Mina bokmärken brukar vara något platt, tunt och finns nära till hands när jag börjar vända blad, helst vill jag undvika hundöron. Den här gången fick jag fatt i en polaroidbild som låg bortglömd i soffan. På bilden står mitt barn,Jonathan, då två år, och ler in i kameran, eller jag vet inte om det […][...]

Bevisen för Daniel Bells 40 år gamla teorier om det postindustriella samhället har förflyttat sig i bokhandeln. Från ekonomi- och sociologihyllornas tunga facklitteratur till de lättsammare och estetiskt mer tilltalande fotoböckerna. Fotoböcker med svartvita, lite arty bilder över nedlagda industribyggnader och havererade samhällen ger svaren snabbare än de mest pedagogiska grafer någonsin kan göra. Det […][...]

Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag […][...]

När Omänniskor landar i min brevlåda och slukas ganska omgående är den mest ännu en av dessa förstadelar i blivande fantasytrilogier för unga. Kanske lite mer av jaha-upplevelse än aha-upplevelse, men inte så tokig. Intrigen är bitvis riktigt kul och originell. När jag sätter mig ner för att skriva om romanen har däremot nyheten precis […][...]

Det stör mig lite att förlaget är så noga med att jag ska veta under vilka förhållanden den här boken skrevs och publicerades. Om jag inte gillar en bok skriven av en döende författare är jag ett arsle, om jag gillar den kommer jag alltid att undra hur mycket det berodde på att jag projicerade […][...]

Jonathan Lethem är en författare som inte är rädd för att skriva böcker som vid ett ytligt betraktande kan förefalla väldigt olika. Från traditionell science fiction i Amnesia moon och Girl in landscape, till realism med fantastiska inslag i Chronic city och vidare till hederlig kött- och potatisrealism som i den nyöversatta En trädgård för […][...]

Nora Webster av Colm Tóibín utspelar sig i den lilla staden Enniscorthy på Irland i slutet på sextiotalet. Här frodas skvallret och här ältas gamla oförrätter, men medborgarna i Enniscorthy visar också en slags kärv omsorg om sin nästa. Kväll efter kväll knackar de på hemma hos Nora Webster, som just blivit änka, och hon […][...]

Livet går vidare är den andra delen i romanserien Lasarettet, som inleddes med Än finns det hopp 2013. Nu är vi åter tillbaka i Ekeskär där lasarettet står som fond för berättelsen. Året är 1954 och Lennart Hyland utlyser Frufridagen i sitt radioprogram Karusellen. En dag då alla fruar ska få vara lediga. Många förfasar […][...]

Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den […][...]

Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. […][...]