Diplomatin liknar en absurd teater och mänskligt lidande breder ut sig och inte är det konstigt om vilsenheten tar plats. Något av detta har skildrats i litteraturen. Här presenterar vi några verk av författare som försvarar det fria ordet – något som i deras fall kan leda till fängelsestraff med rådande lagstiftning.

Sist men inte minst. Vi svenskspråkiga läsare är skyldiga ett tack till alla översättare och förlag som engagerar sig för dessa författarskap.
Varsågod att bekanta dig med litteratur som anknyter till den rysk/sovjetiska historieskrivningen.

Redaktionen för dagensbok.com

Sofi Oksanen: Hundparken
En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

”Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när …” Läs mer

Nora Ikstena: Modersmjölken
Växelsång om frihet

”Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och …” Läs mer

Katja Petrowskaja: Vielleicht Esther
Familjehistoria på nytt språk

”Efter att ha bott i Tyskland snart lika länge som i Sverige, får jag ibland ett ryck och tycker att jag borde läsa mer modernt och tyskt. Det sammanfaller med de dagar som jag får dåligt samvete för att jag inte har bättre koll på den ofantliga tyska bokutgivningen. Då brukar jag be mina kloka, tyska vänner om boktips. Det här tipset fick jag av min vän Ursel. Och tack, Ursel, tack för det!

Katja Petrowskaja har faktiskt …” Läs mer

Vladimir Sorokin: Manaraga: Mästerkockens dagbok
Bränn! Bränn! Bränn!

”Jag lägger Vladimir Sorokins Manaraga på grillen. Det är lite kyligt på balkongen så här i november, men desto skönare att sätta fyr på en lunta papper och värma sig medan jag grillar min Impossible Burger™ över den (det är inte klokt vad teknologin kan). OK, grannarna uppskattar inte oset, men det är deras problem.…” Läs mer

Nadya Tolokonnikova: Read & Riot: Hur man blir en aktivist
Punkig aktivisthandbok

”Förra året släppte Teg Publishing Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochinas bok Riot Days. Här har vi nu Pussy Riot-systern Nadya Tolokonnikovas alternativ. Till skillnad från Aljochinas bok, som främst var något av en fängelsememoar, så är det här en bok som uttryckligen sägs vara en handbok för hur man blir en politisk aktivist.…” Läs mer

Guzel Jachina: Zulejcha öppnar ögonen
Framåt – mot lyckan

”
”Zulejcha öppnar ögonen är Guzel Jachinas märkvärdiga debut. Det är en alldeles lagom utgåva som väger in på strax 500 och några sidor. Den gavs ut på ryska 2015 och Ersatz står för den svenska översättningen. Ljudmila Ulitskaja har uttryckt sin beundran för boken och bara det är en …” Läs mer

Maria Stepanova: Minnen av minnet
”Det är härifrån jag kommer.”

”Maria Stepanova säger sig tidigt i Minnen av minnet ha försökt skriva den här boken sedan hon var tio år gammal. När hennes faster dör och efterlämnar en våning full av gamla föremål som deras småborgerliga ryskjudiska familj samlat på sig genom generationer kan hon inte längre undvika det. Nästan alla släktingar är döda nu, hon lyssnade inte alltid så noga när hennes mor berättade vem som var vem i familjealbumen…” Läs mer

Masha Gessen: Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst
Med den löftesrika framtiden bakom oss

”Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten , över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller jämställdhet.…” Läs mer

Dmitrij Gluchovskij: Metro-2035
Korruption och ondska utan katarsis

”När jag såg att det kommit en tredje bok i Metro-serien, och bad att få recensera den, så trodde jag att jag hade läst och uppskattat de första två. Det visade sig vara om inte fake news, så åtminstone en något modifierad variant av sanningen. Det hade gått ett antal år sedan jag läste första boken i serien – Metro 2033, så jag bestämde mig för att läsa om både den och uppföljaren Metro 2034 för att få en uppdaterad bakgrund till Metro 2035. Det visade sig vara om inte ett sisyfosprojekt, så åtminstone något av en …” Läs mer

Sergej Lebedev: Vid glömskans rand
Syns inte, finns inte

”Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska …” Läs mer

Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet
Litteraturen som hot och löfte

”Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder.…” Läs mer

Peter Pomerantsev: Ingenting är sant och allting är möjligt
Dokusåpan det nya Ryssland

”Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? …”Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte
”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”

”De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien. Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…” Läs mer

Fler temasidor på dagensbok.com hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Mastigt, träligt, underbart
• Förlustens och tystnadens historia
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Tillbakablicken visar att Olenka tyckte mycket om sina föräldrar och att tryggheten lämnat spår i henne. Men allt ändrades den dagen när pappan tog initiativet till att flytta. Familjen lämnade Estland för en helt annan del av östra Europa.

”Snizhne eller Snezhnoye är en betydande regional stad i östra Ukraina” enligt Wikipedia. Men Olenka registrerade raka motsatsen när de kom fram med flyttlasset. Hålan på landsbygden var en plats för torftighet och luften fylldes av annorlunda ljud:

Någonstans långt bortifrån hördes smällar. Senare förstod jag att det var skott som man aldrig skulle låtsas om.

Handlingens nutidsplan är förlagd dryga femtontalet år senare, närmare bestämt till år 2016. Olenka lever sedan sex år tillbaka i Helsingfors. Nu är hon städerska och tjänar inte lika mycket som under åren när hon var mellanchef i en verksamhet som med äggdonationer hjälpte barnlösa att bli föräldrar. Hennes liv har tagit många vändningar sedan hon blev myndig och tog sig till Paris för en modellkarriär.

I romanen har författaren stoppat in situationer som delvis påminner om thrillern. Olenka blir nämligen uppsökt av Darja – en kvinna som hade de bästa utseendemässiga förutsättningarna att bli donator. Darja kräver nu att bli bjuden på drinkar i Helsingforsbaren och synar kritiskt sin tidigare uppdragsgivare. Thrillermomenten är utdragna – förloppet skulle kunna betecknas som slowmotionthriller med sina dova scener. I alla händelser är det mycket tydligt att det forna systerskapet gått över i något annat. Darja tar grepp om Olenkas handled samt insinuerar om saker som hänt tidigare, vilket framkallar svettattacker.

Oksanen har helt och fullt gett ordet till Olenka. I släkten har man för vana att sopa händelser under mattan. De flackande blickarna och undvikandet av sanningen präglar också berättarjagets formuleringar. Hon försöker analysera både sin familj och vilka egenskaper hon själv har – inte helt lätt visar det sig. De misstag hon gjort dels i sin modellkarriär, dels som mellanchef i företaget med äggdonationer och surrogatmammor ter sig väldigt banala. Men i en förlängning får de konsekvensen att hon ständigt är rädd. Kommer hon att få sparken? Kommer hon att förlora sin kärlek? Hennes hjärta har överraskande invaderats av en man som arbetar åt en maffiasläkt och här laddas språket när orden riktas mot ett ”du”. Jag tycker mycket om den intimitet som uppstår här, till skillnad mot någon recensent som menar att kärlekshistorien tar udden av Oksanens skildring av korruption, etiska dilemman och geopolitisk oro.

Hundparken av Sofi Oksanen är en tragedi av klassiska mått. Skildringen har delar som ligger mycket nära verklighetens  korruption och roffarmentalitet som jag har förstått. I Ukraina har styrande i samhällstoppen synnerligen komplicerade relationer med såväl biståndsorganisationer som privata investerare. Det är med en stor dos uppgivenhet jag avslutar romanen och tänker på hur den unga generationen råkar ut för svek. Ungdomen – de är ju vår framtid?

Similar Posts:

• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Familjehistoria på nytt språk
• Kroppsligt sökande
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Tema: Brännpunkt öst

Det är inte en sedvanlig, kronologisk skildring av ett händelseförlopp. Kapitlen är istället snarare närmast fristående essäer på olika teman som alla knyter an till just Sovjetunionens kollaps. Ett kapitel handlar exempelvis om vilken roll som dissidenter spelade för kollapsen, ett annat handlar om säkerhetstjänstens roll och överlevnad, ett tredje fokuserar specifikt på landet Belarus efter Sovjets kollaps, och så vidare.

Det jag främst kan sakna är en essä som fördjupar sig i de omvälvande förändringar som skedde i spåren av Sovjets kollaps. För även om jag finner Gerners argumentation om att det på vissa områden – som exempelvis säkerhetstjänstens roll i samhället – finns en stor kontinuitet mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland, så finns det ju en lång rad områden där enorma förändringar skett. Det gäller ju inte minst landets ekonomi: från att ha varit en centraliserad planekonomi, så har man avreglerat och privatiserat hejdlöst. Stålbadet som landet gick igenom gjorde att man gick från att ha varit ett av världens mest jämlika länder, till att vara ett av världens mest ojämlika, på oerhört kort tid. Det här är aspekter som passerar förbi som hastigast i Gerners bok, men som tyvärr inte ges den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

För den som inte redan är välbekant med de huvudsakliga momenten i händelseutvecklingen under Sovjets kollaps kan det ibland dock kanske vara lite svårt att hänga med i alla detaljer här. Det här är därför kanske inte den första bok man ska sätta i händerna på någon som är intresserad av denna historia. Men för den som vill ha en fördjupande tillbakablick över dessa skeenden är det här flera riktigt välskrivna och intressanta essäer.

Similar Posts:

• Lenin & Co
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• En gigant bland giganter

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Om flykten och framtiden som försvann
• Tysk höst
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Jag imponeras av Towles förmåga att komprimera en hel värld till ett hotell där vi får följa Rostov i årtionden. Hotellet fyller Towles med färgglada karaktärer: några tillfälliga, andra permanenta; mestadels fiktiva, några historiska. Det är när Rostov träffar 9-åriga Nina Kulikova och de ger sig ut på vift som Metropols universum expanderar.

För om ett rum som existerar på grund av andras styre, makt och uppsåt verkar mindre än det är, kan ett rum som existerar i hemlighet, oavsett dimensioner, verka så stort som man har lust att föreställa sig det.

Trots att årtionden och världen snurrar på inne i hotellet stannar tiden upp i Towles detaljrika framställningar. Musiken skildras i perfektion och jag kan själv förnimma nyanser i toner. Jag känner aromerna kittla mina smaklökar och försvinner in i detaljrikedomen av en bouillabaisse.

Först känner man smaken av buljongen – det där småsjudna destillatet av fiskben, fänkål och tomater, med dess kraftfulla antydan av Provence. Därefter känner man smaken av de möra koljabitarna och den salta spänstigheten hos musslorna, som inhandlats av fiskaren i hamnen. Man förundras över djärvheten hos apelsinerna som kommit från Spanien och absinten som hällts upp på värdshusen. Och alla dessa olika intryck samlas, komponeras och förstärks på något sätt av saffranet – denna essens av sommarens sol som skördats på Greklands kullar, fraktats på mulor till Aten och skeppats över Medelhavet i en feluck.

Det är njutningsfull läsning. Njuter och myser gör jag även över kärleken till litteraturen – diktarkonst, folksagor och referenser till storverk avlöser varandra. Det blir en aningens meta när Towles ger Rostov berättarkonstens gåva. Han kan förvandla den simplaste sak till den mest fängslande berättelsen.

Det är en fantastisk historia eftersom den klarar av att vara lite av allt. Towles låter främst karaktärerna, relationerna och det skrivna ordet ta plats men där finns även politik, spionage, föräldraskap och romantik. En gentleman i Moskva är skicklig och briljant. Towles är en fingerfärdigheternas mästare i författarform som på ett finurligt sätt tar oss igenom denna historiska fiktion från de första bokstäverna till den sista punkten.

Similar Posts:

• Vindlande berättelse om identitet
• Lenin & Co
• En släkt- och epokkrönika
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Ett hungrande Ukraina