Jag har svårt att tycka om Noah, huvudkaraktären och berättaren i Väldigt sällan fin. Han har också svårt att tycka om andra. Han är tvär och vrång, släpper inte så gärna in människor i sitt liv och vill inte ta del av deras. Det handlar om fördomar och främlingskap, det handlar om ett vi och […][...]

När Harpa rusar in i den lilla källarlägenheten i Reykjavik har hon hjärtat i halsgropen och vet inte i vilket skick hon kommer att hitta sin 14-åriga dotter. Edda har under det senaste året förvandlats från en snäll liten flicka till tonårsförälderns värsta mardröm, hon knarkar, super och hänger med stadens avskum. Harpa hittar sin […][...]

På 80-talet kom en sjukdom till Sverige som ingen hade hört talas om tidigare. Den började försiktigt, som en ovanligt segdragen förkylning. En munsvamp som inte ville ge med sig. Några utslag på bröstet. Men snart visade den att den menade allvar. Det var kroppens system den slog ut. Blodkropparna stod svarslösa. Immunförsvaret svarade inte. […][...]

Den ensamma människans kamp för rättvisa mot ett orättvist system är ett ständigt återkommande tema inom underhållningsbranschen. Greppet är lika enkelt som tilltalande, man behöver inte ens själv ha varit med om att få en oförtjänt p-bot, blivit nekad ett CSN-lån eller fått skulden för att någon apparat på träslöjden gått sönder för att känna […][...]

Tunu är upplagd som små berättelser, anekdoter, händelser, där karaktärerna snart vävs in i varandra. Med ett varierat språk tecknar Leine porträttet av en by. Stundtals kargt, stelbent, stundtals utsvävande snyggt, stundtals riktigt roligt. Ibland tar vi del av handlingen via mailkorrespondans mellan fastlandets sjukhus och öns sjuksköterska, Jesper, som får nära nog 1800-talsfall på […][...]

Det är fruktansvärt men sant. Fram till för 40 år sedan skickades så kallade missanpassade kvinnor till kvinnohemmet på ön Sprogø för att glömmas. Grymhet, tvång och förnedring tillhörde vardagen på den lilla isolerade ön utanför Danmarks kust. För de flesta blev livet på Sprogø helt och hållet fruktansvärt. Till den ön anlände Journal 64 […][...]

Svensk deckarlitteratur kan kanske i ett internationellt perspektiv förstås som ganska snäll. Visst, det begås brutala mord och vi tillåts genom ögonen på kriminalare som Kurt Wallander, Irene Huss och Maria Wern få en liten inblick i det mörker och den ondska som driver människor till att döda. Men om man generaliserar är det i […][...]

Att Norge skulle bli ett land som vi idag förknippar med stora terrordåd är något som få trodde för några år sedan. Författaren Harald Rosenløw Eeg var det dock på spåret förra året när han släppte sin ungdomsroman Gyldig fravær (Ska bara dö först, på svenska). På grund av terrordåden på Utøya förra sommaren blev […][...]

När en skriver filmmanus är det viktigt med ett spännande anslag. Den första scenen ska grabba tag. Folk ska orka sitta och titta i minst 90 minuter. Steget till spänningsromanen därifrån är inte långt. Likt film- eller tevemanus är det i deckare ytterst viktigt med en stark framåtrörelse. Vi fångas genom att undra hur det […][...]

I Gwendolyns släkt finns det en väldigt speciell gen som gör att personen som bär den kan resa i tiden. Det är först efter den första tidresan som man kan spåra genen i personens blod. Vem i släkten som bär på förmågan att resa i tiden är därför uträknat av matematiker och fysiker sen hundratals […][...]