Huvudpersonen Moa på några och tjugo i romanen Jag ska egentligen inte prata om det här jobbar på ett underbemannat vårdhem i Stockholmstrakten. Moa skriver och drömmer fortfarande om teater och böcker. Under tiden jobbar hon för brödfödan. En kvinnodominerad arbetsplats med stress och press och stort ansvar över liv och död bland allehanda ”klienter”: […][...]

Jag är en person som inte frivilligt tittar på skräckfilmer eller läser alltför läskiga böcker. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar inte att bli äcklad, och om syftet med en film eller en bok är att sätta skräck i mig så hoppar jag hellre över den. Därför förvånade jag mig själv lite med […][...]

Att utnämna böcker till mästerverk, eller än värre tro sig ha läst en framtida klassiker, är rätt fånigt. När väl en person gjort det, följer strax ett koppel med andra tyckare som i korus utbrister: Länge leve boken, må det överleva både bål och Alexandria-katastrofer! Ett enfaldigt leve för födelsedagsbarnet, hurra, hurrrrra! Vad som behövs […][...]

Få juridiska koncept tycks så levande och ledande i USA som konstitutionens andra tillägg: rätten att bära vapen. I debatter framstår det inte sällan som den första och enda rättigheten, ibland till och med som en skyldighet, när exempelvis lärare och elever förordas skydda skolor mot skjutningar med egna vapen i hand. I trailerparken i […][...]

En kall, tidig majmorgon hittas en död kvinna uppe bland kullarna ovanför Kapstaden. Hennes nakna kropp är blekt och rengjord med klorin. Ingen känner kvinnan. Det handlar inte om ett sexualbrott. Det här är något annat. Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer […][...]

Mitt intresse för deckare i allmänhet och Agatha Christies böcker i synnerhet började tidigt. Min far brukade om somrarna återberätta rysliga historier, och jag fastnade särskilt för Och så var de bara en som bygger på en synnerligen snillrik idé. Rätt omgående lånade jag den boken och läste den med mycket nöje och därefter plöjdes […][...]

Författaren av Den återlämnade flickan har i huvudrollen för sin roman en trettonårig flicka. Boken rivstartar när flickan står med en resväska i en lägenhet där hennes biologiska mamma, pappa och syskon lever. Hon har fram till detta ögonblick levt ett liv med fina kläder och lektioner i balettskolan. Under somrarna har hon haft lediga […][...]

Ja, nog bländar hon mig alltid, Amanda Svensson. Boken med den något otympliga titeln är just detta och jag leds och förleds villigt in i hennes värld. 1989 föds en skara trillingar på ett sjukhus i Lund och där inleds det förlopp som får sin kulmen 2016, då de tre syskonen beger sig till helt […][...]

Jag har visserligen sju syskon, men mycket i mitt liv är helt motsatt det som skildras i Nina Wähäs Testamente – jag är född och uppvuxen i Stockholms kulturmedelklass, medan de många syskonen i Testamente är uppvuxna på en bondgård i Tornedalen. Och kanske är det bristen på igenkänning som gör att den inte talar […][...]

…Puh. Det känns som om jag sprungit världens argaste nattmara och älskat varje svidande steg. När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så […][...]