Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Det bortglömda krigets fasor
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Kuggarna i maskineriet
• Den ryska revolutionen dissekerad

Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass
• Wallraffade långt före Wallraff

Fast varför, egentligen? Bryr jag mig som kommuninvånare om ifall just min kommun har något världsunikt och knasigt i stil med världens förmodligen största träbjörn? Eller bryr jag mig om att vardagen fungerar, att det finns jobb och går att ta sig dit, att barnen har bra skolor, att gamla och sjuka får vård, att det går att få tag i mat, få post, och så vidare?

Så brukar också kritiken mot de inte sällan havererade ”sätta kommunen på kartan”-projekten se ut. Tankesmedjan Timbro (som gett ut flera böcker om sådana projekt) och Skattebetalarna (som inte, vilket man skulle kunna tro, är några fans av skatteuttag) har till och med tillsatt en ”SlöseriOmbudsman”. Att kommuner borde hålla sig till ”kärnverksamheten” hör till grundpoängerna.

Problemet är bara, påpekar Daun, att det ju inte finns pengar så det räcker till kärnverksamheterna heller. I kommuner med sviktande befolkningsunderlag, där arbetsgivarna flyttat till låglöneländer och rationaliserat bort, har också statliga verksamheter dragit sig undan alltmer. Intäkterna av de enorma resurser som ofta finns i glesbygdskommunerna – skog och vattenkraft, till exempel – hamnar någon annanstans. Så vad ska man göra?

Många av exemplen är hjärtskärande kommunala överlevnadsförsök. Naglar som klöser mot cellväggar. Nödraketer. Rop på hjälp. [---] Ledande politiker som säger det rakt ut: De insåg riskerna, men vad annat kunde de göra? Stillatigande se på medan kommunen de är satta att företräda går under?

I denna desperation uppstår onekligen en del knasigheter. En sådan, bokens mest centrala, pryder också omslaget: en kinesiskinspirerad byggnad, med den grå tyngden hos ett stort fängelse, omgärdat av en kinesisk mur. Det är Dragon Gate, en gång Älvkarleby kommuns mer blygsamma vägkrog Älvkarlen, som skulle – just det – sätta kommunen på kartan och få folk att vilja flytta dit. Efter diverse vändor, den mest iögonenfallande innehållande den kinesiske myggmedelsmiljardären Mr Li, har anläggningen (nu med hotell, kinesisk mur, tempel, gudastaty, terrakottakrigare och Himmelska fridens torg) tagits över av Sisyfosgruppen, ett fastighetsbolag specialiserat på att vända hopplösa projekt.

Vägen dit har uppenbarligen varit något av en mardröm för kommunen (och förmodligen för Mr Lis kinesiska gästarbetare), men är det i slutänden det haveri och fiasko som Dauns titel talar om? Det kan nog bara tiden utvisa.

Andra exempel i boken måste otvivelaktigt räknas på minuskontot, som det numera nedlagda Medeltidens Värld i Götene. Jätteälgen i Svansele är fortfarande bara en stor rumpa, och träbjörnen i Sveg håller på att ruttna sönder. En dimmaskin mitt i en rondell i Landskrona är ju också lätt att göra sig lustig över, men Daun påpekar också att de största och klart dyraste satsningarna sker i storstäderna, med Nya Karolinska och Göteborgs (inställda) linbaneprojekt som exempel.

Draksådd är en reportageresa till en del av dessa platser, med Dragon Gate som fixstjärna. Den är på gränsen till ett idolporträtt av Sisyfosgruppens vd Olle Larsson och hans olika projekt (och de är för all del fascinerande). Den är lite av en debattbok, som vill visa på problemen som ligger bakom de ibland desperata kommunsatsningarna. Där tycker jag att boken har sin största styrka, när den ställer angelägna frågor om hur Sveriges resurser fördelas över landet. Om det kan finnas plats för andra värden än de strikt marknadsmässiga.

Similar Posts:

• Mobilisera mera
• Göransson – så tycker han
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Farväl till folkhemmet
• Här är ingenting riktigt perfekt

Numera utövas våldet i gängmiljö, nära den organiserade knarkhandeln, med skjutvapen i hand. Mängder av detaljer och spekulationer om varenda händelse rapporteras i alla möjliga upptänkliga kanaler på internet – förutom i de vanliga massmedierna. Den som söker sig till Flashbacks trådar om mord eller till så kallade ”invandringskritiska alternativa medier” kan ägna hela sin vakna tid åt det dödliga gängvåldet. Men morden har totalt sett inte blivit fler, det är nyhetsrapporteringen som är mer nischad och närgången.

Tills alla dör handlar om en konflikt i Rinkeby, den mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz. Reportageboken är ett borrhål in i det absoluta mörkret. Ond bråd död och fullständig hänsynslöshet råder. Här, längst inne, är det alldeles tyst mellan skotten. De döda säger förstås inget. Inte förövarna heller, möjligen kan de undslippa sig ett ”inga kommentarer” under polisförhören. Vittnena kniper igen och följaktligen är Polisen hänvisad till teknisk bevisning: fingeravtryck, hackade mobiltelefoner, krutstänk på kläder.

Den grävande reportern Diamant Salihu lirkar med tystnaden. När få vill eller vågar svara på frågor får reportern vara ihärdig.

Jag knackar igen, ännu hårdare denna gång. Hon sa att jag skulle återkomma. Jag låter någon minut gå utan att något händer. Jag tar upp ett anteckningsblock och skriver på en sida att jag vill komma i kontakt med familjen. Jag släpper ner lappen i brevinkastet och går därifrån.

Diamant Salihu fogar ihop bitar av information från en stor mängd olika källor. Förundersökningar, socialtjänstens rapporter, utsagor från föräldrar och syskon, raptexter, tidningsklipp – alltsammans utgör ett jättelikt pussel.

Reporteryrket är multidisciplinärt. Diamant Salihus främsta styrkor tycks vara dels en god förmåga att vinna människors förtroende, dels att han har stenkoll på sitt material även när det blir omfattande. Han är medveten om var det saknas pusselbitar och faller aldrig, vad jag kan se, för frestelsen att fylla i med egna fabuleringar. Läsaren ges också inblick i vad Diamant Salihu vet och inte vet. Det är förtroendeingivande.

Kring våldsspiralen kretsar flera händelseförlopp och fenomen som Diamant Salihu ägnar särskild uppmärksamhet. Khaled, till exempel, vill hoppa av men får inledningsvis inte alls det stöd som hade utlovats. Vincent är ett annat intressant fall: han tycks ha mördats av sina egna. En mängd viktiga frågetecken blir hängande i luften. Ett tredje spår är musiken, den så kallade gangster-rapen. Texterna bidrar i någon grad till att bryta tystnaden kring morden. Polisen har börjat använda materialet i sin kartläggning av de olika brotten.

Är det då ett fullständigt komplett reportage, en given vinnare av Stora journalistpriset? Kanske, men jag saknar några komponenter. Diamant Salihu är återhållsam med miljöbeskrivning och personteckning. Den svenska gängmiljön lånar attribut från hiphop-scenen i USA: klockor, smycken och dyrbara accessoarer. Resultatet blir en bisarr skrattspegel som Döden håller upp mot vårt konsumtionssamhälle. Reportaget hade vunnit på fler skildringar av detta.

I samhällsdebatten tar förklaringsmodeller på temat etnicitet och kultur stor plats, sådan är den nationalistiska tidsandan. Men sociologin erbjuder mycken teoribildning som Diamant Salihu hade kunnat använda för att ge de nakna händelseförloppen en djupare relief. Han har aktivt valt bort det, kanske för att boken är omfattande redan som det är. Jag tvekar om det är en svaghet eller en styrka.

Oavsett vilket: Tills alla dör är ett stycke journalistik av hög klass. Reportaget ger en dyster men nyttig inblick i gängkriminalitetens mörker, en värld som är främmande för många av oss i det välmående majoritetssamhället.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Slovakisk tragedi
• Gäst i verkligheten
• En slavhandel större än någonsin?
• Angelägna reportage

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Med detta i ryggen har författaren tagit chansen att skriva en längre reportagebok om landet där hon arbetat. I tillägg skriver hon om sin mångåriga vänskap med en väninna hon lärde känna på en språkresa i Australien i tonåren. Under åren har brev utväxlats och efter Facebooks inträde har väninnorna följts åt när de skapat sina vuxna liv och bildat familj. Redan tidigt i boken framkommer att väninnan ser mycket annorlunda på samhällsproblem, styrelseskick och nyhetsrapportering jämfört med skribenten. Väninnan tillhör nämligen team Trump.

I reportageboken tar väninnan stor plats. Författaren är personlig och väljer att inte bara göra iakttagelser utifrån. Här finns en stor dos självrannsakan. Vad innebär det att vara uppvuxen i Sverige, ha en pappa som bekänner sig till marxismen och själv ha valt att gå ur den svenska kyrkan? Sett ur en amerikansk medborgares perspektiv är dessa yttringar ganska extrema. I vissa delar av USA är kyrkan en institution med betydelse, där många av aktiviteterna är både konkreta och praktiska.

I en sammanfattande tillbakablick redogörs för hur raslagar infördes decennierna efter inbördeskriget på 1860-talet. Lokala lagar förstärkte diskrimineringen. En delorsak till polariseringen mellan olika delstater har sin bakgrund i dessa historiska förhållanden. I storstäderna finns ett större stöd för minoriteters rättigheter och system som gynnar svaga grupper. På landsbygden ser man rätten till vapeninnehav och vikten av att ha jobb som viktigare frågor. Ja, och ni vet ju vilka Trumps kärnväljare är.

De faktabetonade avsnitten som avhandlar dagens situation hämtar näring ur statsvetares analyser. Som väntat återges farhågor inför framtiden. I USA har inkomster för de redan rika ökat stort och reallöneökningar för arbetaryrken avstannat. Den politiska retoriken har medvetet styrts mot att svartmåla motståndaren. Ingen ser att sympatisörer av det andra partiet har idéer som överensstämmer med de egna. Partiernas representanter beskriver helt olika verkligheter och likadant gör deras anhängare.

Det republikanerna lyckats med är att tillsätta domare som står för det egna partiets värderingar. Trump har i likhet med Obama på fyra år drivit igenom 200 domarutnämningar på federala och delstatliga appellationsdomstolar. Där behandlas ungefär 50 000 fall per år. Det stora avtrycket menar många bedömare, är att Trump nominerat personer som är medlemmar i organisationen Federalist Society. Organisationen bildades 1982 vid några toppuniversitet som motvikt till ett vänsterperspektiv, som studenterna ansåg dominerade juristutbildningarna.

Upplysande är också att läsa om de demografiska förändringarna som framtiden medför. Den vita befolkningen sjönk till 62 procent år 2015 och den gränsen passeras i USA som helhet omkring år 2046. Mina kunskaper får ytterligare påfyllning med beskrivningen av hur skiljelinjen mellan demokrater och republikaner utvecklats. En konsensuskultur nådde sin topp på 1950-talet och därefter har respektive parti arbetat för att särskilja sig från det andra. Andra problem som försvårar en stärkt demokrati är lokal tidningsdöd, omritade delstatsgränser och att myndigheter förlorar attraktionskraft som arbetsgivare.

Det har varit nyttigt för mig att läsa denna reportagebok. Det är som att jag har fått vistas i USA vid flera veckolånga besök. Sanna Torén Björling har tagit med mig till sina platser och sin väninna med familj. De möts både i delstaten Montana där väninnan bor och i Washington DC där författaren levt. Världarna har stora skillnader men de beskrivs på ett lyhört sätt och de nedlåtande omdömena undviks. De ser förbi presidenten med de yviga gesterna och talar öppenhjärtigt om möjligheter att utbilda sig, hitta jobb och sociala sammanhang. I dessa ämnen finns massor av gemensamma beröringspunkter.

Similar Posts:

• Morgondagens president?
• Min president var svart
• ”Postsanning är prefascism”
• Den amerikanska vänstern
• Initierad bok om Trump

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

Similar Posts:

• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Maktkamp i Brasilien
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp