När Svetlana Aleksijevitj förra året tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för sin förmåga att ge de sovjetiska erfarenheterna röst, nej, röster i plural, för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians […][...]

De kom från sovjetimperiets alla håll till en landsände de fått höra anslutit sig frivilligt. För sina nya landsmän var de snarare ockupanter och efter Sovjetunionen fall blev många av dem, trots att de inte sällan bott i Baltikum i generationer, ickemedborgare. De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande […][...]

Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? Svetlana Aleksievitj? ”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting […][...]

I bra böcker om barndomen blir man ganska ofta förbannad på föräldrarna. De verkar så irrationella och okänsliga för barnens perspektiv. Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar. Nu […][...]

Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm, och action är verkligen nyckelordet här. Det […][...]

En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker. Nu har det gått elva år sedan slaget om […][...]

Det är de märkliga tecknen i en anteckningsbok hemma hos en skolkamrat som redan från första mötet fångar en tolvårig Bengt Jangfeldt. Tecknen är kyrilliska, språket är ryska och ska bli ett bärande inslag i den blivande författarens och översättarens liv. Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som […][...]

Fängelset eller fånglägret verkar ha en alldeles särskild plats i rysk litteratur och samhällsliv. I Ryssland, skriver Michail Chodorkovskij i förordet till boken Mina medfångar, ”har alla som läst Solzjenitsyn eller Sjalamov, liksom de som aldrig hört talas om dessa stora författare, med modersmjölken insupit det ordspråk som ligger djupt inbäddat i varje ryss undermedvetna: […][...]

Det Goda Sovjetiska Köket – Minnen, mat och längtan är en s.k. foodoir. En metaforisk måltid kring Sovjets historia, där varje kapitel sträcker över ett decennium, med början på 1910-talet och slutet på 2000-talet. Här flätas kortfattade historiska överblickar och porträtt av tidens stora personligheter samman med berättelsen om författarens egen familj. Inblickar i de […][...]

Hopplösheten finns egentligen där redan från början. Känslan av att ha missat en chans man aldrig riktigt hann notera. Det är väl det som är det nya Ryssland, kapitalismens alla möjligheter. Att man borde ha köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med. Att man borde, borde. Att man får skylla sig själv. […][...]