En person som kom att bli en av de mest aktiva anhängarna för KFML(r) var Maja Ekelöf, som blev känd för att ha skrivit den storsäljande boken Rapport från en skurhink. Hon vann en romantävling utlyst av förlaget Rabén & Sjögren, där den vann förstapris år 1970. I år 2022 är hon åter aktuell, eftersom Nina van den Brink skrivit en omfattande biografi om henne.

Livet i Karlskoga, där Bofors var största arbetsgivare, hade varit synnerligen slitsamt. Familjen hade lämnats av pappan/maken och Maja Ekelöf som den kvarvarande föräldern hade aldrig haft chansen att utbilda sig till ett yrke. Hon klarade försörjningen tack vare sin kroppsliga uthållighet som omfattade tidningsutdelning på nätterna och korta städuppdrag. Lättnaden infann sig till slut när hon fick en anställning där uppgiften var att städa på biblioteket. Lågavlönat jobb fortfarande, men ändå en viss trygghet att utföra jobbet på samma plats.

I och med vinsten i romantävlingen följde Stockholmsbesök och möten med ansedda personer inom litteraturvärlden. Men redan några veckor efter att hon gett sina första intervjuer förstod Ekelöf att i offentligheten framställdes hennes författargenombrott som en askungesaga. Och hela tiden skulle hon posera med en golvmopp och en skurhink. Det gavs inte utrymme att prata om arbetsvillkoren varken för egen del eller för andra personer som jobbade inom lågavlönade yrken. Där har biografins författare riktat ett intressant ljus: vad är det som gör att redan etablerade personer blir förvånade om en arbetare har bildningsintresse eller synpunkter på vilka politiska frågor som borde stå högst upp på dagordningen?

Den utgivna och storsäljande boken innebar en ekonomisk lättnad i det fortsatta livet. Men Ekelöf glömde aldrig bort varifrån hon kom. Dessutom kände hon stark solidaritet med människor runtom i världen som levde under svåra levnadsförhållanden. Hennes engagemang var stort för befolkningen i Vietnam som flydde USA:s bomber och hon blev en profil i Karlskoga när hon i femtioårsåldern tillsammans med radikala ungdomar delade ut protestblad. Däremot kom hon aldrig nära sin äldsta syster, som också hunnit ge ut en, två romaner. Där tycks en ideologisk klyfta varit alltför stor. I stället byggdes starkare band till andra syskon och väninnor. Och samhörigheten med de egna barnen kunde ingen bryta. Den stod pall för utmaningar under hela deras uppväxt men också när de alla blivit vuxna. Sin närhetslängtan fick hon utlopp för i en innerlig brevväxling med en av 1970-talets mest kända ekonomiska brottslingar Tony Rosendahl. Vänskapen varade några år men efter avklarad fängelsetid bibehöll de inte längre kontakten med varandra.

Författaren Nina van den Brink närmar sig varsamt denna ensamförsörjare av fem barn i tonåren. Ingenstans finner jag att hon syftar till att väcka läsarens sensationslystnad över att en städerska ville författa likt de autodidakter som Ekelöf så starkt beundrade, däribland Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson.

Biografin ger en djuplodande inblick i politiska strider, där diskussionstonen blev allt hårdare. I läsningen kommer det fram hur 1970-talets städyrke värderades (låg status och låg lön – är någon förvånad?) och hur det fysiska arbetet slet på den anställdas kropp. Händelserna som inverkade på det politiska klimatet var terrordåd och mord på politiska aktivister. Nyhetsrapporteringens dynamik kan vi känna igen från idag. Ju mer spektakulärt en händelse skildras, desto större tidningsupplaga (idag antal klick/gilla-tryck på sociala medier).

Källmaterialet som innehåller brevkorrespondens, tidningsartiklar och intervjuer i radio och tv har sannolikt erbjudit en möjligheternas mångfald för van den Brink. Sådant kan vara krävande för dispositionen men kapitlens övergångar är eleganta och prosan är något i särklass. Dessutom förmedlas en samhörighetens känsla som aldrig blir sentimental. Maja Ekelöfs vårdande av vänskapsrelationer och hennes politiskt aktiva liv gör intryck på mig.

Också i van den Brinks närmaste släkt finns kvinnor som försörjt sig som städerskor. De korta personligt hållna styckena beskriver en viktig kompetens att känna stolthet över, men mellan raderna anar jag en sorg över att samhället är långt ifrån att sätta det rätta värdet på yrket. Reflektionerna kring van den Brinks egen klassresa och minnen från uppväxten berättar om osynliga hierarkier där skam blandas med lågmäld frustration.

Slutackordet är omöjligt att bortse från. Här hör jag en ömsint hyllning av kvinnorna i familjen. Det är som om hon vill uppmana läsaren att sjunga med i en fiktiv melodi som innehåller refrängen: Glöm aldrig varifrån du kommer. Låt ingen ta din stolthet ifrån dig.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Tyst i klassen?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

I den här boken skildras nämligen Ståhl-Nybergs hela konstnärskap ingående – för första gången får man konstatera (med undantag för en kortare katalog utgiven på 1990-talet). Konstverken ackompanjeras också av två personliga texter om konstnären, dels av vännen Sara Lidman och dels av sonen Mikael Nyberg, samt av två texter om konst som Birgit Ståhl-Nyberg själv skrev på 1970-talet.

Det är en konst mycket nära vardagen för vanliga människor: tunnelbanor, arbetsplatser och det offentliga rummet. Det är också en mycket politiskt medveten konst i gränslandet mellan abstraktion och socialrealism, som inte sällan tar upp frågor som diskriminering av kvinnor, arbetarklassens situation eller arbetarkamp – ibland subtilt, ibland skrivet med riktigt stora bokstäver. Men här finns också många skildringar av vanliga människor, av städer i omvandling, liksom av den landsbygd Ståhl-Nyberg själv härstammade från. Konsten speglar därmed i hög grad den tid då de målades, fram till konstnärens död 1982 – men lyckas samtidigt vara tämligen tidlösa skildringar av flera viktiga samhällsfrågor.

Det är en mycket vacker bok, där man försöker ge målningarna ordentligt utrymme. Men med tanke på att flera av dem är så stora, så är det svårt att göra dem rättvisa i en vanlig bok. Den särskilt intresserade kan därför försöka besöka den utställning som den här boken är kopplad till (när detta skrivs på på Norrköpings följt av Mjellby konstmuseum). För oss som inte har möjlighet att se den utställningen är det en välgärning att den här konstskatten nu görs lätt tillgänglig på det här sättet.

Similar Posts:

• Konst eller konstigt?
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Stockholmskonst för dig och mig
• En feministisk konsthistoria
• En sommar i Grez-Sur-Loing

Även om det är en skymf mot dess saktmodiga innehåll, är Novellix (”stories to go”) lilla ask med fem noveller av utvalda västerbottniska författare väl värd ett litet stresspåslag. Småttingarna är så näpna att blankögonen och näsmurret inte är långt borta. Jag spinner.

Tre välkända och en kanske mindre välkänd författare ryms under locket:

Per Olov Enquist bidrar med Öknens alla blommor vars handling utspelar sig i krokarna kring Sierra Nevada. Istället för ändlösa och för utomstående kanske även meningslösa skogar, har vi här en typiskt… Sierra Nevadisk miljö. Alltså sand, halvt om halvt övergivna samhällen, varma vägar och vid högre altituder också de tillbörliga minusgraderna. En man ”i god fysisk kondition”, specialiserad på ”symbolistpoesi” från 1800-talets slut och med ett utseende som inte är helt ”frånstötande”, kuskar till synes planlöst runt med två barn i baksätet. På väg från och mot vad? Språket överger symbolistpoesiexperten vid hans socialiseringsförsök och jag undrar om POE (!) vid novellens tillkomst haft några egna erfarenheter av denna sort.

Torgny Lindgren är naturligtvis här. Denna gång med Huset, vilken jag läser med hans nu lugnt viskande stämma. Där har vi tempot som aldrig skulle stegra sig om så jordens väggar rämnade. Det där med att hetsa upp sig ligger inte för vare sig språket eller karaktärerna. Det som händer var tvunget att hända och således ingenting att fästa sig vid. Slutklämmen är en av alla de slutklämmar som borde fogas samman till en samling, möjligtvis med arbetstiteln Torgnys aforismer.

Sara Lidman har med två bidrag – Fröken samt Moster Evelina och Anton. Med rakkniv avskuren hals och vid barm vilande snyftning står på menyn i den förra; i den senare kärlek samt Anton och Evelina som ”…sopade hela byn oppefter skolväggen med sin dans! Vilken blåst! sa byn”. Fint som pölsa.

Stina Stoor, en för mig ny bekantskap, är askens överraskning. När jag läst igenom Monte Carlo lutar jag mig tillbaka i soffan (jag läser lätt framåtlutad) och smeker mitt imaginära skägg, fipplar med glasögonen på bästa GW-maner, lyfter artigt på kasketten och upprepar för mig själv i två minuter: Återväxten! återväxten är säkrad! Ytterligare en västerbottnisk stortall som man kan luta sig emot när snustorr rikssvenska sakta tråkar ut en! Stinas ordsmideri kommer antagligen inte vidga SAO, men hur kan man inte smaka och smacka på ord och uttryck som ”systerhanden”, ”släpvagnsframfart”, ”pojkmannen”, ”dimmat bort”, ”snällkassar”, ”surstampa”. Ja, ni ser ju själva. Och novellen är obehaglig!

Nytt bantningstips från livsstilsdietspersonligtränartränaren: hoppa hamburgaren, heja Västerbotten!

Similar Posts:

• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv
• Knappast en kioskvältare
• Säregna noveller som går rakt in
• 4 x ryska klassiker
• Ett skott ovan målet

Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Gammal är äldst
• ”Sedan splittras bilden.”
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Therese Uddenfeldt tar hjälp av filosofer, vetenskapsmän och konstnärer för att från grunden förklara hur flödena av energi är basen för allt levande. Citat från Sara Lidman-romaner, tankar från Descartes och Erik Gustaf Geijers lyrik tar plats jämte William Turners suggestiva konst och grafer över världens energiproduktion. Greppet ger en förhöjd bladvändareffekt, texten flödar synnerligen inspirerat och pedagogiskt. Uddenfeldts yrkesbakgrund spelar förstås in, fler kulturjournalister borde skriva om fossila bränslen och människans förhållningssätt till naturen som ett enormt, oändligt skafferi.

Genom att arbeta med upprepningar, ifrågasättanden av och tydliga bilder tas läsaren i hand och leds genom texten där avsnitt om basal organisk kemi varvas med historiska redogörelser som visar hur ofantligt beroende vi idag är av de fossila bränslena och vad som lett oss hit.

Den norska dagstidningen Dagbladet lät nyligen göra en opinionsundersökning om norskarnas inställning till oljan och klimatet. 44 procent var av åsikten att den resterande oljan borde hållas kvar i marken om det kan bidra till att rädda klimatet (jämfört med 42 procent som vill fortsätta exploateringen). I Gratislunchens avslutande del sätts fokus på historien om Norge och oljan. Ett centralt begrepp här är ”peak oil”, tillfället då utvinningen av olja når sin maxpunkt och kurvan börjar tippa nedför. En mängd röster uttalar sig, uttrycker tro och tvivel inför huruvida framtiden kommer att innebära nya fyndigheter. Ett mönster avtecknar sig, många har en stark tilltro att den norska kusten döljer närmast oändligt med oupptäckta reserver av energispäckad olja i sin berggrund medan relativt få vill se peak oil och dess konsekvenser för ett fossiltörstande samhälle som en realitet. Det blir ett exempel på hur teknikoptimismen, ett slags ”hittills har allt ordnat sig”, kan lägga ett lock på diskussionen.

Boken tar också svängen förbi Ohios frackingland, vilket blir en bild över vad som händer när de riktigt stora oljefälten blir allt svårare att söka upp. Nya energikrävande tekniker utvecklas för att kunna utvinna oljan som är bunden i jorden i andra mycket mer svåråtkomliga former än den råolja som sprutade upp ur Pennsylvanias marker under 1800-talets oljerusch. En intressant aspekt är hur lite Therese Uddenfeldt nämner klimatpåverkan av vårt fossilberoende. Det antyds på ett par ställen, mer behövs kanske inte. Drömmen vore ju att boken skulle hamna i händerna på så kallade klimatförnekare (eller det mer tydliga engelska begreppet ”climate change deniers”). Vinkeln här gör att tankegångarna kring följderna av vår massiva energiförbränning blir betydligt svårare att slå ifrån sig. Det gör Gratislunchen till en än vassare och nytänkande bok.

Under de sista avsnitten i boken tappas i mångt och mycket referenserna till kultur och konst, det är lite synd på ett sådant spännande grepp men den grundläggande diskussionen är så viktig och intressant att den kritiken mer är av typen av en anteckning i marginalen. Den relevanta och slutgiltiga tanken som ekar kvar i huvudet efter och under läsningen är hur vi överhuvudtaget kan försvara en fortsatt rusande oljekonsumtion och resursslöseri, som ett lämmeltåg på väg mot stupet.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Sol, sol, strålande sol
• För semesterns naturutflykter
• Svart guld, rött blod

Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och med släkten. Farfar och farmor, Erik och Sara Lena Lidman, utgör utgångspunkter för romanernas Didrik Mårtensson och Anna-Stava. Att samtala med de äldre, att samla på deras berättelser, blir en del av såväl livet i Missenträsk som romanarbetet, men också att ta reda på fakta och arkivdokument, att verkligen förstå hur det gick till i bygden på den tiden järnvägen skulle dras.

”Författardagböcker” kallar litteraturprofessor Annelie Bränström Öhman (som skrivit inledning, efterord, kommentarer och sammanfattningar i utgåvan) Lidmans dagböcker från den här tiden, och de hänger verkligen tätt samman. Som skuggtexter, beskriver Bränström Öhman texternas relationer – dagbokstext och romantext, ibland fullkomligt invävda i varandra – vid läsningen glider de ”som en fiskskugga under en lätt krusad vattenyta; en ständig rörelse av fjärmande och närmande”.

Säkert är det också en tillgång vid dagboksläsningen att vara ordentligt innördad på Lidmans romansvit (nörderi lönar sig så gott som alltid – man har så roligt som man gör sig), men det är långt ifrån nödvändigt. Lika gärna kan dagbokstexterna fungera som en startpunkt, en väldig lust att utforska och fördjupa sig i Lidmans vidare författarskap.

Hon är ju en så charmerande, krävande, berörande bekantskap, Sara Lidman. Från stort till smått, personligt till politiskt, i det stora filosofiska och i de små, vardagliga iakttagelserna är hon så sympatisk, så egensinnig, så vansinnigt begåvad och samtidigt så mänsklig. Hon stångas med den förlorade kärleken, de döende föräldrarna, den kravfyllda, ibland snorkiga litterära världen, det ständigt dåliga samvetet för Vietnam, svårigheterna att väga ett aktivistiskt skrivande mot det litterära kallet, egen skrivtid mot ständiga besök och samvaron på byn.

Som en trösterik insyn och insikt – eller är den tvärtom deprimerande? – i författarens vardagsliv är att det är svårt att skriva, till och med för någon som Sara Lidman. Också hon obstruerar, prokrastinerar ibland. Ägnar oändlig möda åt att hitta rätt skrivplats, rätt sittställning. Skriver något helt annat än det hon ”borde”. Velar och tvivlar. Till och med hon.

Ja, det är lite trösterikt.

Similar Posts:

• Tema: biografier
• Sara Lidman död
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets hålrum
• Rikt språk i kargt landskap

Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt skönlitteratur. Här bjuds vi på tre pjäser från 2010-talet som var och en har olika karaktär och visar upp vad dramatik kan vara. Dramatikernas presentationstexter, där de kort skriver om hur deras verk kommit till, visar på olika arbetsprocesser, men också hur slumpen kan föda en idé. Hur ett mordhot helt kan ändra ett projekt, eller hur en taxiresa blir ingången till ett författarskap och senare resulterar i en pjäs.

Marcus Lindeens Djur som dör både liknar och tar avstamp i reportage. Den består av tre separata delar med dokumentärt tilltal. Alla handlar de om människans relation till djur, och när gränsen mellan oss på något sätt överträds. I en del intervjuas en kvinna och hennes son om när deras 191 katter avlivades. I en annan berättas om schimpansen Lucy som två dagar gammal adopteras av en psykoterapeut i Oklahoma och uppfostras till människa.

America Vera-Zavalas Starka kvinnor pinkar stående är en monolog om Sara Lidman där vi möter författaren under fem olika stadier i livet. Språket är prosalyriskt och kan läsas som dikt, samtidigt som texten ger spännande, drömska bilder av sceniska möjligheter.

SARA 5      mitt livs lyckligaste ögonblick?

Paus

det behåller jag för mig själv
men ett av de lyckligaste?

när Vietnam blev fritt
när vi vann för en gångs skull
på festen – då bestämde jag att vi skulle sjunga

ett djupt andetag
ton

efter det här får det vara bra
sen dör jag
av lycka

I Järnnatt utforskar Mattias Brunn återigen könsroller, maskuliniteten och dess samband med aggressivitet och våld. Den unge Leo kämpar med dåligt samvete efter att vännen Jonatan sagt att han älskar honom. Känslan av utanförskap växer tills den bara verkar kunna sluta på ett sätt: hämnd.

Baksidetexten menar att den svenska nutidsdramatiken dessa tre pjäser representerar ”befinner sig i berättandets frontlinje”. Och de erbjuder helt klart en nyanserad bild av vad som händer på svenska teaterscener. Jag vill ändå påpeka att det är dramatik som inte slår nedifrån eller från sidan. De tre dramatikerna är väletablerade och deras bidrag i den här boken har alla satts upp i större teatrars regi. Och kanske är det förutsättningen för att de nu ges ut. För att upptäcka den verkligt radikala och nyskapande teatern måste man vända blicken bort från institutionerna. Där finns framtiden. Hoppas att vi även får läsa den i bokform!

Similar Posts:

• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• Strålande om rasism i Sverige
• Otäck historieförfalskning
• Svammel och drömhönor
• Jakten på demokrati

Jag hade velat vara kvar i denna saga, med dess melodiska trollbindande språk och mytiskt besjälade natur. Istället slängs jag ut i realismen i ett lantligt kök i utkanten av en norrländsk by under sent 40-tal. Till att börja med är också denna miljö fängslande. Romanen är tydligt förankrad i Överluleås glesbygdsperiferi, med fokus på landskapet och mentaliteten – eller föreställningen om denna – snarare än på en särskild namngiven ort. Ordkargheten, klockan som tickar på köksväggen och potatisen som skalas under trygg tystnad skapar en genuin känsla av den tid och plats som beskrivs. Men sammanförandet av dessa två världar, den magiska och realistiska, blir aldrig riktigt vad jag hoppats på.

Kanske är det de långa tidshoppen som ställer sig i vägen och gör att det känns som om jag aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt. Kanske är det den snudd på obegripliga bondskan. Den ger texten autenticitet, men stakar också läsningen. Även för mig som har dialekten klingande i minnet från en barndom i samma geografiska område som romanens fiktiva by, är den ofta frustrerande svårgripbar.

Själva handlingen kretsar kring människorna i det lilla huset utanför byn, där Erik och Elina bor och där deras fyra barn växer upp. Närmaste grannen är Linus, Sup-Linus kallad, som alltid varit ”lite eljest” och bor som ensling i en stuga längre in i skogen. ”-Han har alltid gått sina egna vägar, den där Linus, brukade Elina säga och knipa ihop munnen på ett sätt som fick flickan att förstå att det där med egna vägar inte var något bra, kanske rent av farligt.” Att det inte är bra att vara eljest har också barnens pappa Erik fått erfara, han som redan som liten visste mer än man skulle men snabbt lärde sig att det är bäst att hålla tyst om sånt. ”Folk gillade inte att man var annorlunda.”

En vinterkväll ger sig Erik ut för att se till att den överförfriskade Linus inte stupar i en driva och blir liggande. Istället blir det Erik som inte kommer hem – och dottern Ingrid som blir den som ensam får bära tyngden av att kunna se det andra inte kan se.

Ingrids tröst i sorgen blir plantorna som hon får att sysselsätta sig med. Och skogen, med tjärnen, dit hon rymmer fast hon inte får. Och så knyts hennes öde ihop och blir en del av den pakt som en gång ingicks där. Av Tjärnen, Trädet och Björnen.

Det finns onekligen något Sara Lidmanskt över Andrea Lundgrens sätt att berätta. Kärvheten hos karaktärerna, det säregna språket med dialektal prägel och den sägenaktiga skildringen av naturen. I sina bästa stunder påminner det också om Selma Lagerlöfs berättarkonst; i berättarglädjen och sagoskimret, det på samma gång storslagna och lågmälda.

Ändå blir sagan aldrig så engagerande som jag hade önskat. Inledningen skapar förväntningar som sedan aldrig införlivas, och förutom de små glimtarna av magi som bryter igenom realismen här och där, känns historien ofta allt för endimensionell. Trollbunden blir jag bara i början av boken.

Similar Posts:

• Den stora rädslan
• Lockrop från underjorden
• Play it again, Göran
• Tidsresa med fjärrtåg
• Vårens debutanter