Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga snärtiga flygblad, få till eldiga upprop i dagspressen, hålla ordning på föreningens korrespondens samt kuska land och rike kring på så kallade ”predikoturer” och propagera för ”kvinnosaken” i godtemplarsalar och andra samlingslokaler. Mötena kunde ibland bli stökiga, med åhörare som avsiktligt gick in för att störa ordningen. Man passade också på att bilda lokala rösträttsföreningar.

Arbetet för kvinnlig rösträtt var många gånger motigt och otacksamt. Det är inte bara förvånande, utan också skrämmande att läsa om det starka motstånd som rösträttsivrarna mötte, inte minst från kvinnor, mestadels hemmahörande i över- och arbetarklass.

Läsaren får följa med när titelkaraktären Pennskaftet – med varierande framgång – kränger rösträttstidningen på stan. Responsen skiftar, alltifrån att man försöker kalla på polis till glada tillrop.

Synpunkterna för och emot kvinnlig rösträtt illustreras av romankaraktärernas argumentation. Mycket kan man nu för tiden inte låta bli att dra på munnen åt.

Hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över, om nu hustrun och döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.

”Pennskaft” var benämningen på kvinnliga journalister när förra sekelskiftet var nytt. Elin Wägner (1882-1949) var själv ett pennskaft, då hon började sin journalistbana på Helsingborgs-Posten 1903. Barbro Magnus, som romanfiguren Pennskaftet egentligen heter, skriver för den Frisinnade Morgontidningen för ett arvode på tio öre raden.

Pennskaftet är gladlynt, söt, kaxig, snabbtänkt, impulsiv, godhjärtad och självförsörjande. Begreppet ”yrväder” kommer för mig, säkert hämtat från någon gammal flickbok. Hon representerar ”den nya kvinnan” och brottas med de förutfattade meningar som folk hade om yrkesarbetande kvinnor, vilka lätt uppfattades som omoraliska.

Av ekonomiska skäl hyr Pennskaftet ett litet rum på pensionat, vilket hon till på köpet tvingas dela med en osympatisk rösträttsmotståndare, som ägnar sin tid åt att mot betalning skriva tidningstexter i syfte att skada kvinnosaken.

På pensionatet träffar hon en ung arkitekt vid namn Dick Block. Han visar genast intresse för Pennskaftet, som han till en början får för sig vara lättfotad. Hon sätter honom snart på plats och det slutar med att de båda blir djupt förälskade. Dessvärre har de inte de ekonomiska förutsättningarna som behövs för att de ska kunna gifta sig.

Romanen ventilerar inte bara rösträtten, utan också andra brännande frågor i samtiden, som sexualmoralen. Den ogifta kvinnan var sårbar i en tid utan preventivmedel och då inte mycket behövdes för att hon skulle betraktas som en ”fallen” kvinna. Man får sig som läsare en rejäl tankeställare när man inser att mycket av det som vi idag tar för givet, som rätten till sin egen sexualitet, rösträtt, löner som går att leva på etcetera var något av en utopi för hundraelva år sedan. Det är faktiskt bara några få generationer bort.

Förlaget Bakhåll har gett ut en stilig nyutgåva av Pennskaftet. Foton på författaren själv i unga år pryder omslaget och boken avslutas med ett insiktsfullt efterord av kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kontorist – javisst
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Ett sekel av demokrati

När hon nu ägnar Wägner en egen biografi är det inte längre fråga ”om att gilla eller ogilla”:

Den besvärliga Elin Wägner låter sig varken kramas eller ömkas så lätt, och vi kommer inte undan henne heller.

Vi behöver henne.

Vad är det då som är så besvärligt med Elin Wägner? Är hon besvärligare än andra framträdande kvinnor under 1900-talets första hälft? Att över huvud taget vara framträdande som kvinna under den här tiden – eller nästan när som helst i historien, för den delen – är väl just att vara besvärlig? Att inte följa mallarna? Kräva mer?

Jo, Elin Wägner kräver mer. Hon kräver kvinnlig rösträtt, men hon blir också besviken på att den inte förändrar mer.
Hon vill ha mer demokrati, en annan sorts demokrati. Hon vill ha fred, också när de allra flesta inser att det är dags att slå tillbaka nazisterna (de som inte ville slåss med dem, vill säga, sådana herrbekanta hade hon en del). Hon är varmt och personligt religiös, när det moderna vore att skaka av sig sådant, hon tror på fri kärlek, när konsekvenserna av sådant för kvinnor fortfarande är närmast omöjliga att hantera, och hon varnar för miljökonsekvenserna av modern teknik och livsstil hundra år för tidigt – eller om det kanske snarare var i tid? Helt ur fas med sin egen tid, i alla fall.

Hon ställer hårda krav, Elin Wägner. Inte minst på sig själv. Ibland är hon på väg att duka under för dem. Också där känns hon påfallande modern. Kanske mer ideologiskt driven än vad folk tenderar att vara nu för tiden. Här finns så många tankar jag skulle vilja följa vidare, så många av hennes böcker jag blir nyfiken på att läsa.

Ulrika Knutson är som alltid ett underbart trevligt, lite torrt humoristiskt och mycket bildat sällskap. Den besvärliga Elin Wägner knockar mig inte på samma sätt som Fogelstad-boken gjorde för sjutton år sedan, förmodligen för att jag känner igen mer av innehållet. Då kändes det nästan ofattbart att dessa upproriska kvinnoliv kunde levts för så länge sedan, nu ligger tiden på något sätt närmare mig. Det är inte så länge sedan. Vår egen tid är inte så radikalt annorlunda.

Vad som känns mest exotiskt är nog ambitionen. Vem vågar ens kräva fred idag, till exempel? Vidareutveckla och fördjupa demokratin?

Så mycket hon fick gjort, det där besvärliga fruntimret – och ville ännu mer!

Similar Posts:

• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• En hyllning till Elin Wägner
• Kontorist – javisst
• Ett sekel av demokrati

Det är sommaren 1914 och första världskriget är i faggorna. Hemma rynkar de på näsorna åt de stridbara suffragetterna, som för sin kamp med alla tillgängliga medel. ”Lagarna i det här landet är skrivna av och för män”, säger en talare på ett rösträttsmöte i Hyde Park. ”Vi tänker fortsätta bryta mot de lagarna tills vi får rösträtt. Tills kvinnor är med och stiftar lagar.”

Lizzy kastar sig in i kampen, lika självklart som hon susar fram på sin cykel fast en del skrattar åt kvinnliga cyklister. Hon kan ta sig nästan vart hon vill, när hon vill, och hon vill ha mer. Mer frihet. Mer rättvisa. Något mer än ett likadant liv som sin mamma, hemma i byn och ständigt uppassande på män. Som en andra klassens medborgare.

Tills vi vinner är en medryckande, fin liten roman, som väcker många frågor om rättvisa och hur man kan slåss för den. De brittiska suffragetterna betalade ofta ett högt pris för sitt engagemang. De fängslades, hungerstrejkade, tvångsmatades. De krossade rutor, tände eld på saker, avfyrade bomber. De använde helt enkelt metoder som vi tycker är förkastliga – som vi skulle kalla terrorism – för en sak som numera framstår som helt självklar och rättvis.

Jag skulle önska att den här romanen var längre. Den är en munsbit bara, strax under hundra sidor, och det är så mycket jag hade velat veta mer om. Fast så träffar jag ju tillräckligt med motvilliga unga läsare – alla de som kommer till biblioteket för att de måste läsa något i skolan och som med bara en blick på en boks tjocklek avfärdar den – att jag vet att det också är en fördel att vara en munsbit.

Det här är i alla fall en munsbit som ger mersmak, som väcker nyfikenhet för rösträttskampen, dess förespråkare och metoder. En bok som vidgar perspektiven från nutidens begränsade punkt.

Similar Posts:

• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Rösträtt, nej tack!
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!

Det är kanske ett lite tyket sätt att inleda en recension av en bok jag tycker är viktig. Men hur mycket jag än gillar båda böckerna är jag lite tveksam till hans grundargument när det dras till sin spets. I förra boken hävdade han – mycket övertygande – att fascismen, som under de senaste 75 åren ofta reducerats till ett innehållslöst skällsord marginellt mer deskriptivt än ”jävla skitstövel”, faktiskt är en ideologi, med väldigt tydliga dogmer och mål som inte nödvändigtvis kan reduceras till snygga uniformer och gaskamrar, och att den som sådan är på uppstigande igen. Då följer att han i uppföljaren kan definiera demokratin som detsamma: inte ett statsskick som oåterkalleligen vann den 3 oktober 1989, utan en ideologi med vissa dogmer och mål som kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Och att precis som med fascismen är det lätt att stirra sig blind på utanpåverket och helt missa poängen med den.

Enligt Arnstad är den grundläggande tanken i demokratin inte rösträtten, yttrandefriheten eller jämlikheten, utan inkluderandet. Allt det andra är logiska följder av den tanken: att allas röster måste höras och räknas. Sedd som sådan kan all debatt runt demokratin utvärderas utifrån frågan: syftar detta till att inkludera så många som möjligt i samhällsbygget? Om svaret är ”nej” kan alltså även, lite paradoxalt, ett demokratiskt val motarbeta demokratin om det leder till att fler stängs ute. Det är en fascinerande tanke, demokratin som en faktiskt aktiv, kämpande ideologi som hela tiden måste ta ställning och kolla sig själv i spegeln i stället för att lite pissljummet bräka att jaja, alla får väl tycka som de vill. Eller som statsminister Nils Edén uttryckte det den där dagen för 100 år sedan:

Den fulla demokrati i kommuner och folkrepresentation, som drager in så många hundra tusen hittills utestängda män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar det offentliga livets mänskliga ram i vårt land, som utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg. Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska folk utan skillnad till klasser eller kön (…) Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd.

När man väl kommit förbi öppningssalvan – en ganska teoritung första del av boken – följer en historik från stenåldern fram till idag, från feniciska stadsråd till Trump, från stadsmöten mellan fria män till modern feminism och antirasism, som verkligen är läsvärd. Det är här Arnstad får bli både historie- och historiaberättare, illustrerar sina exempel och låter oss följa en mångtusenårig ideologisk debatt som spänner över mycket mer än bara enstaka regeringsbildningar. Det är en helikoptersyn som svindlar, och strålande (och väldigt tidsenlig) läsning.

Men det är när han sedan kommer in på utmaningarna mot demokratin idag som jag, med ett öga på nyheterna, blir alltmer olustig. För visst har han en viktig poäng i att demokratin hotas av populister, av rasism, och olika sorters extremism. Men för att få sitt ideologibygge att hänga ihop måste han definiera även dessa som ideologier, vilket de självklart kan vara, men långtifrån alltid faktiskt är. Jag önskar att jag kunde tro att, t ex, alla som röstar på SD eller Trump eller Bolsonaro faktiskt är övertygade fascister eller rasister. Det vore åtminstone ett ideologiskt argument som gick att föra. Men om det snarare är så att de flesta är sådana som kanske inte köper hela deras ideologiska argument utan bara inte tror att den politiska makten någonsin kommer att vända sitt vi-mot-domande mot just dem? Om t ex Kinas och Rysslands helt nakna, alltmer ideologibefriade maktspråk blir normen, och demokratin inte blir hatad utan bara irrelevant, bara ytterligare ett fint ord man sätter på visitikortet och som inte förbinder en till något alls?

Demokratin har alltid handlat om kompromisser; fråga Edén och Branting (ty detta utspelade sig på en tid när liberaler och sossar kunde samarbeta i de stora frågorna). Demokratin är ett strävande, inte ett mål, perfekt blir den aldrig. Det som oroar mig, och som varken Arnstad eller Monbiot lyckas lugna mig om, är att konflikten kanske inte är ideologisk utan semantisk. Att i slutändan är det, per definition, majoriteten som bestämmer vad som kallas demokrati, och så länge vi har mat på bordet, nittifem oktan i tanken, och två resor till den fina demokratin Thailand (utan flygskatt, tack) varje år är demokratin precis lagom.

…Bekväma apokalyps, kanske, eller Paranoida alarmism…

Similar Posts:

• Jag är inte rasist men …
• Vem förändrar världen?
• ”Vi behöver henne”
• Jakten på demokrati
• En annan demokrati är möjlig?

I nyutkomna Martin Luther King: Hans dröm och vår verklighet tecknar Lars Åke Augustsson både en bild av Kings liv och reser i hans fotspår i det nutida USA. Han besöker platser av betydelse för King och medborgarrättsrörelsen, men också mer sentida arvtagare till Kings och rörelsens idéer, som Black Lives Matter.

Det är framför allt den senare delen som är den stora behållningen av Augustssons bok. Biografidelen, tja, den ger väl någon sorts snabb överblick över Kings liv, men det blir inte särskilt spännande för en så mytomspunnen person. Det handlar om retoriken, om rörelsemannen, om ledaren King. Privat är han – trots exempelvis ett särskilt kapitel om hans kvinnorelationer – inte riktigt där.

Desto mer spännande är det att följa arvet efter King. Visserligen kan det bli en smula ytligt och förbihastande även här, men i gengäld ger Augustsson enstaka litteraturtips som ändå slutar med att jag sitter med en ganska ordentlig läslista. Läst på har han.

Mycket finns det ju som jag hade velat höra mer om. De här olika kristendomarna till exempel: Kings egen, ett radikalt jämlikhetskrav som utmynnar i såväl medborgarrättsaktivism som socialism, och så den som skymtar bland de besökare på olika minnesplatser som Augustsson stöter på, en fatalistisk, allt annan än aktivistisk tro, en som säger ”det beror på Gud mer än på människor” och att rasistisk terror ”var Djävulens verk”.

Sist gör Augustsson en mycket försiktig koppling mellan Kings ”dröm och vår verklighet”, i betydelsen svensk nutid, och här önskar jag verkligen att han tagit i mer och funderat ett varv till. ”Oavsett om vi lever med arvet från slaveri och segregation, som i USA, eller om våra demokratier och medmänsklighet sätts på prov, som i ett Europa dit människor flyr undan krig och förtryck, behövs en radikal jämlikhetspolitik, en tro på människors lika värde”, avslutar Augustsson.

Javisst, det är förstås en grundläggande poäng, och visst finns det viktiga skillnader i amerikansk och europeisk historia. Men allt som binder samman? Var inte den rasistiskt motiverade exploateringen av människor (och natur) europeisk långt innan den blev amerikansk? Har inte exempelvis Sverige en historia av förtryck av ursprungsfolk och minoriteter som sträcker sig skämmande nära vår egen nutid, en historia full av medborgarrättskämpar som är märkligt frånvarande i vår historieskrivning?

Här hade Augustsson kunnat göra sin egen bok så mycket mer aktuell och vass. Det är synd att han inte gör det.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Koka soppa på ett år
• Handbok för handfallna skribenter
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Ambitiöst men spretande om svartas historia

Allmän och lika rösträtt var något som svenska socialdemokrater och liberaler länge hade kämpat för. Reformen kunde dock genomföras i Sverige framförallt på grund av den ryska revolutionen – hade det inte funnits en risk för att en liknande revolution kanske skulle kunna sprida sig även till Sverige av missnöjda svenska arbetare så hade de konservativa i riksdagen aldrig gått med på några demokratireformer. Men påtryckningar från några av de tunga svenska kapitalisterna gentemot de konservativa blev enligt författaren till den här boken den slutliga tungan på vågen: de befarade revolution och såg därmed rösträttsreformer som ett nödvändigt ont.

Det här är ju inte på något vis en okänd historia. Andra viktiga händelser som utspelade sig under året vid sidan om rösträttskampen, som exempelvis spanska sjukans spridning, får också en framträdande plats.

Författaren är tydlig med att redovisa att hans berättelse i hög grad bygger på ett par forskningsverk på temat, men därtill också på en egen läsning av bland annat massmedias rapportering under året. Ohlssons egen läsning av massmedia märks inte minst genom att det boken igenom finns insprängt en massa kortare observationer om tidsandan – filmer som går på bio, fotbollsmatcher som spelas och annat. Kanske har de infogats för att ge perspektiv på huvudberättelsen om det moderna, demokratiska Sveriges uppkomst. Mitt eget intryck är dock att de främst gör boken mer spretig och förtar dess fokus.

Stilistiskt är det en klassisk historieskildring. Händelseutvecklingen skildras kronologiskt, månad för månad. Viktiga centrala individer och deras agerande står i centrum för mycket av berättandet. Därmed väljs också bort att skildra sociala strukturer och strukturella fenomen, liksom all den kontinuitet som ändå förekom i samhället även detta år. I sin helhet blir det en lättillgänglig och lättsmält, om än inte särskilt omvälvande, skildring av ett omvälvande år.

Similar Posts:

• Perspektiv är allt
• Döden DÖ
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Demokrati! Revolution!
• Ständig kamp om historieskrivningen

Huvudpersonen är iklädd nyinköpta blå silkesstrumpor och under väninnans utgjutelse under spårvagnsresan betraktas de båda av en man med stor näsa. De blå strumporna orsakar fler förvecklingar än någon kunnat ana. Det visar sig nämligen att mannen med den stora näsan på spårvagnen är självaste generaldirektören. Alltså han som befordrat de manliga kollegerna till chefer. Det här är en förvecklingshistoria och de blå strumporna hamnar i fokus för generaldirektören som inte uppskattar att han blivit baktalad. I offentlig miljö dessutom! Några dagar senare utför han något som närmast kan liknas visitering av de kvinnliga kontoristerna. En av dem blir inkallad enskilt till generaldirektörens rum där hon hotas med att bli omplacerad till Haparanda. En ganska avsevärd distans från Stockholm och de kämpaglada väninnorna.

Novellen är en liten förvecklingshistoria med inslag av humor. Under ett kort ögonblick är jag på väg att sätta en etikett på novellens huvudkaraktär. Så käck hon är! Så lik Sickan Carlsson från de gamla svartvita filmerna i Stockholmskvarteren! Jag ser framför mig hur en regissör skulle kunna iscensätta novellen till ett ljust drama med optimistiska, unga hjältinnor som använder sin list för att få behålla sin tillkämpade position.

Men mellan raderna i den humorfyllda prosan anas outtalade frågor som rör det liv hon ser omkring sig. Varför i hela friden ska det vara skillnader mellan män och kvinnor? Vem vill inte tjäna sitt eget levebröd? Vem vill inte bli omtyckt bland sina vänner? Och det manliga könet är intressant i fysisk bemärkelse – vi talar om hångel – men vår bokhjältinna har förstått konsekvenserna om en kvinna visar sina egna lustar för öppet.

Elin Wägner har behandlat temat redan i Norrtullsligan som recenserats på dagensbok.com tidigare här. Då var året 1908. I Novellixnovellen har vi hoppat fram några decennier och klarat av andra världskriget, då kvinnor fick tillträde till arbetsmarknaden när männen var inkallade. Ja, den påläste vet att lönerna sattes betydligt lägre för kvinnor som utförde männens arbetsuppgifter. Ett sjujäkla problem som hänger kvar fortfarande långt in på 2000-talet.

Samhället uppvisar en lång historia av skev fördelning av löner och villkor mellan män och kvinnor. Skevheten tycks bestå trots kunskap och information. Oavsett plats på jorden. Vad är det män upplever går förlorat när kvinnor beträder områden som tidigare varit förbehållna män? Oräkneliga gånger har jag hört kommentarer om att kvinnor borde gå klädda i kjol, kvinnor borde vara nöjda med vad de uppnått fram till nu, kvinnor borde ta sig ett glas vin och slappna av … Eller hur?

Elin Wägner var något på spåren i sin författargärning. Hon lyckades teckna trovärdiga människor som ville leva ett liv efter eget huvud. Arbete, vänskap, kläder som glipar och visar upp hud MEN i ett sammanhang där BÄGGE parter vill. Skulle det vara för mycket begärt?

Sist men inte minst. Tack Elin Wägner, för de många timmar av engagemang och aktivt opinionsbildande arbete som du ägnade åt kampen för kvinnlig rösträtt.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Skriv aldrig tråkigt
• Skruvade avgöranden
• Det är något vi måste prata om …

Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och sexuell frigörelse, med större perspektiv på barn, samhälle och inte minst miljö. Och så 1872. Två år innan gifta kvinnor får rätt att råda över sin egen arbetsinkomst och sex år innan ogifta kvinnor förklaras myndiga vid 21 års ålder. Lika länge innan den första motionen om kvinnlig rösträtt och 37 år innan den trettionde motionen av det slaget faktiskt röstas igenom 1919.

Så kan man kanske sammanfatta ett liv, åtminstone ett liv som är ett aktivistiskt och ”våldsamt intressant läkarfruntimmers”. Ada Nilsson var en av Sveriges första kvinnliga läkare – närmare bestämt den tolfte – och aktiv i en mängd politiska sammanhang. Mest känt är kanske det kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, men också Föreningen Svenska Hem, som ju skildrats nyligen i teveserien Fröken Frimans krig, och ett helt pärlband andra var Ada Nilsson engagerad i och inte sällan initiativtagare till. Själv beskrev hon det i minnesboken Barrikaden valde oss som en kamp på fem fronter: kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan och frågan om den liberala linjen.

Kristina Lundgrens biografi, som lånar titel från ovan nämnda skrift, är en mycket fin, rejäl och väl underbyggd bok om detta långa liv och detta aldrig sinande engagemang. Det är formaliserat i alla dessa föreningar, men också djupt personligt, fästat i livsnödvändiga och inte sällan stormiga relationer kvinnor emellan. Ibland vänskap, ibland kärlek, ibland kanske snarare allianser. Här finns naturligtvis Fogelstadgruppen, men också den sovjetiska ambassadören och feministen Aleksandra Kollontaj, Ada Nilssons patient och nära vän.

Mellan alla dessa rasande intressanta kvinnor utväxlades brev, och det är ofta brevcitaten som gör skildringen verkligt levande. Annars håller Lundgren en viss respektfull distans, vilket kanske är som sig bör, men det är lätt att nästan drunkna i alla föreningar och fakta. Det är nog också relationerna som gör politiken begriplig ibland, som hur dessa frisinnade borgerliga kvinnor i vissa frågor kunde närma sig Sovjetunionen. Det var ju inte Stalins Sovjetunionen Ada Nilsson kunde sympatisera med – särskilt inte som hon ständigt stod i beredskap att ta hand om Aleksandra Kollontajs efterlämnade papper ifall hon skulle kallas tillbaka till Moskva och fängslas eller avrättas – utan just Kollontajs.

Därför är det på sätt och vis märkligt att Lundgren valt att i sin titel ersätta ett ”oss” med ett ”jag”, för Ada Nilsson var inte ensam och hon går egentligen inte att tänka sig ensam. Ingen människa skulle orka engagera sig mot så mycket motstånd om hon vore ensam.

Enastående var hon, men inte ensam.

Similar Posts:

• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöver henne”
• I brotten och tystnaderna
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Sara Lövestams romanbygge med Tillbaka till henne är en stor berättelse som inte bara innehåller två utmärkta historier, vilka återges i varannat-kapitel-formatet, utan ger också läsaren en stunds eftertanke kring vårt moderna, demokratiska Sverige. Visst, det är knappast någon nyhet att vårt land inte alltid har varit demokratiskt eller haft en levnadsstandard som tillhört de främsta i världen. Men när det som i den svenska moderna historien inte funnits några revolutioner eller andra milstolpar av det slaget, har förändringen från det gamla till det mer moderna skett i etapper. Etapper som drivits fram till stor del av anonyma medborgare. Och en sådan är utan tvekan Signe, för även om hon är en fiktiv person, helt och hållet skapad av författaren, så är det just sådana som hon som med små steg målmedvetet arbetat för en förändring. Resultaten av dessa förändringar tar vi idag för självklara (och bör så göra), men de är inte desto mindre resultatet av enträget arbete i mer eller mindre stark motvind, mot rådande normer och ideal.

Här gäller det den kvinnliga rösträtten, men samma regel gäller den övriga demokratiseringen eller för den delen grunden till det nuvarande välfärdssystemet. Allt detta kan man givetvis läsa om i rent historiska romaner, men Lövestams uppdelning i nu och då underlättar reflektionen på ett lika enkelt som effektivt sätt. Samtidigt skall man givetvis inte stirra sig blind på nu- och dåtänkandet, att vi nu lever i den perfekta av världar. Även om utvecklingen under de senaste hundra åren har tagit milsvida kliv så är det väl inte orimligt att tänka sig att en 2100-talets Sara Lövestam kommer att skriva något liknande, där vår moderna och upplysta tid istället presenteras som rena medeltiden med fattigdom, orättvisor och vemod.

I romanen är kampen något som skedde då, medan den lyser helt med sin frånvaro i den nutida delen. Hanna är nämligen knappast någon kämpe av det världsförbättrande slaget. Hennes kamp går istället ut på att uthärda sitt otillfredsställande liv, som kretsar kring ett meningslöst arbete på arbetsförmedlingen (ett perfekt val av arbete för att påvisa någon slags nutida inställning där arbete bara är en försörjningskrok och inte ett kall för att skapa ett bättre samhälle), ett samboliv med en icke uppskattande pojkvän och en bakgrund från en lite finare familj där modern gärna påpekar det hon anser vara Hannas fel och brister. Hennes metod att hantera livet är att ha en rakt igenom cynisk hållning och konsumera stora mängder kalorier i form av choklad och läsk. I skarp kontrast står den näst intill änglalika Signe. Folkskoleläraren, som efter att uppmärksammat orättvisorna mellan könen i och med löneskillnaden för manliga och kvinnliga lärare, engagerar sig i den kvinnliga rösträttsfrågan och därigenom får sitt kall, och för den delen tillgång till en värld utanför det lantliga och inskränkta Tierp.

De är två helt olika personer men båda lysande gestaltade av Lövestam vars språkliga ton skiftar, och därigenom levandegör en tillvaro av strumpstoppning i en illa upplyst stuga i det ena kapitlet med samma skärpa som ironiska sms-konversationer i det andra. Båda historierna sjuder av berättarlust och det gamla ordspråket om grannens grönare gräs dyker ständigt upp: när man är i den ena historien läser man nämligen snabbt vidare, inte bara för att se vad som sker där utan också för att få komma fram till nästa kapitel och se hur den andra historien utvecklas. 580 sidor går därför väldigt fort, med ett tempo som även ökar i slutet då länkarna mellan historierna blir klarare och öppnas upp mer och mer.

Tillbaka till henne har därmed dubbelfunktionen av att vara både en träffsäker nutidsskildring och en relevant historielektion, men utan att ha samma kvalitetsbrister som schampo-och-balsam-i-ett-flaskan.

Similar Posts:

• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rösträtt, nej tack!
• ”Vi behöver henne”
• Bilden av en garderob
• Kontorist – javisst

Det är bra att få se och läsa om alla dessa kvinnor som en gång kämpade så hårt för svenska kvinnors självklara rätt till allmän rösträtt. Det är även bra att de män som var emot, men även de som var för, lyfts fram med namn och porträtt. Berättelsen om de superenergiska och målmedvetna kvinnornas kamp är inspirerande. Trots deras arbete var det dock inte förrän efter första världskriget, då en allmän demokratisering omvandlade Europa, som det var möjligt för svenska kvinnor att få allmän rösträtt. Det är märkligt. Vi fick dessutom kvinnlig rösträtt som sista land i Norden, först efter samtliga våra nordiska grannländer Finland, Norge och Danmark (Island tillhörde då Danmark).

I bokens avslutande kapitel ”Reflektioner” berättar Barbro Hedvall att den kvinnliga rösträttsrörelsens frontfigurer föll i glömska efter det att rösträtten vunnits. Hon minns inte att hon lärde sig något om rösträttsrörelsen i skolan (och det gjorde inte heller undertecknad). Men på senare tid har mycket forskning skett i ämnet. Hon fortsätter:

Rösträttsrörelsen har fått den centrala plats som tillkommer den. Dess ledare har trätt fram ur arkivskuggorna och jag har kunnat läsa den ena boken mer givande än den andra. Krönikestadiet är tack och lov passerat. Nu finns grund för att bedöma och ifrågasätta – och att beundra och berömma.

Bokens innehåll är därmed delvis personligt färgat av Hedvall. Hon beundrar, men ifrågasätter också. Bland annat menar hon att det var särartslinjen som fördröjde att svenska kvinnor fick rösträtt. Med det menar hon att kvinnorna accepterade tanken att män och kvinnor var mycket olika, till och med varandras motsatser. De drev frågan att kvinnor borde få rösträtt eftersom de hade andra erfarenheter, från helt andra områden än vad män hade, och därmed kunde de komma till nytta i samhällets styrande. För att förbereda sig inför sitt eventuella röstande, och för att, så att säga, nå upp till männens nivå, gick kvinnorna på kurser och lyssnade på föredrag. På detta sätt förde man kampen, istället för att driva frågan utifrån den förnuftiga och naturliga tanken att män och kvinnor är människor, och just därför ska de vara lika och ha samma rätt att rösta. Männen krävde ju rösträtt för att de var medborgare, vilket utgår från tanken om mänskliga rättigheter. Men de svenska kvinnorna tyckte inte att de kunde kräva rösträtt enligt denna likhetslinje. Det blev istället det försiktiga särtänkandet som dominerade. Denna tanke finns delvis kvar idag, menar Hedvall. De politiska partiernas kvinnoförbund samlar och för fram kvinnors intressen, utbildar och förbereder dem för politiska uppdrag. Alla politiska frågor borde istället intressera alla människor lika mycket.

Nu måste jag ändå komma med lite negativ kritik av boken, även om det är petitesser, och huvudsakligen är kritik mot bildredaktör (och formgivare?). Vad jag inte förstår är varför bokens fotografier, tidningsurklipp, brevutdrag med mera, ibland måste ligga omlott, så att andra texter döljs och till och med ansikten under dem döljs. Det skapar en frustration. Vad står det där under? Vem avbildas? Hade det varit en utställning hade man kanske kunnat lyfta på foton eller artiklar (artiklar som ofta bara syns delvis, avklippta, och som ingår i Fredrika Bremerförbundets arkiv i Riksarkivet, vilket är den enda källangivelsen), för att se vad som finns därunder, men det går ju inte här; boksidorna är statiska.

En annan sak, som jag reagerar på, är att Barbro Hedvall här och var i sina presentationer av kvinnorättsrörelsens frontpersoner helt i onödan beskriver dessa kvinnors utseende. De finns ju på bild i boken. Lyckligtvis är det oftast i positiva ordalag kvinnornas utseenden beskrivs: Till exempel beskrivs Agda Montelius, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet från 1903, så här: ”Och så ser hon så snäll ut under hårknuten. Snäll och lite pillemarisk. Hon beskrivs som liten och med ett vänligt ansikte, nära till leende och med lätt kisande blick;” och om Ann Margret Holmgren, en flitig talare, står det att hon ”såg förtjusande ut och hade goda manér”. Värre är det när Anna Whitlock, som var med och grundade LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, och även var dess ordförande, beskrivs så här: ”Jag vet inte om denna dam med glasögon, knut, bestämd blick och en korpulent, välstoppad kropp värvade så många medlemmar direkt bland postfröknar, men hon använde sin ställning, sina bekantskaper och ställde alltid upp.”

Ja, som sagt, detta är småsaker i en annars beundransvärd bok. Jag brukar ofta fundera på om en bok, som jag läst, borde filmatiseras. Detta är en faktabok, och jag antar att det måste finnas någon form av längre dokumentärfilm om den svenska kvinnorättsrörelsen. Därmed är det absolut dags för en spelfilm. En sådan vore bra mycket intressantare och mer meningsfull än de flesta svenska biograffilmer som görs. En sådan film skulle dessutom ge mängder av intressanta kvinnoroller till svenska kvinnliga skådespelare, i alla åldrar.

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Kamp för kvinnlig rösträtt
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Ett sekel av demokrati
• Gustavianska intriger