förde henne fram till spegeln.

Det är med andra ord en berättelse där det inte är omedelbart glasklart exakt vad allting är eller vad allting står för.

Ytterligare en aspekt som skapar den här poetiska laddningen är de symboliskt laddade ordvalen: sorgen, blodigt underliv, barnet, spegeln – för att nämna ett fåtal bland ännu fler i bara det här korta citatet.

I boken utgör också djuren ett helt system av symboler. Förutom titelns tiger, fiskar och tigerfiskar rör vi oss ofta i en undervattensvärld (se där, ännu en symboliskt laddad bild!) med sjölejon, torsk rovfiskar och mask som bete. Och vatten återkommer inte bara under havets yta, utan även i form av badrum, bubblor, en spetskrage som blöts ner, våt andedräkt, is och gråt.

Tigerfiskar är som starkast just i de symboliskt laddade bilderna. Ibland drar det dock iväg åt lite väl många olika håll. En lekfull hantering av siffror utifrån barns lek – en nia, åttor på lut, ”flyga drake med fyror, bygga segel av sjuor” – får aldrig riktigt landa och hitta sin plats i helheten. Där hade jag hellre stannat kvar i den symbolvärld som redan byggts upp, utan det här lekfulla avbrottet – eller om sifferlekfullheten hade fått bygga sitt egna, lite större hörn av helheten, så att jag hade fått landa i den.

På andra ställen blir vissa saker alltför väntat uppenbart. Som att låta ”här sker en förflyttning” skrivas med extra indrag, följd av ytterligare indrag för ”här sker en förskjutning” och sedan avsluta den sidans text med ”här avslutas orden”.

Sådana detaljer hade kunnat stramas åt för att få fram ännu mer laddade bilder. Men det hindrar inte att Tigerfiskar ger en magisk värld där det som är ovan vattenytan blandas med det som är under, det som är bakom garderobsdörren flyter in i verkligheten här utanför, och tar form till något som berör.

Similar Posts:

• Hudlös sorg
• Hadley briljerar i enkelheten
• Om livet, döden och tiden
• Sorg ur barnperspektiv
• Färgskimrande och famlande om sorg

Under andra världskriget sändes från Finland omkring 70 000 barn iväg från sina hem främst till Sverige, men också till Danmark och Norge. Evakueringen har kallats världshistoriens största barnförflyttning och det finns, fanns säkert lika många historier och sanningar om detta som det fanns barn och familjer. Spåren i vuxenlivet blev ofta livslånga ärr. Klaus Härös film Den bästa av mödrar (2005) är en version som visar på det svåra att igen bygga upp ett förhållande efter år av krigets tragik, bortavaro, förlust av språk och anhöriga under känsliga barnaår.

Liselott kommer till en prästfamilj i Småland och till det yttre går allt väl. Hon anpassar sig till ett liv på landet med djur, lantbruksarbete och skolgång. I prästfamiljen finns den jämgamla dottern Maria-Greta som hon får ett nästintill systerförhållande med. Efter en tid kommer ännu ett finskt krigsbarn till prästgården: Outi (“Åti”). Liselott och Maria-Greta har redan varandra så oddsen mot den annorlunda Outi är sämre från första början. Hon kan inte heller svenska och prästen Ekvall har svårt att förstå att Liselott inte kan tala finska med henne.

Åren går och Liselott njuter mycket av läroverkstiden i Kalmar. Hon är intelligent och ambitiös och prästfrun (tant Ruth) önskar starkt att Liselott skulle få stanna hos dem för att avlägga sin studentexamen men mamma Ester i Helsingfors skriver tydligt i sina brev att hon vill ha hem sitt barn, att de igen ska bli en riktig familj. I boken finns en hel del autentiska brev.

Bakom fasaden är allt inte så som det ser ut. Prästfrun är sjuklig, lynnig och prästen själv har många hemligheter som han antecknar i sin skrivbok på sitt rum. Olika former av galenskap lurar. Den gryende, lockande sexualiteten är ett tabu och det är flera som blir offer för övergrepp. Outis utsatthet är skriande och ordet “hora” i Maria-Gretas mun är ett ont omen.

Den svarta fågeln på bokens omslag är en viktig detalj. Ända från liten när Liselott kände ångest under krigets härjningar och bombräder i Helsingfors hugger liksom en stark kråka i hennes inre. Vid varje svårighet senare känner hon smärtan. Länge har hon sin “kusinbror” Lennis som hon pratar med i sitt inre. Hon har också en förmåga att se människors riktiga ansikten. Hennes inre liv är rikt.

I slutet av boken återvänder Liselott till sin mamma i Tölö i Helsingfors, en mamma som gift om sig under Liselotts fem år som krigsbarn i Småland. Nu kommer mycket g(l)ömt upp i dagen. Svåra traumatiska minnen. och Liselott försöker som den tonåring hon är (13 – 14 år) reda upp och ställa till rätta. Här kommer också förklaringen till kusinen Lennis öde. Här blir historien direkt tragisk och kanske är just den här delen av boken något orealistisk. Det bagage som Liselott försöker ta itu med är alltför svårt, alltför svart. Eller så är det just hennes ungdom och nyvakna styrka som inger hopp om ett bättre liv efter kriget och allt det svåra. Bombernas trädgård ska gå att rädda, få att börja blomma på nytt.

Romanen har många förtjänster. Den är välskriven och författaren har lagt ner mycket arbete på att få detaljer riktiga vad gäller krigstid och vardagliv på 1940-talet. Boken berättas ur Liselotts jag-perspektiv och till först värjer jag mig lite mot just det smala perspektivet men längre in i läsningen följer läsaren flickan Liselotts utveckling och mognad på ett sätt som kommer nära. Bokens omslag i vitt, svart, grått och rött – som förtjänstfullt planerats av Milena Huhta – med den svarta fågeln och brevfragment är också mycket talande. Färgerna visar på det angelägna i innehållet.

Mia Franck tillägnar boken sin egen mor (Vips Wikholm 1941 – 2007) som sändes iväg som treåring till Sverige. Hon tillägnar också berättelsen “alla andra barn vars hem ryckts ifrån dem. Både förr och idag”.

Det är omöjligt att inte bli berörd av boken Bombträdgården.

Similar Posts:

• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Där livskraften aldrig dog
• Elofs och Olgas bok

Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.

I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.

Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.

När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.

Similar Posts:

• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Rik roman om Indiens konflikter
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!

Katrine, växer upp med en psykiskt sjuk mamma, en oseende pappa och sin några år äldre bror. Desperat söker hon sin mammas kärlek, men möter bara oförmåga och avvisande. Hon blir sexuellt utnyttjad och det är bitvis outhärdlig läsning med en detaljrikhet som gör det svårt att andas.

Familjen; detta ibland totalt slutna rum med byggstenar av rädsla och tystnad. Samhällets och individens plikt mot barnet satt i motsats till ett slags helig allians. Hur många bär omkring på oläkta sår, hur många berättar aldrig? Det råder fortfarande en tigandekultur kring familjen och dess svagaste och utsatta: Barnen. Jag minns pojken ”Bobby” som för några år sedan upprörde Sverige med sin plågsamma död och tortyrliknande uppväxt, allt i ”skydd” av sin familj. Hur många barn är det idag, i detta nu, som blir kränkta och misshandlade? Det är fruktansvärt att ens närma sig den tanken.

Ulla-Maria Anderssons berättelse löper med ett tätt och målande språk, det är skickligt och effektivt skrivet. Trots det blir jag aldrig riktigt berörd. Övertydligheten ligger som ett raster över texten och stöter bort mig som läsare. Visst, det är en innovativ teknik hon använder, hon kan verkligen skriva, men jag blir skeptisk till det förstående, nu vuxna jaget, som med all tid och ömhet i världen öppnar sina armar och helar det trasiga. Det är synd. Där brister det och känns inte trovärdigt. Trots det hedervärda i att skriva om något så otroligt viktigt och angeläget, ringer tyvärr new-ageaktiga varningsklockor i och med detta, varför historien faller platt och Du skulle sagt som det var lämnar mig med ett stort ”Jaha”.

Similar Posts:

• Svält och sex
• Att leva i någon annans skugga
• Du har ingenstans att ta vägen, lilla kanin
• Krigsbarn i Småland
• Suggestivt om vildhet

Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.”
”Vi skrämmer dig ..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var … var har du varit?”
”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt att andas. ”Scoutläger”, upprepade hon bestämt.
Pappa började gå nerför trappan. ”Scoutläger”, ekade han. ”Scoutläger?” Hans röst blev gällare. ”I tre år?”

Angie smiter ut ur tältet för att kissa. Tre år senare kliver hon in genom ytterdörren hemma, men helt utan minne av var hon varit. I hennes hjärna kommer hon direkt från lägret. Det har gått tre år sedan hon försvann spårlöst.

Liz Coleys Berövad är en sådan där bok som det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket. Bit för bit kommer det fram hur Angie lärt sig överleva under de tre år hon varit borta. Bortrövad.

Halvvägs in i romanen är jag imponerad över hur Coley balanserar ett så allvarligt ämne (som säkert fångat många ungas uppmärksamhet i och med flera uppmärksammade verkliga fall där bortrövade unga kvinnor tvingats leva med sina förövare i åratal) med spänningsromanens lättillgänglighet. Efter ett tag känns det dock som att författaren säljer ut den psykologiska trovärdigheten lite, till förmån för mer renodlad action (låt vara av ganska särpräglat märke). Efterordet, där Coley redogör för just vilka friheter hon tagit sig i förhållande till de verkliga medicinska förutsättningarna, underbygger onekligen den känslan.

Jag gillar att Angie verkligen är en överlevare, men det blir som att romanen tar väl lätt både på vad som har hänt henne och hur hon kan hantera det. Att försöka förstå vad för fruktansvärt man varit med om, vilka spår det fortfarande sätter, när minnet bara är ett enda svart hål – och så dessutom fungera i en vardag där man, som man upplever det, gått från 13 till 16 år över en natt – det måste helt enkelt vara svårare än Coley riktigt vågar eller ger sig tid att låta det bli här.

Berövad är ändå en riktig bladvändare med ett ämne som egentligen är väl hemskt för, men som, som sagt, säkert kommer att fascinera unga läsare. Inte minst väcker den intresse för den mänskliga hjärnans fullständigt förbluffande överlevnadsstrategier.

Similar Posts:

• Att använda sin röst
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Rhymes with bitches
• Sjutton år och farsa
• Kanske är det allt du behöver veta