Är det en kvinna i alla hennes åldrar? Eller är det flera kvinnor? Parallella liv? Är det nutid eller vistas vi i det förgångna? Äger något av ovanstående betydelse? Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av […][...]

Journalisten och utrikeskorren Johan Ripås och hans familj hade precis bestämt sig för att kapa banden till Sverige för att leva permanent i Sydafrika. De hade hittat sitt drömboende i Kapstaden. Johan var på väg att säga upp sin fasta tjänst på SVT och barnen hade fått plats på en fantastisk skola. Då blir hans […][...]

Jag har aldrig kunnat motstå böcker med en riktigt bra in media res-inledning, så när Små eldar överallt började med ett brinnande hus var jag omedelbart med på tåget. Det pepprades namn och vaga hintar om handling, sen när jag svalt betet slungades jag tillbaka ett år i historien för att få reda på hur […][...]

Det är inte alltid lätt att ringa in böcker i en genre, sätta etiketter på dem, och det går ibland bra att låta bli. Ändå skulle jag vilja påstå att November har trettioen dagar, är en kärleksroman. Längtan efter kärlek är också kärlek. Kärlek som kan göra så ont men som vi ändå inte vill […][...]

Finner man inga beröringspunkter med Allt jag har kvar av livet har man beroende på synvinkel levt ett antingen slätstruket eller mycket bekvämt liv. Bokens spanske författare Elvira Lindo är vid sidan av att vara människa alltså författare men också journalist och manusförfattare. Hon har tidigare skrivit barnböcker och introduceras här för en svenskspråkig publik […][...]

Konsten att förlora kretsar runt två påstådda hemkomster: Ali, som 1962 flyr det nyligen självständiga Algeriet med sin familj för en livstid som ”invandrare” i Frankrike trots att han krigat i fransk uniform och bär franskt pass. Och så Naïma, hans barnbarn som 50 år senare åker ”hem” till Algeriet med bara en handfull arabiska […][...]

Efter två år på New York Times bästsäljarlista har Angie Thomas debutroman The Hate U Give fått konkurrens av hennes andra bok, On the Come Up. Medan jag skriver den här recensionen nås jag också av beskedet att även denna ska bli film i regi av George Tillman. Har du inte både sett och läst […][...]

38 minusgrader har jag nog faktiskt aldrig upplevt, men nog har jag längtat bort. Bort vart som helst, bort från trista rutiner och folk som inte fattar. Bort från olösliga problem. Lever man i 38 minusgrader är det kanske inte så konstigt att den där längtan får en särskild riktning. Söderut. Söderut längtar Karla, söderut […][...]

Längst ner till vänster på omslaget till Helena von Hofstens Hon hör inte hemma här står det ”roman”, men jag har svårt att sluta tänka på boken som poesi. Visst finns narrativet där, en berättelse och karaktärer som utvecklas – fördjupas och förändras – över sidorna. Men redan första intrycket av boken tycks säga ”poesi”. […][...]

Bostadsområden med sämre rykten finns utanför Stockholm, Göteborg men också utanför storstäderna i Europa, såsom Paris, London eller Bryssel. De kännetecknas av stora höghus med en brokig skara invånare, vars föräldrar eller far- och morföräldrar kommit från andra länder. Det många glömmer bort är att barnen som vuxit upp där är nära vuxenåldern och är […][...]