”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. […][...]

Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner är en ungdomsroman för åldrarna 12-15 av författare Malin Stehn som tidigare publicerat barnböcker. I denna möter vi Lovisa under några månader på vårterminen i åttan. Det är en vardagsskildring som utan grandiosa tematiska inslag vill skildra stora tillstånd och händelser i en 14-årig […][...]

Flickan i de vindlande gångarna är fortsättningen på Den första flickan skogen möter, en bok som handlar om sommaren då huvudpersonen Hanna fyller tolv år, dras mellan vännerna Jonna (bestämd, präktig, lite barnslig) och Sabina (kaxig, lockande, opålitlig), och dessutom handskas med slitningar mellan föräldrarna. Dessutom är det sommaren då Rydöbruks mest populära tjej Linda […][...]

Första gången jag läste Nick & Norahs oändliga låtlista var efter att ha sett filmatiseringen av den. Jag blev med andra ord väldigt positivt överraskad. Så positivt överraskad att jag läser om den lite nervöst: Var boken verkligen så fantastiskt bra, eller var det kontrasten som gjorde det? Filmen är inte apdålig. Huvudrollsinnehavarna Michael Cera […][...]

Stephen föddes osynlig. Ingen har någonsin sett honom. Sedan hans mamma dog är det bara hans pappa som vet om att han existerar, och han ger sig till känna enbart medelst underhållscheckar. Stephen beställer allt han behöver hemlevererat via nätet och tassar runt i New York. Iakttar sina grannar och människor kring favoritplatserna i Central […][...]

Tredje tecknet är en bok som sägs vända sig till mellanåldern, d.v.s nio- till tolvåringar. Den åldern sammanfaller med bokslukaråldern, då barn ofta är helt koncentrerade på läsningen och inte märker vad som pågår omkring dem. Jag är visserligen många gånger äldre än målgruppen men älskar att hamna i bokslukartillståndet. Numera kräver det dock planering […][...]

Jag älskar referenser, intertexter, små vinkar mellan texter. David Levithan och hans författarvänner gillar dem uppenbarligen också och rent objektivt måste man nog säga att de är en smart författarstrategi. Referenser (förutsatt att man fattar dem) får läsare att känna sig intelligenta, inne, som del av gemenskapen. Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna […][...]

Det är vårterminen innan studenten och Lex har genomskådat världen: gymnasiebetygshetsen, ytlighetsengagemanget, entreprenörsandan, mammas nya kille Bruno som är fööörfattttare, Mirandas blogg och allt annat. Som ett slags hämnd, ett motstånd, eller bara för att vara irriterande och testa hur det funkar att manipulera, bestämmer sig Lex för att skapa en blogg. ”Själens sår” heter […][...]

Västerländska idéer om kärlek bygger allt som oftast på föreställningen om ett särskilt eftersträvansvärt tillstånd. Det fladdrande hjärtat, den rodnande kroppen, den förälskade människan som på ett mer eller mindre psykotiskt sätt uppgår i den (eller de) andra. Hon kanske slutar äta, slutar sova, slutar oftast helt tänka, förutom på en enda sak. För den […][...]

Det finns ögonblick när man träffar någon och allt bara stämmer. Fysiskt, psykiskt – allt är en perfekt helhet. Tillsammans utgör man universums centrum och ingenting annat spelar någon roll. Ju yngre, osäkrare och mer oerfaren man är desto sannolikare är det väl att de där ögonblicken inträffar i något hörn på en fest. Förmodligen […][...]