Höstens mest omtalade svenska roman är inte bara världens äldsta historia utan också något av det smartaste som skrivits i romanväg i det här landet på flera år. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande är så intelligent att jag ofta funderar på om den inte är lite för smart för sitt eget bästa. Handlingen känner ni säkert […][...]

”Att inte ha hopp är dödligt” Till en början blir jag lite orolig över en del formuleringar i den här debutromanen. Jag skriver hårda ord som kvasifilosofiskt och sätter ett frågetecken bakom dem i mitt anteckningsblock. Men när meningen ”Livet är för kort.” dyker upp ungefär halvvägs in i romanen har jag för länge sen […][...]

Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor hyllar […][...]

Alla har vi en barndom, det är något som man som vuxen aldrig kan komma ifrån, inte ens om man verkligen försöker. Att förtränga och glömma bort sina minnen från barndomen är något som Beth Lowe har kämpat med i halva sitt liv. När vi först träffar henne är hon 29 år och jobbar på […][...]

Unni Drougge är för mig för evigt förknippad med min ungdom. En ball, snygg och självständig kvinna som skrev punkigt och självutlämnande. Faktum är att jag inte läst något av henne sedan slutet av 90-talet. Nu hugger jag in på den tredje och avslutande boken om skvallerjournalisten Berit Hård. Sugs in i berättelsen redan efter […][...]

Vi måste sluta ses på det här sättet är en ungdoms- och ung vuxen-roman som berättar en öm och värkande kärlekshistoria. De båda författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo skriver ur varsitt perspektiv så att boken växlar mellan två fokalisatorer, Hanna och Jens. Hanna är 18 år, går sista terminen på gymnasiet och drömmer om […][...]

Vi älskade mockadrycken i väntrummet på Memorial Sloan-Ketterings öppenvårdsmottagning. Kaffet är inget vidare, och den varma chokladdrycken är ännu sämre. Men mamma och jag upptäckte att om man trycker på knappen för »mocka« får man ett exempel på hur två inte särskilt goda saker kan förenas till någonting riktigt välsmakande. Grahamskexen är inte heller så […][...]

I centrum för Norman Maneas roman Lyan står en grupp intellektuella exilrumäner i USA. Eller nej, inte en grupp i den betydelsen att de delar tillvaro. Inte nu. Det som gör dem till en grupp, som tvingar dem att se sig som delar av samma sammanhang, är deras gemensamma förflutna. Deras gemensamma erfarenhet av att […][...]

Den heter Nostalgia, inte Nostalgi. Det är inte fråga om att det var lite lagom bättre förr, det är ordets ursprungliga betydelse, grekiskans ”hemvändandets smärta”, ett nästan patologiskt tillstånd av saknad. Odysseus som kämpar sig mot Ithaka, Alexanders trupper som gör myteri vid Ganges och vänder hem, en kvinna som ligger i sin yngre älskares […][...]

Förr eller senare kommer Mircea Cărtărescu att få Nobelpriset. Och den framtida Peter Englund kommer att få stå inför TV-kamerorna och svara på de eviga frågorna – ”Varför hatar ni USA?”, ”Varför har ni valt en fullständigt okänd författare?” och ”Men är han inte väldigt svår och pretentiös?” Och sekreteraren kommer att skruva på sig […][...]