Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Handlingen är ett uppror mot en sträng pappa. Det är ett frigörelseprojekt och en del av ett vuxenblivande. Alltsammans observeras av Cosimos fyra år yngre lillebror och återberättas långt senare.

Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor.

Mitt eget mest minnesvärda klätterträd, jag hade många, var en ung ek som stod i strandkanten på öländska sidan av Kalmar sund. Dit klättrade jag upp undan utdragna bråk med lillebror, undan störningar och plikter. Först kunde jag titta ner på verkligheten jag just hade lämnat, ett klätterträd är ett gömställe. Därefter höjde jag blicken och tittade på utsikten, så mycket bättre här uppifrån. Men friheten kostar. Man måste hålla i sig, risken att falla är ständigt närvarande. Det är en utmaning att hitta bekväma ställningar. Förr eller senare kom jag alltid ner igen.

Men inte Italo Calvinos Cosimo. Det är det märkliga. Författaren lyckas med omsorgsfull gestaltning göra det fantastiska trovärdigt på ett sätt som för tankarna till Roald Dahl. Båda flätar humor och allvar så intimt samman att de, precis som i verkligheten, inte går att skilja från varandra. Tänk dig att det finns häxor och att de håller internationell konferens på ett hotell på engelska sydkusten. Tänk dig att sonen till en baron i barockens Italien väljer att bli kvar i klätterträdens värld ett helt långt liv.

Natur & Kultur ger på nytt ut några av Italo Calvinos mest kända verk. Klätterbaronen är ett. Översättningen till svenska gjordes 1959 av Karin Alin. Den gången publicerades romanen i Bonniers Panacheserie. Därefter har verket varit eftersökt på antikvariaten och även givits ut i nya upplagor.

Romanen har många bottnar. Den som väljer att leva i trädtopparna utmanar det normala. Italo Calvinos text har fått förnyad aktualitet i vår tid av normkritik. Den som funderar kring majoritetens beteenden när någon bryter sig ur, har mycket att hämta i Klätterbaronen.

Man vänjer sig vid allt, heter det. Cosimo vänjer sig vid att hitta något att äta och dricka i bladverken, han vänjer sig vid att sova uppe i träden. Han förflyttar sig smidigt från träd till träd. Folket i den kustnära, fiktiva småstaden Ombrosa vänjer sig förunderligt väl vid sin klätterbaron. Men priset för livet i träden är högt. Den stora kärleken går om intet.

…men här kunde Cosimo inte följa henne längre, och hennes passion för hästar som visserligen väckte hans stora beundran blev för honom en hemlig anledning till svartsjuka och agg, för han såg att Violante behärskade en värld som var större än hans egen och förstod att han aldrig skulle kunna stänga henne inom gränserna för sitt rike.

Italo Calvinos språk är rakt och klart, uppenbart underkastat berättarglädjen. Möjligen känns romanen ibland uppstyckad i enskilda episoder som hör dåligt samman med varandra. Klätterbaronen är en tillgänglig berättelse och lämplig att sticka i händerna på ungdomar.

Skrönor och sagor som för tankarna till baron von Münchhausens underbara äventyr varvas med känslig och insiktsfull psykologisk betraktelse av ett slag som jag tidigare läst hos Alberto Moravia.

Nu var han alltså officiellt erkänd som Violantes vän och skulle få leka med henne i denna trädgård som var olik alla andra trädgårdar. Allt detta förnam min bror, men på samma gång fick han en känsla av motsatt art, om också förvirrad: en blandning av blyghet, högmod, ensamhet, sårbarhet. Och i denna känslokonflikt högg han tag i grenen över sig, svingade sig upp, drog sig in i det tätaste bladverket, gick över till ett annat träd och försvann.

Vad är ett klätterträd? Fristad, gömsle och utsiktspunkt är redan nämnt. Men livet uppe på trädgrenarna är också en parallell tillvaro, ett alternativ till den vanliga världen. 1957 lämnade Italo Calvino det italienska kommunistiska partiet som han hade varit medlem i sedan ungdomsåren som partisan. I en tidningsartikel förklarade han att ett av skälen var Sovjetunionens inmarsch i Ungern bara månader tidigare. Samma år skrev han Klätterbaronen. I sin självbiografi (ej översatt till svenska) förklarar han att en av inspirationskällorna till romanen var ett dilemma: hur kan en intellektuell engagera sig politiskt i en tid av krossade ideal?

Mötet med en kavalleriofficer blir oförglömligt för Cosimo. Officeren har utkämpat många slag och sett alldeles för mycket.

…i flera år har jag ansträngt mig att göra en vidrig sak så bra som möjligt… och allt detta för ideal som jag knappast skulle kunna förklara ens för mig själv.

Människornas liv och illdåd på jorden observeras av Cosimo. Ibland ingriper han, men endast med sådana handlingar som han kan åstadkomma utan att lämna träden. För det mesta nöjer han sig dock med att observera, och han stiger aldrig ner på marken igen.

Similar Posts:

• Sagolika städer
• Solblekta diaplåtar
• Nog är det en resa allt …
• Mamma mia – att förstå en mor
• Galaxer i mina braxer

Äventyret börjar när Alva och Joel plötsligt faller ner i farmor och farfars brunn, då de ska hämta vatten. Och dyker upp någon helt annan stans… Eller egentligen börjar det ju redan när katten Oden fångar den där musen. Som nästan dör, men inte riktigt. Och kanske börjar allt inuti Alva. Där rädslor blandar sig med ångest, sorg och saknad, och skapar något obehagligt som bara växer sig allt större och starkare.

Landet bortom brunnen har stora likheter med C S Lewis berättelse om Narnia, och då kanske framför allt den mest kända, Häxan och lejonet. För all del, Foley plockar inspiration från flera håll: den vita häxan möter häxorna hos Roald Dahl, möter Rädda Joppe, död eller levande! (någon som kommer ihåg den gamla teveserien?), Ronja Rövardotters rumpnissar, och så lite traditionella fantasyinslag som förtrollade vapen, att vara ”den utvalde” och föra kampen mellan gott och ont. Flera av dessa alster råkar jag tycka väldigt mycket om. Jag har dessutom tidigare uppskattat Foley som författare. Ändå är det flera saker som inte funkar med Landet bortom brunnen.

Till en början känns tonen varm. Jag fnissar åt jargongen syskonen emellan, och känner sympati med storasyster Alva, som har ont i magen för att hon snart ska få sin första mens. Lillebror Joel må vara lite väl klok emellanåt, men lite charmig lillgammalhet har väl ingen dött av? Tyvärr börjar problemen hopa sig nästan genast när vi slängts ner i brunnen. Karaktärerna är vilse, det må så vara. Men som läsare blir jag snart nog själv vilse, på ett inte lika önskvärt sätt. Alltför mycket vill in i denna berättelse. Dramatiken och de tvära kasten tar plats från gestaltningen, som blir platt och trött. Övertydlighet blandas med mer grundläggande logiska luckor; som att jag inte är säker på vilken tid nutiden är förrän 200 sidor in i boken. Bristen på mobiltelefoner gör, hur illa man som författare än kan tycka om den saken, genast romaner till historiska. Markeringar borde ha använts, särskilt som det nu visar sig vara åttiotal.

Sedan undrar jag också över andra saker som har med trovärdighet att göra. Om jag vaknar upp i en skog, ensam och vilse, jag vet inte vilken tid jag befinner mig i eller var min lillebror har tagit vägen och jag har dessutom blivit skrämd av saker som finns i denna skog; inte fan är det första jag tänker ”usch så skitiga mina kläder är. Jag måste nog tvätta dem, bada naken och sedan lägga kläderna att torka på stenen här”?

Foley gör fin poäng av hur vi kan hantera våra rädslor. Och skriver stundtals mycket medryckande. Då sträckläser jag och gillar att befinna mig i denna andra värld där vad som helst kan hända. Ibland blir det riktigt läskigt (vilken ålder är målgruppen?). Ibland är det roligt. Men dålig redigering tar alltid ut sin rätt. Boken vimlar av grammatiska fel, dåliga upprepningar och icke trovärdiga lösningar (”Vi hittar en båt! Vilken tur att jag kan köra en båt!”). Då och då är människor mer än onda eller goda. Dock tillräckligt sällan för att det ska kännas särskilt fräscht eller intressant.

Lava förlag är, kan tilläggas, en ”andra generationens utgivning”. Saxat från hemsidan betyder det: ”Författarna skriver avtal med Lava som produktionspartner, där författarens varumärke och plattform står i centrum. Varje ny bok bemannas med en unik lansering, med författaren som beställare, medan förlaget säkerställer kvalitén i utgivningen hela vägen från innehåll, språk produktion och försäljning/lansering.” Låt oss med denna bok som exempel ställa oss ytterst tvivlande till ett sådant säkerställande.

Trots de lätt unkna könsrollerna från C S Lewis tid är det honom jag genast känner sug efter att läsa istället. Situationen när Edmund går över till den vita häxans sida, minns ni den? Han har hört att hon är ond, men eftersom han är ovän med sina syskon tror han inte riktigt på dem, och tar därmed det förödande beslutet att förråda dem. Och skammen som sedan sakta föds, när han inser att han handlat fel… Det är psykologi som får läsare att rysa av välbehag, men som Foley endast lyckas snudda vid. Jag vill verkligen gilla den här boken, den har ambition till rättspatos och att våga möta sina innersta rädslor, att komma till sans med sig själv och öppna upp läsaren för nya spännande världar. Men det är för mycket som tynger ner. Jag läser om Häxan och lejonet, för kanske minns jag i barndomsskimrande falskt ljus. Det är en annan typ av berättelse förstås, en saga, men det första som slår mig är effektiviteten i berättandet. Ytterligare ett exempel på saker som är svåra att få till själv, här krävs en hård och duktig redaktör. Att ge ut en bok är inte en tjänst du köper dig. Det är och bör vara ett tidskrävande samarbete, först så kan ett bra slutresultat uppnås. Och Landet bortom brunnen är inte riktigt där.

Similar Posts:

• På verklighetens gräns
• Spänning som tar slut
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring
• Det handlar om makt
• Människor behöver sagor

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Det är Celia som ska spela spelet, mot mister A. H—s elev Marco. Och det är detta spel som är utgångspunkten för Erin Morgensterns debutroman Nattens cirkus. Men mycket snart byggs intrigen ut och handlar inte bara om Celia och Marco, utan om cirkusen. Den blir nästan en sorts kollektivroman, där mängder av personers öden vävs samman till en komplicerad och detaljerad värld där gränsen mellan dröm och verklighet är allt annat än självklar.

Det lite mer magiska än realistiska i romanen påminner mig ibland om Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga – där Zafons fantastiska Barcelonamiljö (som är nästan lika mycket huvudperson som huvudpersonerna) ersatts av cirkusens många olika tält – för det här är ingen vanlig cirkus så som vi är vana vid den, det är snarare som ett tivoli där attraktionerna inte är karuseller utan tält med akrobater, trollkarlar och ormmänniskor. Ibland påminns jag istället om Roald Dahls drömvärldar, eller Harry Potters magiska skola, och jag tänker mig Nattens cirkus som något av en barnbok för vuxna.

Jag funderar i början mycket på budskap. Vad vill romanen säga? Är det en viktig roman? Eller är det bara underhållning? Nej, blir svaret på båda frågorna. Det finns ingen tydlig, för samhället Viktig Fråga som behandlas. Men, den är fascinerande och fängslande, och efter ett tag glömmer jag bort att fundera över vad det är boken egentligen vill säga mig, och njuter istället i fulla drag av den svartvita cirkusen, den magiska miljön och de ibland djupa funderingarna som ligger som en dimma (det är mycket dimmor i boken) över den intrikata intrigen.

Miljöbeskrivningsporr är kanske ett vulgärt namn, men ibland känns det nästan som om författaren, och jag som läsare med henne, njuter av miljöerna på ett nästan oanständigt sätt. Längtan efter något annorlunda, längtan bort från det vanliga, är ett centralt motiv i romanen, men kanske ännu mer centralt som motiv för skrivandet och läsandet av boken. I kapitlen som handlar om pojken Baileys bakgrund på en amerikansk bondgård blir det nästan lite för mycket, det blir ett förakt för det vardagliga som är på gränsen till elitistiskt. Men annars är det mest bara fantastiskt och fascinerande.

”Vi kan inte känna gallret annat än om vi försöker komma ut”, säger Celia en gång till Marco när de talar om det svårbeskrivna spelet. Det är en mening som är central i boken. Inte bara som beskrivning av den tävling som de båda ofrivilligt vigt sina liv åt och som inte kan avslutas förrän någon av dem dör, utan åt hela tanken kring vardag, det liv vi lever och den värld vi lever ut. Det skulle kunna vara beskrivningen av en politisk diktatur, men lika gärna av i princip vilket samhälle som helst, för alla människor, i verkligheten och Morgensterns bok, är fängslade på något sätt, det finns ingen riktig frihet. Men innanför gallret kan vi ändå leva lyckliga, det beror bara på vilka vi är tillsammans med. Här – i den slutepisod som innebär att lyckan är att bli fångad – problematiseras friheten som idealförhållande på ett ganska intressant sätt.

Ett annat intressant tema i romanen är kärleken. Fienderna Celia och Marco är ohjälpligt förälskade i varandra. De måste slåss, den ena kan inte överleva annat än på den andras bekostnad. Samtidigt kan de inte leva utan varandra. Något som alla som någon gång varit kära (kanske framförallt olyckligt kära) kan relatera till.

Det här är en bok om magi. Men magin kallas inte alltid magi. Oftast kallas den manipulation. Och på samma sätt som Celia och Marco manipulerar sin omvärld att se saker som inte finns manipulerar författaren läsaren till samma sak. Historier och berättande är i slutändan den verkliga magin. När mister A. H— frågar Widget, en av de andra personer som är bland de viktigare i romanen ”Vad gör ni med er begåvning?” svarar Widget: ”Jag berättar historier.” På så sätt blir hela romanen på sätt och vis en hyllning till sig själv, till berättandet.

Jag kommer aldrig på exakt vilken Viktig Fråga romanen vill ta upp. Men det gör inget. Dess oförutsägbarhet, de många olika filosofiska frågor den väcker och den fantastiska stämning den försätter mig i är helt tillräcklig för att få mig smått förälskad.

Similar Posts:

• Cirkus i närbild
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Blodig vänskap
• I manegen står en clown
• En sång om längtan till havet

I bästa Joss Whedon- eller John Ajvide Lindqvist-anda blandar Strandberg och Bergmark Elfgren vardagsrealistisk småstadstristess med magi. I det fiktiva lilla brukssamhället Engelsfors visar sig gymnasieskolan vara mystiskt centrum i kampen mellan gott och ont och sex helt vanliga – och sinsemellan väldigt olika – tonårstjejer är häxor som måste bekämpa ondskan och världens undergång.

Därmed inte sagt att författarparet presenterar något radikalt nytt. Det är nog faktiskt inte så framgångsrika berättelser fungerar. Snarare har Strandberg och Bergmark Elfgren kokat ihop en häxbrygd på referenser och idéer som redan är i omlopp – och gjort det bra. Om John Ajvide Lindqvist bevisade något ingen riktigt tänkt sig förut, att vampyrer kan bo i svenska miljonprojektsområden, så bevisade väl Strandberg och Bergmark Elfgren, tja, att Buffy the Vampire Slayer lika gärna kunnat växa upp i Borås.

Men vare sig häxor eller magi är något nytt motiv i ungdomskulturen och som med de flesta populärkulturella ikoner finns inte en enda berättelse om häxan, utan flera parallella. Häxor kan vara skurkar eller hjältar, men berättelserna om dem tycks nästan alltid, på ett eller annat sätt, ha att göra med makt.

Den kanske mest traditionella häxan är förstås den som fortfarande lever och frodas inte minst i disneyfierade folksagor. Hon finns också i barnlitteraturklassiker som Roald Dahls Häxorna, i CS Lewis Narnia, eller i en nyare fantasyserie som Catherine Fishers Snöhäxans son. De här kvinnorna är fiender och nidbilder av kvinnlig dygd och moderlighet. De är onda, inverterade mödrar, som istället för omsorgsfulla, fruktbara och osjälviskt kärleksfulla är hotfulla, destruktiva och maktgalna.

I svenska ungdomsböcker är det emellertid en annan typ av berättelse som varit vanligast: den historiska realistiska häxberättelsen. En utsatt, fattig kvinna har lärt sig lite läkekonster och riskerar att brännas på bål. Inte sällan behövs en manlig hjälte som kan rädda henne, men i bästa fall kan hon, som Maj Bylocks populära häxhjältinna Anneli, åtminstone rädda sig själv.

De här skildringarna hade sin storhetstid på 70-, 80- och 90-talen, när också kvinnohistoriker arbetade med att lyfta fram kvinnors erfarenheter, utsatthet men kanske också möjligheter till motstånd. Samtidigt kunde populära skönlitterära författare som Marion Zimmer Bradley och Margit Sandemo skapa samhällen och gestalter som på olika sätt (men förstås sällan oproblematiskt) just gjorde motstånd eller utgjorde alternativ till den patriarkala världen.

På 90-talet fick häxorna, främst i amerikanska teveserier, ett uppsving som postfeministiska ikoner. Här existerar visserligen magin, makten, som en faktisk realitet, men det finns också en stark betoning på hur allt man gör får konsekvenser. Parallellt med att bekämpa ondska måste tjejerna i serier som Förhäxad och Sabrina – tonårshäxan gå till skolan eller jobbet, klä sig snyggt, försöka behålla en pojkvän eller uppfostra småbarn. Ofta är det som om de här berättelserna säger ”Okej, nu har vi makt, nu har vi fått allt. Hur ska vi hantera det? Har det ett pris?”

Engelsforstrilogin blandar som sagt också magi och vardagsliv samtidigt som den utforskar det där med makt. Hur får man uppföra sig och i namn av vad? Vem bestämmer vad som är maktmissbruk eller inte?

Inte minst det sistnämnda är ett framträdande tema i Eld, där vi får veta mer om det mystiska Rådet som vill styra tonårshäxorna i Engelsfors. Är de dem de utger sig för att vara? Med vilken rätt kontrollerar och bestraffar de medlemmarna i det magiska samfund man börjar kunna ana konturerna av?

Stelbenta krav från ett patriarkalt och maktfullkomligt Råd är knappast heller något nytt motiv. Jag kan faktiskt inte komma på några populärkulturella häxor de senaste decennierna som inte haft den typen av institutioner att förhålla sig till. Ändå tycker jag att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckas bygga vidare på diskussionen och utveckla den.

Det finns något djupt mänskligt och träffande tonårsaktigt i Engelsforstjejernas utforskande av det magiska samhälle de börjar upptäcka att de ingår i. De växer och utforskar vilken makt de har, men de upptäcker också att världen och makthavarna omkring dem har anspråk på dem, vill bestämma vad som är rätt och fel för dem. Nu måste de i sin tur besluta sig för om de direktiven är rimliga och Rådets anspråk över huvud taget legitima.

Så trasslar mina fjortisläsarnerver förtjust ihop sig med mina statsvetarnerver och allt vad det är. Frågorna verkar komma igen, oavsett om jag läser Cirkeln och Eld eller fackböcker om den ekonomiska krisen: är det egentligen vi som behöver makthavarna eller de som behöver oss? Är det inte nästan magiskt?

Similar Posts:

• Realistiska häxor
• Förhäxande fjortisläsning
• ”There’s another one in Cleveland”?
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Häxorna vs demonerna

Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald Dahl-stil (och även Skavlans illustrationer påminner lite om Quentin Blake som illustrerat Dahls böcker), med absurdism och realism i en härlig kombination.

Milla är ett spöke som tillbringar dagarna som ett tygstycke på syfabriken tillsammans med en trave andra spöken. På nätterna visar de sin rätta sida: de vuxna spökena flyger runt och spökar medan de yngre utbildas i skrämselteknik på Sofia Skrämmavettis spökskola. I denna bok, som är den tredje, fristående delen i en serie, har spökena blivit skickade till Sankt Petersburg för att vara dukar på syfabriksdirektören Hektor Mysacs bröllop. Sofia Skrämmavetti och Tuffa Thilia är de enda spöken som klarat sig undan och de måste rädda de andra.

Samtidigt pågår något ännu hemskare. Millas kompis och fabrikörens son, Pinneus Mysac, har nämligen en försvunnen mamma. Hon har flytt med Vintercirkusen från den hemska Hector, men nu ska cirkusen uppträda på bröllopet och han planerar att fånga och röva bort henne.

Historien är härligt berättad, rolig att läsa för både vuxna och barn, och de små skämten som dyker upp i var och varannan mening får mig att skratta högt. Däremot tycker jag att det brister ibland i logiken. Storyn är ruskigt komplicerad och ibland har jag svårt att hänga med. Det är inte alltid lätt att förstå vad som händer och ibland är det lite mycket på en gång. Och om jag har svårt att hänga med, hur är det då för en tioåring? (Visserligen är det lite fördomsfullt och kanske förmätet av mig att påstå att jag, och andra vuxna, skulle hänga med bättre än barn, men jag tror att det finns en del sanning i påståendet. Å andra sidan har barn kanske inte samma kontrollbehov och kan njuta av ett äventyr trots att de inte fattar varenda detalj?)

Det här är en klassisk äventyrsbok, med gripande skildringar av moderslösa barn (Pinneus mamma har försvunnit och Millas har blivit omsydd till en kappa!). Här finns roliga kopplingar till historiska personer och händelser, en lagom dos av lärorikhet alltså. Språket är underbart, en kombination av lite gammaldags äventyrsroman och mysig vardagsskildring av fantastiska händelser, med inslag av modernitet, till exempel måste Thilia använda sig av gigahertz- och wowsignaler för att kunna zooma in och hitta spökena under räddningsexpeditionen.

Mitt helhetsintryck av boken är mycket positivt, trots min kritik mot svårigheterna i att följa logiken. Kanske gör det inget att jag ibland inte får ekvationen att gå ihop, kanske gör det inget att det är svårt att veta vad som verkligen händer – det kanske ska vara så i en värld befolkad av spöken? Att det är svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god (för även om det på ytan kan tyckas tydligt har jag ständigt en känsla av att det lurar något mystiskt där under) är väl bara bra, för så är det ju i verkligheten.

Det funkar att läsa boken fristående, men kanske blir det bättre att läsa hela serien. Och boken ger mersmak, så jag skulle mer än gärna göra det.

Ett stort plus för den snygga designen. Att hålla i boken ger en känsla av att hålla i något riktigt värdefullt, snyggt och bra.

Similar Posts:

• Oförskräckt men rysligt på spökskolan
• Högstämd spökhistoria
• Medryckande men slarvig fantasy
• När allting förändras
• En barnbok för alla

Som något äldre läsare trivs jag dock i Dahls sällskap trots den något ungdomliga tonen. Visst, det är ingen tung läsning riktad till vuxna och den ger inte någon fullständig bild över Dahls liv även fast man önskar sig en sådan efter några sidor. Det finns inga onödiga överdrifter eller andra krusiduller för att hålla läsaren i ett fast grepp. Tvärtom skriver Dahl enkelt, riktat till unga människor, vilket antagligen väcker min nyfikenhet mer än den släcker den.

Efter att snabbt avhandlat familjens utseende fram till sin egen födelse fortsätter Dahl med att beskriva diverse tokroliga händelser i sitt liv. Vid upprepad tillfällen får vi ta del av det stränga skolväsendet i 20- talets Storbritannien. Rottingen som piskade pojkstjärtar blodiga av sadistiska rektorer hörde inte till undantagen i skolans vardag.

Stundom gör Dahl återblickar till händelser utanför skolan. Roligast kanske är när Dahl stoppar in getbajs i sin systers fästman pipa och att denne sedan bokstavligen röker skit. En annan gång blir Dahls näsa avskuren efter en halsbrytande färd med familjen första bil.

Mitt liv som pojk blandar på så sätt humor med allvar utan att vifta med moraliska pekpinnar under näsan på den lille läsaren. Att man ska hålla sig till sanningen och att världen var något annorlunda förr men därmed inte bättre, kan sägas vara budskapen. Det är både lätt och underhållande läsning för denne yngre läsaren.

Similar Posts:

• Ruskigt söta spöken
• Oändliga litterära äventyr
• Den ultimata Suede-texten
• Medryckande men slarvig fantasy
• Läses på egen risk