Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Det kan sägas så enkelt: människan uppfann vildmarken.

På naturhistoriska muséet i Göteborg sitter Mattias Hagberg framför elefanten. Det är en uppstoppad elefant som anses vara ett mästerverk; skjuten av David Sjölander i Afrika 1948 och uppstoppad av densamme. (Det sägs att Sjölander blev galen, att alla hans anteckningar från ett liv tillbringat med att döda och stoppa upp djur för att bevara dem finns gömda i elefantens mage.) På foton från hans expedition syns Sjölander posera framför den stora elefanten, i bakgrunden syns Svartingarna, som det hette i dåtidens reportage. Vildar som behövde hållas kort och övervakas. Idag vet vi ju bättre, idag är vi upplysta och respekterar både djur och människor… och lik förbannat sitter han där, Hagberg, och stirrar på en staty av en död elefant utspökad för att se så levande ut som möjligt, mitt i ett modernt museum som ska lära oss om världen och klart och tydligt säger att den civiliserade människan är skapelsens krona. Någonting är jävligt fel här. Så han tar sitt vapen – pennan – och ger sig ut på storviltjakt; efter Sjölander, efter Adam som av Gud fick uppdrag att bestämma över allt levande, efter den postmoderna människan som lever helt åtskilt från naturen och tror att naturprogrammens noga redigerade berättelser är hur naturen fungerar. Efter människans bild av sig själv i förhållande till andra.

Vad är det för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer?

Det är ett ämne som verkar ligga i tiden – återutgåvan av Jean Gionos Kullen, Nils Uddenbergs utmärkta Gränsvarelser häromåret, etc; vem är vi egentligen när vi är hemma och säkert har avgränsat oss från allt det där vilda? Och hur väl håller egentligen all vår moderna moral och upplysthet när vi börjar syna den i sömmarna, när den blivit så självgod och abstrakt att vi aldrig utmanar den? Länge gör Hagberg ett fantastiskt jobb här; plockar sönder en hel begreppsvärld med en skarpsyn och ett språk värdigt en Sara Stridsberg, förhör den gamle storviltjägaren som bara kan svara med ord Hagberg själv tillskriver honom, försöker betrakta tusentals år av ”civilisation” utan att komma runt att han själv är en del av den. Tyvärr tappar han lite balansen på slutet och går över i polemiserande, vilket känns trist. Men fram tills dess är Herredjuret en väldigt effektiv påminnelse om saker vi gärna vill tro att vi har glömt.

Similar Posts:

• Vem tjänar på brott och straff?
• Elegi över ett sopberg
• Att samspråka med lejon
• Sorgesång med essäkänsla
• Ett år i den svenska naturen

Innan föreställningen började lyssnade jag på två kvinnor, som satt bakom mig och pratade. Den ena berättade för den andra att hon hade ett läsprojekt som rullade på och jag tyckte det lät så intressant och ovanligt att jag antecknade det. Varje år skulle hon läsa en bok skriven av den författare som fått Nobelpriset 100 år tidigare. Detta år, 2007, höll hon på att läsa Kiplings Djungelboken. Jag minns min omedelbara önskan att kanske själv påbörja samma projekt, just för det otidsenliga och otrendiga i det hela, och för att ganska många av de författare som fick Nobelpriset för så länge sedan är tämligen bortglömda. Kommer ihåg att jag tänkte att jag kunde välja något annat än Djungelboken, den boken hade jag läst när jag gick på gymnasiet.

För min del blev projektet inte verklighet, men hoppas att kvinnan i Börssalen fullföljer sin föresats. Vilken bok läser hon i år? Säkert en novellsamling av Paul Heyse, han skrev drygt 150 noveller. En tidig novell som han själv värderade mycket högt och som är hans mest kända är L’Arabbiata från 1855, som publicerades när han var 25 år gammal. Nästa år blir det dags att ta itu med Maurice Maeterlinck och kanske läsa de kända dramerna Pelléas et Mélisande från 1892 och L’Oiseau bleu (Fågel Blå) från 1908, eller hans mest kända prosastycken: essäerna La Vie des abeilles
(i svensk översättning: Bikupan) från 1901 och L’Intelligence des fleurs (Blommornas intelligens) från 1907.

Similar Posts:

• Roger mer än bara James
• En kopp te med Kipling
• Öst och väst eller både och
• … och aldrig mötas de två
• Abdulrazak Gurnah 2021 års nobelpristagare i litteratur

Nu är det emellertid inte Kiplings lilla berättelse – ja, det tar ju emot att kalla den roman, även om novellen här råkar vara utgiven mellan alldeles egna pärmar – som ska vara ”världens bästa”, utan den historia som den författande jag-berättaren av en slump får korn på.

Problemet med denna ”världens bästa historia” är att den existerar bara som kvarglömda minnen av tidigare liv hos en ung man, medelmåttan Charlie Mears, som råkar komma i författarens väg. Charlie, som vill bli poet men som ”rimmade ’hjärta’ med ’smärta’ och ’skön’ med ’grön’ och trodde på allvar att ingen rimmat så förut”, går egentligen mest vår mer luttrade författare på nerverna, men så börjar han undslippa sig fragment av en spännande berättelse, en romersk galärslavs eller vikingatida skeppsmans forna äventyr.

Den äldre författaren suger girigt åt sig och fantiserar om hur denna fantastiska berättelse erövrar världen och för alltid ändrar våra föreställningar om människan, livet och döden. Mellan Charlies komiskt tröttsamma deklamerande försöker författaren lirka ur honom mer, men det går trögt. Han vet att årtusendenas berättelse finns där, precis utom räckhåll, men hur ska han få fram den?

På ett sätt ÄR naturligtvis Världens bästa historia den historia berättelsens författare vill skriva. Den slår fast att Charlies minnen verkligen är resultatet av själavandring, och med en fin slutknorr avslöjar den också varför makterna aldrig kommer låta oss bevisa att det är så här alltsammans hänger ihop.

Om man gärna vill pricka av sina Nobelpristagare så är förstås miniutgåvor på 47 sidor ett smidigt sätt att göra det på. Världens bästa historia är dessutom ganska representativ för Kipling. Berättelsen har en otvetydigt ”orientalisk” inspiration, den berör grundläggande mänskliga teman och den gör det med en viss, typisk småmysig brittisk humor.

Världens bästa historia har en söt sensmoral och en småputtig, lite tankvärd, trivsam stil. Som en god kopp te är den helt enkelt en trevlig stund. På inget sätt revolutionerande, men trevlig. Och sämre stunder kan man ju för all del ha.

Similar Posts:

• … och aldrig mötas de två
• Att läsa Nobelpristagare
• Vänskap, avföring, ångest
• Att tänka på en björn…
• En halv berättelse

Alla lever vi i samma värld, samma universum. Och ändå lever vi alla i någon mån i en annorlunda version av den; antagligen fanns universum i miljarder år innan du föddes, och antagligen kommer det fortsätta existera när du dör, men DIN värld är bara din. Objektivitet är en myt, Darwin och Hawking finns i detaljerna.

Kosmokomik är en fiktiv självbiografi. Kosmokomik är universums historia. På något vis är det samma sak. Vi följer huvudpersonen Qfwfqs liv från Big Bang till 60-talet, från barndom till mogen man, en livs universum, ett universums liv. Vartenda kapitel börjar med en vetenskaplig faktoid som till exempel:

Gravitationsfältets ekvationer som sätter det krökta rummet i relation till materiens fördelning håller redan på att ingå i det allmänna medvetandet

och utifrån den bygger sedan Calvino en skröna, en just-så-historia för att prata med Kipling, om hur just den här delen av världen, historien, livet blev till. Eller, om man så vill, hur den delen av hans uppväxt såg ut.

För om vi alla har vår egen bild av universum baserad på våra egna erfarenheter, åsikter och fördomar blir detta en berättelse inte bara om hur vi upplever världen utan också hur vi själva skapar den. En kvantfysisk komedi, där Calvinos lätta humor för oss igenom hur själva tänkandet, fantiserandet, umgänge med andra och oss själva är det som utgör världen. Var och en sin egen skapelseberättelse, sin egen big bang, sin egen evolution.

”The universe itself keeps on expanding and expanding in all of the directions it can whiz”, sjöng Eric Idle en gång i världen i Meningen med livet. Hur får man in något oändligt på 152 sidor? Kosmokomik är 1,7 centimeter tjock. Där börjar universum.

Similar Posts:

• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Livet observerat från ett klätterträd
• Rymden anno 1755
• Nog är det en resa allt …
• Att mäta mörker

En fördel som dessa fiktiva gestalter har, gentemot personer i verkligen livet, är trots allt att de oftast tillåts tala till punkt. Det är också här i dessa bokvärldar som synen på ”den andre” träder fram och kan problematiseras. Som bekant är ”den andre” alltid någon annan än en själv, och många gånger är ”den andre” bara ett fragment, en liten del i en större konstruktion, liksom forna tiders Orient. Och som i all fiktion kan den goda sidan inte vara god om det inte finns en ondare motpol att mäta sina muskler med.

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, skrev Rudyard Kipling, författaren till Djungelboken, i ”Balladen om öst och väst” – ett påstående som mest verkar höra hemma i en väv av myter och imperialism, för så klart är det inte sant. Öst möter väst och väst möter öst mest hela tiden, själv slappar jag i tv-soffan varje kväll bredvid en person från ett annat land – att vi skulle vara så pass olika är bara ett knep som används för att tjäna sina syften. Om inte annat för att sälja böcker och tidningsupplagor.

En del i samma process är att marknadsföra författare som Jonas Hassen Khemiri, född och uppvuxen i Sverige, som ”invandrarförfattare”. Varför annars försöka skapa en aura av exotism kring en litteratur som berör oss alla, om tillhörighet och identitetssökande?

Om de svenska förlagen verkligen vore intresserade av mångkultur, borde de bryta den eurocentriska trenden och verka för fler översättningar av böcker som skrivs i andra delar av världen än just Västeuropa och USA. Som det ser ut idag når endast en bråkdel av de böcker som skrivs av författare i Asien, Afrika och Latinamerika våra svenska bokdiskar. Av all skön- och facklitteratur som översätts till svenska kommer endast ett par procent härifrån. Ja, hur kunde det bli så här?

Kanske är det dags att bryta den västerländska litteraturkanons ensidighet? Släppa fram lite nya bilder av andra kulturer och världar? Ingen har ensamrätt på allmängiltigheten. Vi är inte, som den svenska förlagsvärlden tycks tro, ensamma i ett litterärt universum.

Similar Posts:

• En kopp te med Kipling
• Att läsa Nobelpristagare
• … och aldrig mötas de två
• Romantisk rysk klassiker
• Sanningen om sanningen

Om nu väst och öst, i motsats till vad Rudyard Kipling skrev, faktiskt möts någonstans så är det i Turkiet. Här kolliderar det politiska islam med en önskan att anpassa sig till västerlandet, gudstro med gudlöshet. Nationalister, militarister, terrorister, kemalister och islamister i en sådan röra att det nästan borde vara omöjligt att uttrycka sig alls utan att förolämpa någon aspekt av ”turkiskheten”. Pamuks politiska roman Snö har ambitionen att åskådliggöra dessa motsättningar – och lyckades följaktligen röra upp känslorna i alla politiska läger i Turkiet.

Romanen behandlar ett fåtal dagar under 1992 i den bokstavligt talat insnöade staden Kars i östra Turkiet. Dit kommer poeten Ka, sedan länge levande i exil i Tyskland, för att skildra en religiöst betingad våg av självmord bland unga turkiska kvinnor. Samtidigt går valkampanjen in i ett avgörande läge där islamisterna går mot seger. När snön slutligen stänger av staden från omvärlden drivs de politiska fraktionerna mot varandra. Och i mitten Ka, som förutom sitt journalistiska uppdrag också hoppas vinna sin ungdomsförälskelse Ipeks kärlek och slits mellan sitt västerländska och österländska jag.

I Turkiet arrangeras bokbål där man bränner Pamuks böcker. Olika arrangörer bränner olika delar av romanerna kan man tänka. Den uppståndelse som detta väcker i världens medier jobbar väl för de parter som motsätter sig ett Turkiskt medlemskap i den europeiska unionen. Snö är med andra ord en mycket viktig bok. Pamuk – ofta nämnd som möjlig nobelpristagare – är numer en jagad man som knappast vandrar säkert någonstans i hemlandet. Sådan förkunskap färgar åtminstone min läsning.

Förutom i det högintressanta ämnet så har romanen stora förtjänster i den förtätade miljöbeskrivningen av staden Kars. Staden blir ett destillat av hela Turkiets religiösa och etniska problematik – ett självständigt litterärt universum. Det är också njutbart att ta del av Pamuks beskrivning av hur författarens roll uppfattas i Turkiet. Kas dikter kommer till honom som gåvor från ovan, författaren är bara en kanal för kommunikation och får därigenom en nästan profetisk ställning.

Att huvudpersonen i romanen är en poet medför också att den snö som faller under i stort sett varenda av romanens femhundratjugoåtta sidor ges stort utrymme som metafor. Vad snön står för metaforiskt är emellertid svårt att redovisa. Ibland är snöfallet ett syndafall. Ibland är det vackert. Ena sekunden änglaglitter, andra sekunden frusen skam. Kanske är det just alla tolkningsmöjligheter som författaren vill visa – inte vilken tolkning han själv gör. Denna tolkningsfrihet korresponderar också med romanens ambition att låta landets motsättningar bli åskådliggjorda. Romanen är en polyfoni av politiska och religiösa åsikter som ofta överröstar eller släcker ut varandra och lämnar läsaren desorienterad. Precis som staten Turkiet – fast mellan öst och väst.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk
• Pamuks kärleksmuseum
• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• …och ofta mötas de två

Mycket talar för att om så inte vore fallet, skulle kriget som alla ville ha men ingen kunde sluta, inte fått fortgå i alla tröstlösa år med alla meningslösa offer, tills det ebbade ut av inrikespolitiska kollapser och ren utmattning. Men om bara någon berättat! Men vem? Krigskorrespondenten såklart! Det ligger väl i sakens natur att journalister i krig ska berätta ”sanningen” om dess natur, likasom deras yrkeskodex kräver ett sanningsletande inom områden som kriminologi, politik, miljö, vetenskap etc.

Tyvärr är det nu inte så, ett budskap som Phillip Knightleys standardverk Krigets första offer är sanningen i kronoligiskt uppställda fallbeskrivningar hamrar in. Därhelst en oroshärd uppstår, ställs journalistens lojaliteter på prov; moral, politiska uppfattning, fosterlandskärlek, uthållighet och den krassa ekonomiska verkligheten utkämpar där sitt eget krig mot sanningen.

I fallet första världskriget handlade det till största del om en extrem censur, nitiskt utövad av de stridande statsmakterna. Men också journalisterna sveptes med i den allmänna hat- och misstänklighetskarusell som förebådade kriget (”det finns idag bara två sorters människor i världen”, skrev Kipling, ”mänskliga varelser och tyskar”). Många var dessutom äventyrare, drinkare, författare eller bara fanatiska patrioter, vilkt i och för sig gav upphov till många märkliga historier. På så sätt blev Första världskriget en karta över krigsrapporteringens mekanismer, dess möjligheter och begränsningar. Tyvärr mest det senare.

Nyhetsrapporteringens tillkortakommanden har format vår bild av Kriget. Lätta brigadens anfall. Gettysburg. Guernica. Dieppe. Dresden. Song My. Kuwait City. Bagdad. Vid dessa platser har katastrofen drabbat blint, men det har dröjt år, ibland sekel, innan sanningshalten i den förmedlade bilden närmat sig en gnutta överensstämmelse med den verklighet som den påstår sig beskriva. Ofta måste den politiska glöden svalna såpass att man kan gräva med händerna för att skala av det heroiska utanpåverket.

Det är ingen ljus bild som Knightley målar, både med knixiga och svepande drag. Huvudlinjen i krigsrapporteringens historia, från Krimkriget 1854 till andra Irakkriget 2003, kan man kalla censurens uppgång och fall … och dess triumforiska återkomst. Om första världskriget utgjorde något slags absurt rekord i statlig mediekontroll, luckrades reglerna upp och var nästan bortasopade i Vietnam, det första TV-kriget. Sedan insåg man återigen vinsterna med kontroll. Britterna gjorde det på Falklandsöarna, USA gör det i än högre grad i Irak.

Vi vet att 1084 amerikanska soldater dött i Irak (04-10-14, 20:15). Vad är den motsvarande siffran i kolumnen för Irak? Är det någon som bryr sig? Visste vi, fick vi se, kanske morgondagen skulle se annorlunda ut. Nittio år efter den långa uppmarschen till Somme sitter vi fortfarande i knät på Brit Hume.

Similar Posts:

• Sanningen, krigets första offer
• Tankeväckande om krig
• I sin egen tjänst
• Ockupationen av Irak
• När sanningen är som svartast