Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Similar Posts:

• Skön är själarnas pilgiftsgång
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Personlig tankebok från en rockpoet
• Ett glänsande smycke
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

Berättelsen tar sin början strax före kuppen i september 1973 och inom kort är spelplanen radikalt förändrad. Systrarna försvinner och Wieder gör en märklig karriär. Samtidigt som han som officer deltar i förföljelserna och mördandet av kuppens motståndare ger han flyguppvisningar där han skriver poesi på himlen med hjälp av rök.

Poesi och poesi, det är snarare klatschiga slogans av typen ”Döden är rening” och ”Döden är Chile”, som hämtade ur Marinettis italienska futurism. Berättaren som satts i fångläger men senare friges hamnar i Europa där han så småningom kontaktas av en detektiv som är på jakt efter Wieder. Detektiven misstänker att Wieder publicerat poesi under olika pseudonymer i högerextrema tidskrifter och behöver hjälp för att ta reda på om så är fallet.

Till det yttre påminner Avlägsen stjärna om en detektivhistoria. Brott har begåtts och förövaren är försvunnen. Men eftersom det är Bolaño så ligger tyngdpunkten här förstås på ett helt annat ställe. Kärnan i berättelsen är inte hur man finner skurken, det är en helt annan scen som fungerar som nyckelscen. Det har nu hunnit bli 1974. Wieders stjärna står i zenit och han blir ombedd att göra något spektakulärt i huvudstaden – något som skulle ”visa världen att det alls inte rådde någon motsättning mellan den nya chilenska regimen och den avantgardistiska konsten”.

Han arrangerar en fotoutställning i ett avskilt rum i en lägenhet men ser nogsamt till att ingen annan än han själv har sett fotografierna före vernissagefesten. Publiken är blandad och ändå inte: piloter, militärer, journalister, bildkonstnärer och ”en gammal högerpoet”. Det sorlas och samtalas förväntansfullt, berusningsgraden är måttlig. Wieder själv beter sig normalt och vänligt. Prick klockan tolv ställer han sig på en stol och förklarar att det är dags att låta sig uppslukas av den nya konsten. De inbjudna släpps in en och en i rummet med fotona. Festen pågår. Den första som kommer ut från rummet hinner inte till badrummet utan kräks i korridoren. Den andre som går in, en kapten, kommer inte ut igen. Festdeltagarna börjar ana oråd och tränger sig in i rummet. Efter att ha uppfattat utställningens innehåll tystnar alla.

Det verkade som om elektrisk ström från en högspänningsledning farit igenom lägenheten och gjort oss bleka, med förvridna ansikten /…/ Vi såg på varandra och kände igen varandra, vi hade förändrats och samtidigt var vi likadana som nyss, vi avskydde våra ansikten, våra miner var minerna hos sömngångare eller idioter. Några lämnade festen utan att säga adjö, men bland dem som valde att stanna blev en underlig känsla av broderskap kvar, svävande i lägenhetens luft.

Utställningen chockerar de församlade kuppsympatisörerna. Wiener förblir en gäckande skugga och en gåta för läsaren. Vem är han? Var ligger hans sympatier egentligen? Här blottläggs en del av Bolaños litterära mästerskap. Det undflyende och dubbelbottnade skaver. Det tillåts vara just mångtydigt utan att bli onödigt mystifierande eller banalt. Mästerlig är också den litterära men ändå glasklara och precisa stilen som så väl kommer fram i Lena E. Heymans översättning.

Om man ännu inte beslutat sig för att ge sig i kast med Bolaños två tegelstenar, De vilda detektiverna eller 2666, så är Avlägsen stjärna eller de nyutgivna novellöversättningarna (två av dem recenserade här och här) en utmärkt startpunkt för att utforska detta magnifika men alltför tidigt avbrutna författarskap.

Similar Posts:

• Med små gester
• Ett glänsande smycke
• Mörker och tomhet
• Hemmablind
• Poètes maudits

De kan köpa hur många hus de vill, de hör ändå hemma i ett pappskjul.

Herreras version utspelar sig i en liten stad i Mexico som känns nästan postapokalyptisk. Så befinner de sig också kanske mitt i en apokalyps; en svår epidemi som får folk att dö i drivor och får alla andra att låsa in sig och gömma ansiktet bakom andningsmasker. I bägge ändar av staden står ett stort hus där en mäktig familj uppkomlingar huserar, och de har precis råkat kidnappa varandras yngsta medlemmar. Så de kallar in Budbäraren, en bruten cyniker vars hela funktion i staden är att medla i konflikter, och han ger sig ut i den döende staden för att med hjälp av några lika trasiga bundsförvanter försöka få tillbaka tonåringarna i livet, döda eller levande, och undvika att allt går åt helvete. Även om det inte är osannolikt att alla kommer att dö ändå.

Varför har vi blivit kvarlämnade här som pant? tänkte han.

Efter bara två romaner (Tecken som föregår jordens undergång är faktiskt ännu bättre) börjar jag misstänka att Herrera är en av 2000-talets viktigaste författare. Han skriver kort, men så oerhört målande. Hans karaktärer uppträder under antaget namn på nästan tomma scener, men sättet både hans språk och hans historier draggar i den kulturella myllan med så många krokar att den drar upp allt möjligt från katolsk dogma till de hårdast kokta kioskdeckare. Som en … varför har vi inget ord för motsatsen till att hämnas? … ängel går Budbäraren genom ett helvete där du dör av att andas, där det mest upphetsande en strippa kan göra är att ta av sig munskyddet, där våldet är vardag och ingen nåd finns att få. Det är samma machohelvete som i Bolaños 2666, men nerkokat till en en handfull människor som knappt ens klarar av att uppmana någon entusiasm för hatet längre. Och ändå gör han det på något vis med både svart humor (bara namnen han ger sina losers: Njandertalaren, Trippelblondinen, Delfinen…) och den där lilla strimman hopp som kommer av insikten att ingen annan kommer att rycka upp en ur det här. Och någonstans däruppe ovanför rännstenen glittrar stjärnorna ändå.

Similar Posts:

• Uni-versens slut
• Var god mot en liten stalledräng
• I thought I was someone else…
• Var är vargen?
• Pest, mord och intuition

Det mest hoppfulla ögonblicket i de här novellerna är kanske när ett spöke bestämmer sig för att stanna kvar hos en nekrofil som förgripit sig på hans avlagda kropp – det är bara i hans närhet spöket känner sig riktigt trygg. Det säger en del.

Ett tema som går igen i flera av berättelserna är det tomma kärleksmötet. En hel drös med anonyma knull passerar revy. Oftast utan att det gör saker vare sig bättre eller sämre för karaktärerna. Många av dessa karaktärer är namnlösa, äger nästan inget annat än en versal. Andra skulle kunna vara namnlösa. Som främlingar rör de sig genom tillvaron; de iakttar, läser, röker, pratar, knullar som om de bara väntar på en sak: döden.

Vad ska man kalla det? Det som återstår när man skalar bort all underhållning, alla gester, alla försök att skapa mening här på ett gruskorn i ytterkanten av en oansenlig spiralgalax?

Strax efteråt går han in på en topless-bar. Han ber att få kamomillte. Servitrisen tittar på honom och skrattar. Det är en vacker kvinna, ungefär trettio, blond och stor. B skrattar också. Jag är sjuk, säger han, och fortsätter skratta. Hon gör i ordning kamomillteet. Den natten ligger B med en svart tjej som pratar i sömnen. /…/ Vad drömde du? frågar han. Tjejen svarar att hon drömde om sin mamma som nyligen dött. De döda är lugna, tänker B och sträcker ut sig i sängen. Tjejen svarar, som om hon hade läst hans tankar, att ingen som någonsin har varit med i världen är lugn. Inte i vår tid, inte i någon tid, säger hon med stark övertygelse. B får lust att gråta, men i stället för att göra det somnar han. När han vaknar på morgonen är han ensam igen.

B utläses förstås gärna Bolaño, men det är ointressant om det är författaren själv eller inte som figurerar i texten. För Bolaños fans, och de är många, rör sig även de här berättelserna i hemtama miljöer; först och främst själva Latinamerika men också den latinamerikanska diasporan i Europa och även någon enstaka utflykt till Afrika. Det är latinska män som pendlar mellan machismo och gråtmildhet och det är latinska kvinnor, starka och självständiga även om de i vissa fall råkar vara prostituerade. Ibland känns Bolaño som en latinsk utlöpare av de nordamerikanska beatförfattarna, men mindre självcentrerad och mer underhållande.

Det kanske kan verka klyschigt när man beskriver innehållet i berättelserna som ovan, men Bolaño hade ju den här förmågan att utvinna en ödslig skönhet ur sitt material. Och sällan så lyckat som i novellen ”De sista kvällarna på jorden”. En man, några år över tjugo, är på semester i Acapulco tillsammans med sin far. Fadern, som är i femtioårsåldern, är begiven på bordellbesök och spelhålor. Sonen är inte särskilt intresserad (han är mer begiven på att läsa fransk surrealistpoesi), men hänger allt som oftast med ändå på faderns utflykter.

De är väldigt olika men blodsband är blodsband och hur komplicerad relationen än är så förstår vi att sonen någonstans trots blandade känslor ändå gläds så ofantligt över att få vara med sin far. Men det varar förstås inte. Fadern är alltid på väg någon annanstans. På ett skumt spelställe i en avlägsen förort dit paret lockats uppstår en hotfull situation. Våld går inte att undvika. De sista kvällarna på jorden tar sin ända. Om det är bildligt eller rent bokstavligt för det udda paret låter sig inte sägas och det spelar heller ingen roll. Bandet mellan far och son är dömt att på ett eller annat sätt brytas upp – och det är för evigt.

Bolaños lägstanivå är hög men de tre sista texterna i samlingen har lite karaktär av stilövningar och håller enligt min mening inte samma höga klass som de övriga. Men oavsett detta, och avsett om man är fan eller inte, så är det att bara att köra på: det är aldrig bortslösad tid att läsa en berättelse av Bolaño.

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Med små gester
• Bilder på en utställning
• Hemmablind
• Vecka 41 på dagensbok.com

Han skrek åt henne, Clara skrek åt honom, Clara gav honom en örfil, han svarade med ett knytnävsslag som fick hennes käke att gå ur led. Ibland när jag är ensam och inte kan sova men inte gitter tända lampan tänker jag på Clara som vann andra pris i en skönhetstävling, och jag ser henne för mig med hängande käke, när hon oförmögen att själv få den i läge kör till närmaste sjukhus med en hand på ratten (den andra håller hon tryckt mot käkbenet). Jag skulle vilja skratta, men det kan jag inte.

Det är kärlek, det är sex, det är litteratur och det är död. Som i klichébilden av ett hett latinskt temperament kanske. Men gesterna är som sagt små och minimalistiska, precis som de är i Bolaños stora romaner, De vilda detektiverna och 2666. Det känns oerhört effektivt i en nutida kultur dominerad av det bokstavliga och överdrivna uttrycket.

I bakgrunden till historierna finns nästan alltid militärkuppernas Latinamerika från 70- och 80-talen. Författare och andra intellektuella som flytt våldet och förföljelserna är spridda över världen i en diaspora. Hur de söker sig till varandra, inte sällan plågade av sina minnen, är något som återkommer i flera noveller. Ofta är det en yngre person som kommer i kontakt med en äldre kollega som för ett tag fungerar som mentor innan komplikationer i relationen tillstöter. Eller också är det döden som kommer emellan.

I novellen Poliser är det förövarna som kommer till tals. Vanliga grabbar kan det tyckas, även om de ägnar sig åt tortyr och att utnyttja fängslade kvinnor. Men stöter de på en klasskamrat i fängelset så försöker de hjälpa honom. Novellen väcker knappast någon större sympati för dem som personer, men däremot kanske en förståelse för ondskans banalitet. Hur våldsutövandet normaliseras och kan bli ett jobb som andra i brist på alternativ.

Ett annat motiv är hur ömheten och omsorgen kan finnas där man minst anar det. Som hos porraktrisen Joanna Silvestri i novellen med samma namn som under en filminspelning i Los Angeles söker upp en döende manlig kollega (i aids får man förmoda).

Till slut orkade han inte längre och sa att han skulle gå och lägga sig. Jag har inget gästrum, Joannie, så välj själv: min säng eller soffan. Din säng, sa jag, med dig. Bra, sa han, då går vi. Han tog en flaska tequila och så gick vi till hans sovrum. Jag tror aldrig jag har sett ett stökigare rum. Har du någon väckarklocka? frågade jag. Nej, Joannie, i det här huset finns det inga klockor. Så släckte han, klädde av sig och lade sig i sängen. Jag stod och tittade på honom utan att röra mig. Sedan gick jag till fönstret och drog ifrån gardinerna och hoppades att jag skulle vakna när det ljusnade på morgonen.

Det är kanske den vackraste kärleksberättelsen av samlingens alla kärleksmöten. Och som man i förväg kan förmoda, givet sammanhanget, utan någon större grad av sentimentalitet.

Telefonsamtal är den första av fyra novellsamlingar som Bokförlaget Tranan nu ger ut i översättning av Lena E Heyman. Naturligtvis till stor glädje för författarskapets alla tillskyndare men förhoppningsvis även en god anledning för fler att upptäcka Bolaño, otvivelaktigt en av de riktigt stora spanskspråkiga författarna.

I det här sammanhanget måste också Håkan Liljemärkers fräckt snygga formgivning nämnas där de fyra delarna bildar en gemensam enhet samtidigt som varje del kan klara sig på egen hand utan sina kamrater.

Similar Posts:

• Bilder på en utställning
• Mörker och tomhet
• Ett glänsande smycke
• Hemmablind
• Små träd och stor litteratur

Skitsnack, sade Roberto Bolaño i Om natten i Chile. Visst fanns de som stod upp, som valde att riskera både frihet och liv när motståndare till Pinochet-regimen staplades på fotbollstadium eller bara försvann, men de flesta var – kanske fullt förståeligt – inte dummare än att de såg vart vinden blåste. Böcker fortsatte ges ut, författarkarriärer fortsatte, berättelserna målade snällt innanför självcensurens linjer; visst fanns det kanske brister i samhället, men de slapp i alla fall vänsterextremister. Jag såg er, skrev han, jag såg er välja tryggheten i konsten framför dess fömåga att utmana, jag hörde hur tyst det blev fast folk fortsatte prata som om ingenting hänt.

Men det var ju just det, han såg det. Vad återstår för dem som växte upp efteråt? Alejandro Zambra – huvudpersonen i Vägar hem – föddes, precis som sin namne författaren, 1975. Han var 15 år när diktaturen föll, hela hans barndom utspelade sig i den trygga famnen hos en familj som på sin höjd var lite obekväma på fotbollsmatcher, demokratin kom samtidigt som han flyttade hemifrån och blev det nya normala, även om hans far då och då mumlar att på Pinochets tid var det i alla fall ordning och reda. Han har inga egna erfarenheter av vad det var som försvann i en mansålder, ingen berättelse att hänga upp det på.

För mig var Pinochet en person på teve som ledde ett program utan bestämda tider, och jag hatade honom för det, för de tråkiga »viktiga meddelandena till allmänheten« som avbröt de andra programmen när de var som bäst. Sedan hatade jag honom för att han var ett jävla as, en mördare, men på den tiden hatade jag honom bara för de där olägliga inslagen som min pappa tittade på utan att säga ett ord, utan någon annan reaktion än att suga extra kraftigt på cigarretten som alltid satt som fastsydd mellan läpparna.

Men han har ett tydligt minne: Jordbävningen som drabbade Santiago 1985, hur hela grannskapet möttes i de improviserade tältlägren på gatan och samlades runt en stor brasa, och hur han träffade en flicka som var några år äldre än han och som bad honom hjälpa till att hålla koll på en mystisk typ i grannskapet och rapportera till henne vad han höll på med. Det ryktades att han var kommunist, eller kanske kristdemokrat, ord som helt saknade annan betydelse än att det var något de vuxna då och då pratade om. Det är en lek som grannbarn har lekt i alla år: Spionera på fula gubben. Men vad betydde det då? Han tror nu, som vuxen och aspirerande författare, att det finns en roman i det, en roman där hans föräldrar måste vara med också, och han själv förstås. Om han bara kan hitta en tillräckligt oberoende röst, en objektiv och stor författare, en som tydligt kan avtäcka och förklara allt det där till ett mästerverk.

Romanen är romanen om föräldrarna, tänkte jag då, tänker jag nu. Vi växte upp med den uppfattningen, att romanen tillhörde föräldrarna. Vi förbannade dem och skyddade oss samtidigt, lättade, i den där dimman. Medan de vuxna dödade eller dog satt vi och ritade i ett hörn. Medan landet föll i bitar lärde vi oss att prata, gå, att vika servetter till båtar och flygplan. Medan romanen pågick, lekte vi kurragömma och gömde oss, försvann.

Så författaren – i romanen, alltså, inte författaren själv – börjar nysta. Försiktigt ställa frågor till sina föräldrar. Leta upp grannflickan 25 år senare, försöka ta reda på vad hennes historia var, vem den där mannen var, vem hon blev. Tjata på sitt ex att hon ska läsa utkasten, förstå hur han blev den han är. Hur kan han skriva en roman som blir något annat än en självgod bortförklaring, hur kan han förstå, om det enda han har att gå på är sina medfödda skygglappar? Vad har den första ”fria” (vad det nu betyder) generationen att bygga på, annat än skulden över att de inte visste priset för sin trygghet?

Vägar hem är en lurig kortroman, som rör sig från barnets nyfikna naivitet till den luttrade författaren som aldrig behövt stå för något kontroversiellare än smågräl med farsan. Zambra – författaren, inte karaktären – leder oss med genom minnenas och efterhandskonstruktionernas lager, vrider och vänder på romanen han ska skriva om romanen han ska skriva, leta efter ett språk som räcker. Den vägrar slå på stortrumman, bara luckrar upp runt det där outsagda traumat och gör det så lekfullt och humoristiskt att sorgen och maktlösheten i slutet träffar desto hårdare.

Det är tur att det skrivs böcker som den här, så att vi vet att det aldrig kan hända igen. Den här gången menar vi det.

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Små träd och stor litteratur
• Med små gester
• Mörker och tomhet
• Bilder på en utställning

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Det är hur som helst ett intresse som är ytterst välförtjänt, särskilt i fallet Yates, även om det är för sent för huvudpersonen att uppskatta det.

På svenska finns nu förutom romanerna Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor även novellsamlingen Elva sorters ensamhet (i original Eleven Kinds of Loneliness) från 1962. Det är även av någon anledning den första som har förärats en svensk titel.

Det är femtiotal och vi befinner oss i New York med omgivningar (förutom en historia som utspelar sig i Frankrike). Rollbesättningen består av skolbarn, lägre tjänstemän, arbetare, taxichaufförer, sekreterare och hemmafruar. På fliken till den här svenska upplagan vill förlaget gärna göra en koppling till teve-serien Mad Men genom att citera den seriens upphovsman. Och visst kan man göra den kopplingen om man vill.

Det är bara det att för Yates var inte detta en nostalgitripp med snygga kostymer och klänningar och välapplicerade läppstift. Det här var den verklighet Yates levde i.

Särlingar, ofta mer eller mindra misslyckade i sina egna eller andras ögon, förödmjukade på ett eller annat sätt tills det antingen brister för dem eller att de ser sig tvingade att dra sig tillbaka till ett liv i existentiell eller fysisk ensamhet; av sådana personer består den ensemble som Yates oftast arbetade med.

När jag läser Elva sorters ensamhet kommer jag ofta på mig själv med att sitta med ett slags mental skämskudde framför mig. ”Neej, gör inte så”, tänker jag när ytterligare en person skriver under sin psykologiska dödsdom genom att vilja eller känna för mycket och samtidigt hysa en total avsaknad av känsla för sociala kutymer.

Det är en del av Yates mästerskap: att på några få sidor få läsaren att både känna och leva sig in i karaktärernas liv så att hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen när de gör sina krumsprång i tillvaron. Förmodligen är anledningen till denna inlevelse att karaktärernas misslyckande projekt lyfter fram de mindre smickrande sidorna i läsarens egen personlighet.

Som när fosterbarnet Vinny börjar i en ny klass som han har svårt att bli accepterad i. Inte blir det bättre av att han på måndagsmorgonens redovisning av den gångna helgen ljuger ihop en osannolik skröna om sin familj som inkluderar biljakter och skottlossning. Hela klassen drabbas av ett slags kollektiv skam.

Vid det laget var det bara några få elever som över huvud taget förmådde att se på honom, och det gjorde de med huvudet på sned och halvöppen mun, så där som man tittar på en bruten arm eller ett missfoster på cirkus.

Eller ta den färgade jazzpianisten Sid som försörjer sig på en bar i Cannes men får chansen att provspela för en berömd nattklubbsägare då han förnedras av två välbeställda amerikanska turister som tidigare gått in för att bli hans vän. Scenen där den tidigare självsäkre musikern försöker få en viss uppbackning från dem under den pressande provspelningen och de bildligt talat förnekar honom är närmast sublimt ondskefull i sin banalitet.

Det är skolgårdens förödmjukelser som går igen i alla möjliga skilda miljöer och situationer som Yates med säker tonträff fångar upp. Det är så skickligt att man får rysningar av både välbehag och obehag på samma gång.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Everybody must get Stoner
• Fria radikaler i Amerika
• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Personlig tankebok från en rockpoet

Det finns dock ingen anledning att oroa sig för att något av dessas verk skulle landa i svensk översättning i din lokala bokhandels skyltfönster: de är alla påhittade. Den klurige Bolaño har, lite som Jorge Luis Borges, arbetat med ett knippe fiktiva minibiografier. Och precis som hos Borges lever dessa inte isolerat, utan läsaren märker efter ett tag att de refererar till varandra på olika sätt och slår små broar varandra emellan.

De allra flesta författarna sägs ha levat under 1900-talet, med undantag för några stycken som levat in på 2030-talet, vilket i sin tur gör att det fiktiva och fantastiska draget hos boken blir än tydligare. Det (fiktiva) publiceringsdatumet måste vara någon gång runt 2030. Förutom att Bolaño presenterar deras levnadsöden ägnas stora delar av boken åt referat av deras litterära verk. En författare vars böcker jag blir sugen på att läsa är Zach Sodenstern, science fiction-författare och upphovsman till Gunther O´Connells saga. Bland mycket kan nämnas Gunther O´Connels hund; ”en mutant vagabonderande schäfer med telepatisk förmåga och nazistiska tendenser”. En annan är Pedro González Carrera, poet, vars andra publicerade dikt ”består av trettio skarpa och rena rader och är en återupprättelse av Il Duces nedsvärtade arméer och de förhånade italienarna”. Eller varför inte Franz Zwickau som skrivit dikten Dialog med Hermann Göring i Inferno;

där poeten på den svarta motorcykel han skrivit om i sonetterna kommer till ett övergivet flygfält på Venezuelas kust, en plats nära Maracaibo vid namn Inferno, där han möter riksmarskalken och samtalar med denne om olika ämnen: flygning, svindel, öde, obebodda hus, mod, rättvisa, död.

Och så vidare. Och precis som all god sydamerikansk litteratur (tänk Juan Manuel de Pradas ”novellsamling” Fittor eller varför inte många av Bolaños egna dikter i samlingsvolymen Det okända universitetet) innehåller denna bok sin beskärda del av snusk. När författaren Rory Long porträtteras referereas en av hans dikter där Leni Riefenstahl och Ernst Jünger ligger med varandra: ”En hundraårig man med en nittioårig kvinna. Gamla benknotor och döda vävnader.” Ernst och Leni ”knullade och knullade, utan att kunna ta sig loss från varandra, som två brinnande hundar i en dal bland får.” Det litet förutsägbara här är ju dock att Jünger, som så ofta, skrivs in i en nazistisk idétradition – vilket inte riktigt stämmer. På samma sätt passerar Nietzsche revy på flera ställen i boken.

I den sista biografin, en av de längsta i boken, dyker plötsligt författaren Roberto Bolaño upp i texten (en härlig meta-egotripp) i sökandet efter den mystiske författaren vars biografi vi just läser. Genom att koppla sig själv till en av dessa fiktiva biografier oskadliggör Bolaño den kritik som annars kunde riktats mot honom: ”Roberto, är du inte lite väl fascinerad av nazismen?” Genom sitt grepp skapar han den nödvändiga distansen till sitt eget verk.

Det här är en otroligt festlig bok. Ett problem jag dock kan uppleva är att alla författarna framställs som mer eller mindre fullständigt knäppa. Nog måste det funnits i övrigt normala och intelligenta författare som ställde sig själva och sitt konstnärskap i nazismens tjänst? Vi har flera exempel från de flesta europeiska länderna under 1930- och 40-talet. Författare som sedan gjorde avbön och som väl på det stora hela måste betraktas som normala och friska. Varför finns det inga sådana i Nazistlitteratur i Amerika? Se där en känslig fråga som Roberto Bolaño knappast gör något åt för att besvara eller nyansera. Snarare späder han på okunskap genom en ganska endimensionell analys.

Detta är dock en invändning i förbifarten. Okunskap eller inte: detta är en rolig bok att läsa. Den pedagogiska frågan inställer sig efter läsandet av en bok: Har vi lärt oss något nytt? Nej, egentligen inte. Man kan inte säga att det litterära greppet är särskilt nyskapande, snarare vilar det som sagt i hög grad på Borges (dock utan att förfalla till pastisch). Men en läsfest är det, och som sådan rekommenderar jag den varmt!

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Den ofullkomlige riksledaren
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Att tänka på en björn…
• Mörker och tomhet

Men det finns ju det som är fast i livet också. De dagliga recensionerna på dagensbok.com till exempel.

Imorgon får ni se och läsa recensioner av tre grafiska novelletter från Kolik förlag. Marie gillar serienovellformen och faller särskilt för Henri Gyllanders En helt ny människa som hon kallar en finstämd berättelse om att mista ett syskon.

På onsdag skriver Camilla om del fem av Karl Ove Knausgårds litterära projekt Min kamp. Det är en bok som uttrycker essensen i hans projekt och den litterära förälskelsen kvarstår.

Richard skriver om Roberto Bolaños Nazistlitteratur i Amerika. En kombination av Borges och nazister som förmodligen inte alla gillar men som han kallar fabuleringskonst på hög nivå.

På fredag skriver Anna Liv om Tomas Eriksons uppföljare om beteendevetaren Alex King. Illdåd handlar om en brutal gruppvåldtäkt där Alex King kallas in för att stötta och lotsa den unga brutalt våldtagna tjejen genom rättegången. Det är en stark thriller om ett viktigt ämne, vad Anna Liv tycker mer får ni läsa på fredag.

Vi avslutar veckan på söndag med Linas recension av Jeanette Wintersons självbiografiska Varför vara lycklig när du kan vara normal?, enligt Lina en helt fantastisk bok full av visdom och Wintersonskhet, om än brutalare än vanligt.

Dessutom börjar vi sammanfatta bokmässans seminarier.

Similar Posts:

• Ont ända in i själen och tillbaka ut
• Maktspel och diplomati
• Polisarbete, psykologi och pirrig spänning
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Vecka 37: Glöm inte rösta!