Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Similar Posts:

• Små stora betraktelser
• Fingret, linjen, kartan
• Förutsägbart om familjehemligheter
• Upphöjd vardagstristess
• Det går aldrig som man tänkt sig

Lise Tremblay skildrar ett till synes sömnigt 60-tal i Chicoutimi, en liten stad i norra Québec, ur ett perspektiv som känns så intimt och realistiskt att det nästan är som att läsa en dagbok. Här finns många likheter med flera av Annie Ernauxs böcker; flickan på gränsen mellan barn och vuxen står i centrum, perspektivet är nära, språket enkelt men inte simpelt – med små detaljer lyckas Tremblay, liksom Ernaux, fånga det stora i det lilla livet: tillvaron som pågår, i all sin tristess och detaljrikedom, medan samhällsförändringar gradvis förskjuter premisserna för den.

Judiths syster handlar på en övergripande nivå om kvinnor och deras levnadsvillkor i en särskild tid och på en särskild plats, men kärnan i berättelsen är oberoende av både tid och plats. Tremblay skildrar det evighetslånga sommarlovet före högstadiet med allt vad det innebär – tristess, väntan, drömmar, att ligga och läsa i timmar bara för att det inte finns något annat att göra, att umgås all vaken tid med en nära vän, att söka spänning på de få platser där spänning finns: i berättelserna om en storasyster som är kvarterets skönhet, i publiken till softbollmatcher där en snygg kille står på planen, i skvallret om grannfruarna. Som kontrast till sommarlovets frihet finns den ständiga plikten som kommer av att vara en ung flicka: att ta hand om hemmet och sina syskon, arbeta för att få extrapengar, ställa upp när modern eller någon av grannfruarna behöver hjälp. Mitt i allt ska man dessutom försöka få fatt i vem man själv är och vill vara. Tremblay skriver med varsam och precis hand fram denna särskilda tid i livet och lyckas sömlöst väva in ett helt kvarter av kvinnoöden, där Claire är den röda tråden, den starkast lysande stjärnan. Och så falnar hon.

Mest av allt handlar Judiths syster kanske om att växa ur sin idol under loppet av en sommar och slå in på en annan väg i livet, inte för att man själv nödvändigtvis har fått en omvälvande insikt, utan för att ens mamma har varit klok nog att inse att världen håller på att förändras – och envis nog att bädda rätt för sin dotter som ska leva som kvinna i denna nya värld.

Similar Posts:

• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Lugna kvinnor ger sig av
• Stillsamt, dånande, genialiskt
• Surrealistisk uppväxtskildring i Arktis
• Med ömhet inför varandet

Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.

Similar Posts:

• Hotfull saga för vuxna
• Gotisk skräcksaga
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Räds den gula tapeten!
• Lika drömskt som verkligheten

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?