Jag tänker inte lovsjunga Fjodor Dostojevskijs författarskap. Det kliar naturligtvis i fingrarna, men det skulle bara bli upprepningar. Ett litet preludium är ändå på sin plats. Dostojevskijs liv har fascinerat mången litteraturvetare och andra. Onekligen genomlevde han många plågor. Den skenavrättning han för sina – vid tidpunkten liberala – idéer utsattes för skulle nog bragt […][...]

Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska […][...]

Vad är ett hem? Du målar kanske upp en bild av ditt barndomshem eller nuvarande boende. Det rent materiella framträder för det inre ögat: Väggar, tak, inredning, kanske också en trädgård. För en utomstående blott och bart ett boende bland andra, men för dig som minns är hemmet lika mycket något immateriellt; kanske rentav mer […][...]

Omslaget: Författarnamnet och bokens titel skrivna med gyllene typsnitt som smälter in i en smutsig grön bakgrund. Emellertid är det de tre koltecknade spädbarnen som upptar den omedelbara uppmärksamheten. Tre nakna, försvarslösa och närhetstörstande som nyfödda är oavsett i vilken era de kommit till världen. Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken […][...]

Titelnovellen i samlingen Damen med hunden av Anton Tjechov har en naturlig plats i den svenskspråkiga läsarens bokhylla. Det är en trend detta årtionde att berätta eller återberätta olika för sin tid skandalösa relationsberättelser. Vi har haft duster med Lena Andersson och vi har nyligen fått oss en ny omgång Hjalmar Söderberg. Fast nog bär […][...]

För den första postsovjetiska generationen blev det nya samhället inte riktigt den orgie av masskonsumtion och överflöd som deras föräldrar hade hoppats på. Efter några år av perestrojka så halades plötsligt den sovjetiska flaggan på Kreml för sista gången, och så fanns inte bara ekonomisk utan även politisk frihet. Fast valfrihet av nya spännande produkter […][...]

Och de viskade på ukrainska: - Bolbotun är här. Och det fanns inte skymten av beklagande i deras viskningar. Tvärtom kunde man läsa ett tydligt ”Hurra” i deras ögon. - Hurra-a-a-a-a-a-a-a-a… ekade kullarna i Petjorsk. Och droskkuskarna vidarebefordrade detta nonsens: - Bolbotun är egentligen storfurst Michail Aleksandrovitj. - Nej inte alls, han är storfurst Nikolaj […][...]

När Svetlana Aleksijevitj förra året tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för sin förmåga att ge de sovjetiska erfarenheterna röst, nej, röster i plural, för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians […][...]

Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder. Det […][...]

I bra böcker om barndomen blir man ganska ofta förbannad på föräldrarna. De verkar så irrationella och okänsliga för barnens perspektiv. Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar. Nu […][...]