Ända sedan Sjöwall & Wahlöös genombrott har det ju varit lite av en oskriven regel att den svenska deckaren ska säga någonting om sin samtid. Idealet är att både ta tempen på det rådande samhällsklimatet och komma med en rejäl slev samhällskritik. Inget fel i det, tvärtom kan man genom just brottslighet ofta komma till […][...]

Dags för det tredje perspektivet. Efter bästisarna i Amandas bok och Jonnas bok har turen kommit till Saga. Saga som är outsidern i trion. Kompis med de andra två och ändå inte riktigt kompis. Saga som sällan haft tjejkompisar, som sällan haft kompisar alls vad det verkar. Saga som har killar, och helst bara tillfälligt, […][...]

100 meter lycka: kicken i den fysiska prestationen, att ha pressat kroppen, i total kontroll över muskler och reaktionsförmåga. 100 meter löparbana, en perfekt start och så publikens vrål. Nytt svenskt rekord. Hyllningar. Familjens stolthet och lillasyster Sussi lite avsides, lite avundsjuk kanske. 17-åriga Ninna springer, löper med perfekt precision – men bara i fantasin. […][...]

Det är New York City vid juletid. Dash, som avskyr julen, kan gratulera sig själv. Han har lyckats slå i båda sina föräldrar med respektive att han firar med de andra – vilket låter sig göras eftersom de inte pratar med varandra – och är ensam hemma över helgen. Han strosar runt i sin favoritbokhandel […][...]

Jag tänker på studentsången, på hur sinnessjukt det kändes att stå och sjunga ”inga sorger än” och ”den ljusnande framtid är vår” som om studenter är någon sorts blanka sidor, skyddade, oskyldiga, helt utan erfarenheter men med allt gott att vänta. När nu framtiden mest kändes som ett okänt svart hål och det förflutna, tja, […][...]

Tre tonårstjejer, tre perspektiv, tre romaner. Dessutom med vad som kan beskrivas som en tydlig folkbildningsambition på sex- och samlevnadsfronten och skrivna av Katerina Janouch, med sin spalt i 1990-talets Veckorevyn åtminstone något av min generations guru på området. Det låter väl som ett potentiellt lyckat projekt? Men även om jag gillar ambitionen, att skriva […][...]

Det är glesbygd, mörka skogar och en hotande underton av sexuellt våld. En tonårsflicka är försvunnen, kanske våldtagen och mördad, och hemtrakten och vuxenvärlden låter plötsligt ana nya, solkiga sidor. Är den i själva verket så trygg, den där lantidyllen föräldrarna drömde om? Det är sommaren innan sjätte klass och tolvåriga Hanna slits mellan sina […][...]

Om man ville vara elak skulle man ju kunna skriva något om att den som vill framstå som en egen röst i den Nya Svenska Skräckvågen kanske inte borde inleda sin bok med ett Morrisseycitat. Men det är väl också det som är frågan – vill man vara elak? Och i så fall, varför vill […][...]

Det förtjusar mig mycket att havet i Malin Nords debutroman är något som ska stillas och inte något som redan är det. Stilla – ett verb och ett handlande istället för den väntade adjektiva metaforen. Havet ska tämjas. Havet är oron i den ständigt rörliga situation som bokens jag befinner sig i. Jag skriver till […][...]

Mary och Anne är tvillingsystrar och gör allt tillsammans. När Mary pratar högt och är pinsam så att andra kan höra, är det Anne som skäms då fördömande blickar når dem båda. För enkelhetens skull kallar mamman dem för Mary-Anne, som om systrarna vore en person. Trots att de är lika och sitter tätt ihop, […][...]