I nya romanen Utanför allt har Elisabeth Lindfors lämnat de folkhemmets kulisser där debuten Hon hette Agnes utspelade sig. Istället bjuder hon in till ett vagt framtidsland där allt gått åt skogen. Resurserna räcker inte åt alla. Diktatur råder. De som inte ställer upp på den nya maktordningen förvisas till förfallna områden som saknar elektricitet […][...]

Huvudpersonen i På dina murar heter Gun och stänger in sig. Sedan hon tagit studenten bor hon tillsammans med sin mamma i en lägenhet på Östermalm. Hon är sysslolös, vill varken arbeta eller studera, och medan dagarna går vankar hon av och an i bostaden utan lust att gå ut. Enda aktiviteterna är måltiderna eller […][...]

Offerrollen är inte tacksam att ha men inte heller speciellt lätt att bygga upp en romankaraktär runt. Det är svårt att framhäva några karaktärsdrag som inte överskuggas av medlidande eller känslan att det är så synd om. I Silverkronan är Mona offret. Hon är den utnyttjade, den rädda och apatiska. En människa utan trots och […][...]

Det hela börjar med en bankrån av förmodligen världens enfaldigaste rånare som följdaktligen åker fast fortare än man har hunnit vända den tredje sidan. Då har man också förstått att John Cardinal är en märklig blandning av hårdkokt polis och vekhjärtad medmänniska. Lisa Delorme är hans ambitiösa och attraktiva kollega. Och tillsammans får de fler […][...]

Att det överhuvudtaget blev aktuellt att läsa Alan Warners Körflickorna, en roman om hur en katolsk flickkör från Skottland på besök i London för en körsångstävling, tar chansen att leva ut sin frihetslängtan i shopping- och barrundor, är främst Lotta Kühlhorns bedrift. Det rena, smarta omslaget fick mig att glömma all den besvikelse som följt […][...]

Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233) Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika. Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå […][...]

Så har vi den här, provinsialismen och fantasteriet. Bortom en ännu betryggande flod av tunna egoromaner kan man faktiskt ana något nytt, eller i alla fall nygammalt. Jag talar om en svensk, magisk realism, tidigare anförd av enstaka författare som Inger Edelfeldt och nu senast på allvar av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma […][...]

De som gillade Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson eller Arn de Gothia kommer ganska säkert också att uppskatta den här boken. Likheterna är nämligen många. Men här handlar det inte om någon korsfarare från Norden utan riddaren i fokus har sina rötter på den Iberiska halvön. Francisco de Montcada, arvinge till en av […][...]

Det finns flera vägar att gå för en kärleksroman och två av de vanligare torde vara antingen en lättsmält romantisk må-bra-bagatell eller en riktigt tragisk historia. Kärlek är ju, som vi alla vet, inte alltid det lättaste. En kärlekssommar hamnar däremot någonstans mittemellan med en stark övervikt åt den senare varianten. David Krempa är en […][...]

Om romanen är minnenas genre så är det här genretypisk så det förslår. Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås […][...]