En konstnär, vars målningar idag pryder kylskåpsmagneter i Tyskland är Paula Modersohn-Becker. Hon var i likhet med finlandssvenska Ellen Thesleff och Helene Schierfbeck en konstnär som kring sekelskiftet 1800/1900 sökte sitt eget uttryck.

Paula Modersohn-Beckers liv blev kort, född år 1876 i Dresden och död redan 1907, 18 dagar efter dottern Mathildes födsel. Större delen av sina vuxna år tillbringade hon i Worpswede, en konstnärskoloni i tyska Niedersachsen. Där knöt hon värdefulla kontakter med andra konstnärer och hon lärde känna poeten Rainer Maria Rilke. Han blir hennes vän och bokens titel Härligt är att leva här är för övrigt ett citat ur hans Duinoelegier.

Författaren Marie Darrieussecq var en i teamet som år 2016 ansvarade för en utställning av Modersohn-Beckers målningar och teckningar. Hon har även haft tillgång till familjen Beckers brevsamlingar som har tryckts i stora upplagor. Andra konstnärer och kulturpersoner har beskrivit sina minnen från vistelserna i Worpswede och Paris. Ändå är det som om breven och annat arkivmaterial inte kan berätta allt.

Darrieussecq går med sin levnadsskildring utanför biografins traditionella form. Varken den romantiserade bilden av en konstnär som dog för ung passar eller en lexikalisk uppräkning av årtal, verk och familjehändelser. I stället siktar hon in sitt skrivande på den kraft som de hyllade målningarna förmedlar. Flera gånger träder författarens egna erfarenheter fram och hon går gärna in i en dialog med motiven på konstverken.

På tavlorna finns ofta flickor och kvinnor som inte nödvändigtvis ler. Deras blickar är riktade mot betraktaren, och de gör sig inte till utan ser bekväma ut. Förnimmelser av en egen självkänsla, att vara någon för sin egen skull och inte för någon annan.

Darrieussecqs speglingar och reflektioner är mest laddade när de handlar om moderskap. Hur ett barn kan fjättra sin mor, som blir ofri. Men också motsatsen. Den varma närheten som syns i verket med barnet som ligger intill sin mor under amningsstunden. Amning och moderskap som motiv i konsten hade fram tills Paula Modersohn-Beckers levnad inte varit särskilt frekvent. Det synsätt som präglade konstvärldens manliga föregångare och mentorer handlade om annat:

Mackensen säger att styrka är viktigast av allt. Att styrkan är alltings början. […] Jag håller med, men jag vet också att den inte kommer att vara central för min konst. Inom mig känner jag de mjuka, vibrerande trådarna i ett nät, vingslag som skakande vilar, hämtar andan. När jag verkligen kan måla, ska jag måla just det.

Detta citat inger respekt hos mig som läsare år 2022. Att en ung konstnär i början av 1900-talet kunde vara så tydligt medveten och fordra av sig själv att hitta sitt eget uttryck. Hennes omgivning var trots allt kejsar-Tyskland, vars slogan löd Kirche, Kinder, Küche – på svenska kyrka, barn, kök.

Under den nazistiska regimen klassades Modersohn-Beckers verk som entartete Kunst (degenererad konst) och ett flertal tavlor förstördes. De sågs som vulgära och utgjorde en förolämpning mot den tyska kvinnan och bondekulturen. Modersohn-Becker behövde varken höra eller läsa dessa fåniga omdömen. Hon slapp se hur det manliga synsättet födde fram storhetsvansinne, krig och massutrotning.

Härligt är att leva här är i sin utformning en bok, som jag läser innerligt och nyfiket hela vägen till sista sidan. Kanske var det just så här författaren ville att läsaren skulle påverkas, vilket kan förklara de poetiska inslagen som förekommer bland referenserna och noterna.

Jag kände i likhet med författaren att jag fann en syster som ville forma/behålla sitt eget jag i ett manligt dominerat samhälle. Och jag sparar denna formulering av Darrieussecq för framtida behov:

Möten lämnar spår. Vi blir till gästböcker. Vi lär oss att tala med ord vi fått av dem vi älskar.

Similar Posts:

• Tiden då form och färg förnyades
• Modernt underjordsdrama
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer
• Värdet av ett liv

Det här är första gången jag på allvar läser Rainer Maria Rilke. Den modernistiske poeten har varit död i 95 år. Men trots att många av hans dikter är ännu äldre är språket friskt. Det är uppmanande och får mig att sitta rak i ryggen och läsa spänt uppmärksamt.
En av Rilkes mest berömda dikter handlar om en panter på djurparken i Paris.

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Stäbe, Stäbe, Stäbe. Stänger, stänger, stänger. Hur länge kan en levande varelse vandra fram och tillbaka längs med inlåsande gallerstänger innan dessa stänger inte längre är synliga för ögat och ändå det enda som ögat registrerar?

Rilke lär ha sagt att ”poesi är inte, som folk tror, enbart känslor (de kommer tids nog). Poesi är erfarenhet.” Han blev berömd för sina så kallade sakdikter, poesi kretsande kring faktiska ting såsom ett djur, en blomma eller en byggnad.

En period arbetade Rilke som assistent åt skulptören Auguste Rodin i Paris. Det sägs att Rodin lärde Rilke konsten att iaktta, att observera. Det var detta aktiva seende som Rilke omvandlade till poesi, under en fas av sitt skapande liv.

Rilke har tolkats till svenska förut. Men det är inget jag läst och kan jämföra med. Detta blir alltså en recension helt utifrån föreliggande volyms inre företräden.

Poeten Malte Persson står här för såväl urval som tolkning. Ett slags ”greatest hits” plus personliga favoriter har utgjort de vägledande kriterierna, förklarar han i ett efterord. Sakdikterna, där Pantern är en, får gott om plats. Men även några exempel från andra skaparfaser finns med.

Ett 60-tal kortare dikter presenteras, dels på originalspråket och dels i Malte Perssons tolkning på svenska. Ett utmärkt och generöst upplägg tycker jag, som läst tyska i fem år men alltför sällan använt mig av språket.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans
så trött, att inget ditin längre tränger.
Det tycks den som om tusen stänger fanns
och ingen värld alls bortom tusen stänger.

Vilda djur borde inte hållas inlåsta. Svenska och tyska är två närbesläktade språk. Det slår mig hur vissa meningar och vissa strofer kan direktöversättas med bibehållen rytm och nära nog ordföljd. Ett exempel: ”Der blinde Mann, der auf der Brücke steht” blir på svenska ”Den blinde mannen där på bron som står”. Men påtagliga skillnader föreligger också som kräver tolkning snarare än ren översättning – såklart. I Malte Persson har jag en god vägvisare in i Rilkes värld. För den som lärt sig lite tyska är det härligt att läsa originalet högt. Tyska är ett vackert språk, inte minst vad gäller che-ljud långt fram under tungan, låt ingen tvinga på dig en annan åsikt!

Modernistisk poesi är dock krävande, tycker jag. Det finns all anledning att försöka läsa och uppleva texten omedelbart och ohämmat det vill säga med vidöppet sinne. Håll dessutom alla kunskaper tillgängliga, för det är först då som Rilkes dikter kan ge något tillbaka. Gång på gång får jag googla eller leta i hyllorna: hur ser ängeln med soluret ut som pryder fasaden på katedralen i Chartres? Hur var det nu William Blake skaldade om tigern? Och finns det några kopplingar mellan formuleringarna i dikten Bollen och Lars Gustafssons lyriska skildringar i Tennisspelarna?

Similar Posts:

• En besserwissers bättre vitsar
• Rymden som språkverkstad
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Ny författarblogg
• Blick på det blinda

I den här boken skildrar kulturredaktören Volker Weidermann den tyska revolutionen 1918. Det är en revolution som inte uppmärksammats särskilt ofta i tidigare litteratur, framförallt inte litteratur som finns på svenska – i alla fall inte om man jämför med den betydligt mer omskrivna ryska revolutionen, eller nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet. I så måtto är det en välgärning att Weidermanns bok nu ges ut i svensk översättning.

Fokus ligger framförallt på flera av de ledande personerna under revolutionen, inklusive Kurt Eisner som ledde utropandet av den första rådsrepubliken, och flera av de författare – inklusive Rainer Maria Rilke och Thomas Mann – som deltog. Till skillnad från i Ryssland, där bolsjevikerna lyckas konsolidera sin maktposition, så blir revolutionen i München dock mycket kortlivad. Också det skildras tämligen ingående, där en viktig faktor var maktkamper mellan olika fraktioner, och revolutionärer som inte kan enas om vare sig mål eller medel.

Det är många personer som figurerar, faktiskt så många att jag någon gång önskar att det hade funnits ett kort persongalleri summerat någonstans i boken. Nu får man läsa den utan det. Alla de arbetare och andra som också deltog i den revolutionära kampen finns förstås också med, men spelar däremot en betydligt mer undanskymd och indirekt roll, i den här skildringen. På det sättet är det här en mycket klassisk form av historieskrivning, med fokus på de Stora Männen, även om det nu handlar om de Stora Revolutionärerna, snarare än kungar, generaler och presidenter som annars är så vanligt förekommande i populärhistoriska verk.

Det ska inte förta värdet av den här boken. Weidermann skriver bra och lättillgängligt om en mycket spännande tid och process, så detta är, ur det perspektivet, en mycket njutbar läsning.

Similar Posts:

• Genetik, svält och politik
• Den ryska revolutionen dissekerad
• Förspel till en revolution
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Sedan splittras bilden.”

Vår handlar dels om Richard Lease som är en filmregissör, vars mest betydande verk visades på tv under 70- och 80-talet. Hans favoritperson i hela världen dör. Hon hette Paddy, och var Richards vän, kärlek (?) och hon som brukade skriva manusen som han regisserade. Han blir ensam och kvarlämnad med ett filmprojekt om Katherine Mansfield och Rilke. Det ska bli ett kostymdrama om dessa två författare som egentligen aldrig träffades, men den nya manusförfattaren Richard skriver istället ett fiktivt manus där författarna har en kärleksrelation.

Richard verkar trött på att vi alltid vill ha mer och mer av historierna, att vi alltid vill ha det extrema och aldrig det sanna. Eller så är det Ali Smith själv som är trött på det, för vissa delar av boken är mer som krönikor eller dagboksanteckningar som inte verkar tillhöra karaktärerna utan snarare författaren själv. Även i dialogerna kommenteras samtiden ofta:

Mamma, lugna ner dig, sa tvillingen. Richard. Snälla. Uppmuntra henne inte till att prata om Donald Trump.
Vi pratar inte om Trump, sa Richard.
Fan heller att vi gör, sa Paddy. Låt oss aldrig göra något som en narcissistisk demagog vill att vi ska göra.
Snälla Richard, låt bli, sa tvillingen. Och prata inte om klimatförändringarna eller den växande högerpopulismen eller migrationskrisen eller brexit eller Windrush eller Greenfell eller den irländska gränsfrågan.
Driver du med mig? sa Richard. Då finns det ju inget kvar att hetsa upp henne med.

Den andra huvudkaraktären i boken är Brittany, hon jobbar på ett förvar för flyktingar i Storbritannien. Därför blir den här historien också en reflektion över de människoöden som tragiskt nog hamnar där. De är den enda gruppen i det brittiska samhället som får sitta frihetsberövade i mer än tre dygn utan att häktas, många blir kvar i månader, ibland år. Det blir en berättelse om de hemska förhållandena på förvaret, hur fångvaktarna skrattar åt dem som hungerstrejkar, om hur Brittany en dag kommer på sig själv med att muttra om hur flyktingarna kan ha mage att be om en filt.

Men det är också en berättelse om en flicka. En tolvårig flicka som kan gå in på flyktingförvaret, genom alla säkerhetskontroller, rakt in på chefens kontor. Och få honom att betala för städhjälp som kommer och rengör alla toaletter som förut var täckta av ingrott smuts. Det är en flicka som även gått in på en lägenhetsbordell, fått männen att skämmas och hjälpt kvinnorna att fly. En flicka som påverkar sin omgivning på ett oerhört vis.

Sedan träffas de alla, historierna flätas samma när de åker runt i en kaffe-buss i Skottlands högland. Nu efteråt, när jag tänker tillbaka på boken kan jag inte riktigt förstå hur allting fick plats på trehundra sidor. Hur jag förutom att följa karaktärerna och samhällskritiken även hann lära mig om skotsk historia och litteraturhistoria. För på något vis så är det dåtid, nutid, fiktion, fakta och åsikter om vart annat i boken. Men jag ska erkänna att jag ibland tappade bort mig, läste utan att tänka på vad jag läste, för att sedan behöva bläddra tillbaka. Då kunde jag inse att det jag läste handlade om Katherine Mansfields tuberkulos under 1920, fast jag trodde det fortfarande handlade om Richards sorg över att ha förlorat kontakten med sin dotter. Det är en bok som ska läsas långsamt, då tror jag att man hinner uppleva allt bättre. Det känns som att jag förlorade lite av innehållet när jag sträckläste den och inte hann reflektera kring innehållet.

Just nu sitter barn i trasiga Hello Kitty-kläder i slavskjul och bankar på gamla döda batterier med hammare för att få ut metaller som förgiftar dem i samma ögonblick som de rör vid dem.

Jag tyckte om boken, men jag känner långtifrån den upprymdhet jag kände första gången jag läste Ali Smith, då läste jag Flicka möter pojke. Den boken hade en mer intensiv handling, även om Smith även då inkluderade en stor dos samhällskritik, och det är en bok jag rekommenderar alla att läsa! Men den här boken däremot, Vår, rekommenderar jag dem med tid att läsa.

Similar Posts:

• Stillsamt överskridande noveller
• Lögner, lager och livet liksom
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Unsere Papiere, bitte
• Kort och koncist om kapitalismen

Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av sol.

New Forest är en roman som flödar fram och tillbaka, såväl rumsligt som kronologiskt. Danmarksresenärer känner igen de djupa lövskogarna och Köpenhamn, charterturister de olika orterna vid Medelhavet. Romanen utspelar sig även i Nordnorge och England. Alltsammans är utsökt gestaltat.

New Forest är en starkt lyrisk roman. Språket pockar på närvaro, ja det är ett tillstånd för läsaren att verkligen uppehålla sig i. Romanen samspråkar med T.S. Eliots stora dikt Det öde landet. Här finns referenser till Rainer Maria Rilke. Metaforer och liknelser påminner mig om Tomas Tranströmer. Den läsare som så vill kan i texten gå på poetisk upptäcktsfärd.

Det stacks åror i vattnet, de började ro in. Plötsligt störtade moderns händer genom havsytan som en vild kalv som kastas ut från ett lastfartyg. Men i samma stund halades hon upp i båten igen.

Och, nej, hur läsaren väljer att följa flickan, kvinnan, den gamla damen är endast en angelägenhet för mottagaren. New Forest, romanen, överlämnad till sin läsare, helt och fullt. Den är rimligen en av årets riktigt stora litterära händelser.

Sedan tog han min hand och kramade den. Hårt. Inte omsorgsfullt men som man kramar ett barns hand när man måste skynda över en väg.

New Forest ges ut i Bonniers klassiska Panacheserie för översatt skönlitteratur som startades redan 1946. Formgivaren Nina Ulmaja har skapat en anslående volym. Omslagets svartvita skogssiluett reproduceras även på snitten. Förr hade ett blocklimmat band på nästan 700 sidor fallit sönder i lösblad under första genomläsningen. Men nu håller boken. Ryggen är både böjlig och hållbar: tekniken utvecklas, även om trådhäftat är bäst!

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Från mobboffer till självständig yngling
• Intervju med Nicola Lagioia
• Glassig besvikelse

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Men Isidor behärskar sig och det enda som märks av hans irritation är en tunn skärpa i rösten.
”Lämna plats för avstigande”, säger han i mikrofonen.
Några trafikanter som står intill vänder sig om och tittar. Man vaknar till när folk tittar på en. En kort stunds existens. För det mesta är man bara en del av interiören. Men ibland är det någon som ser en i ögonen och man märker att de blir lite förvånade över att man finns. Då blir man en person – bara sådär.

I Ola Nilsson moderna underjordsdrama Isidor och Paula får bland annat tunnelbanesystemet representera underjorden. Isidor kör tunnelbanetåg och läsaren får en god inblick i ett yrke som kanske få av oss tänker på att det finns. Tågen bara kommer och går där nere i underjorden men hur känns det att köra dem? Hur känns det att ständigt fundera över om i dag är dagen då någon skall hoppa framför ens eget tåg?

Isidor funderar mycket över just det. Om någon skall hoppa och dö framför hans ögon. Och mest rädd är han för att det en gång skall vara kusinen Paula som väljer att hoppa framför hans tåg. Men det har hon lovat att hon aldrig skulle göra.

Kusinen Paula är en trasig själ, svårt påverkad av missbruk och liksom boende i underjorden. Hon bor i en källarlokal som egentligen är avsedd som verksamhetslokal. ”I stället för dagsljus hade hon teven”. Ibland flyttas hon dock upp från sitt underjordiska liv och hamnar på en psykavdelning där hon har utsikt över hela staden.

I romanens mitt ges en västkustlig sommarlovsskildring från Isidor och Paulas barndom. Den skulle kunna var idyllisk med det vackra vädret och närheten till havet där man kan fiska krabbor. Men det är knappast någon idyll. Barnen bor där tillsammans med sina mammor och sin mormor. Var papporna håller hus ordas det inte om. Systrarna bråkar med varandra och med sin mamma. Det är gräl om allt och inget hela tiden. Paula trippar på tå runt sin mamma men lyckas ändå göra henne mer än lovligt upprörd. Och får mer än lovligt mycket stryk.

Isidor och Paula är en variant av myten Orfeus och Eurydike och romanen inleds med Rilkes dikt baserad på denna myt. Det är en svart, hjärtskärande och ändå alldeles vardaglig underjordsskildring av Stockholm i dag.

Similar Posts:

• Storstadsmytologi
• Änglarna, människorna och det hårda livet
• ”Ska bara dö först”
• Blick på det blinda
• Världens bästa mamma (nykter)

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till.

Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och mest omvälvande. Att resa sig från soffan. Att gå in i köket. Att rosta en skiva bröd. Att den där brödskivan kanske sätter igång någonting inom en som sakta, sakta börjar förändra allt.

Jag har alltid tyckt om den sidan av Hanne Ørstaviks romaner. Inte så mycket händer rent intrigmässigt, och inte heller rent fysiskt för karaktärerna. Den stora dramatiken sker inombords, i tankarna. Paradoxalt nog har jag ändå känt att jag inte kommer nära personerna Ørstavik skildrar. Hon målar upp ett kargt landskap, både ut- och invändigt. På bloggen Bokhora har Johanna Lindbäck beskrivit hur hon upplever att Ørstaviks kvinnliga karaktärer alltid är ”svala”.

De svettas inte som vi andra, för det första, och sen är de alltid svala i sinnet för det andra. De är som när man själv har den där korta perfekta stunden när ens hem är städat, allt är undanplockat och sorterat, räkningarna är betalda, man är mätt, nyduschad, har inte bråkat med någon, saknar ingen och inget, man är tillfreds med allt i hela världen och allt är på rätt plats. Välkommen till Hanne Örstavik[sic]-kvinnans grundtillstånd!

Nu håller jag inte med Lindbäck fullt ut. Det som kan tolkas som svalt och perfekt har jag ofta upplevt som kusligt olycksbådande. Och i Hyenorna är långt ifrån allt på rätt plats.

Efter att författaren Siv avslutat sitt förhållande med Rudolf känner hon sig tom. Kan inte skriva, vet inte hur hon ska gå vidare och behöver komma bort. När kollegan och vännen Sally åker till Rom erbjuder hon Siv att låna hennes lägenhet som ligger i en liten stad på Englands södra kust. Siv reser dit och tar ett ströjobb i en butik. Men mest av allt ”bara är” hon. Vandrar längs havet, ligger bakom en sten och ser upp i himlen. Försöker lyssna inåt, funderar.

Innan hon åkte har Siv hittat ett klipp med hyenor på Youtube. Hon läser på och fascineras över djuret. Detta att honorna är mer aggressiva än hannarna. Att mammorna jagar iväg sina söner medan döttrarna får stanna. Att honornas könsorgan är svåra att skilja från hannarnas, att de har ett penisliknande rör som de parar sig, kissar och föder genom.

Siv börjar fantisera om att vara ett djur. Hon känner det som att hon har ett djur i sin mage. Hon associerar människorna i sin närhet till djur. Hon blir genom detta alltmer kroppslig. Fantiserar om sex. Vad hon saknar hos Rudolf. Vad hon vill göra med honom. Med hans kuk.

Vaknar hon medan det fortfarande är mörkt, och är ett djur? Har fått päls, reser sig, tar några steg på alla fyra, det lyser på henne från lyktorna så att tänderna glänser, de stora vassa tänderna med det mörka tandköttet, det grova gomseglet hängande ned. Könet, som en hylsa under magen. Rasande och skrämd, med förvirrade rörelser springer hon snett bortåt, svansen hängande, innan hon försvinner.

Och alla dessa män! Lord Byron, Nietzsche, Kafka, Rilke. Alla skriver om hur de avskärmar sig från mat för att kunna skapa. Siv inser att även hon struntat i att lyssna på kroppen och istället låtit tanken styra. Nu börjar kroppen göra sig påmind. Nu börjar den bli hungrig igen.

Hyenorna är definitivt den mest fysiska Ørstavik-romanen jag läst. Texten är full av kropp, en kropp av kött och blod, en kropp med åtrå och begär. Visst är Siv introvert och för tillfället känslomässigt nedbruten, men det är knappast någon sval och vän liten kvinna Ørstavik skildrar.

Även bifigurerna hjälper till att ge liv åt Siv. Beskrivningen av vännen Sallys tillvaro i Rom fungerar som en kontrast till känslan Siv har av o-produktivitet och stillastående.

… Sally, som sitter på mopeden och kör på stadsgatorna i Rom, för henne är tankarna linjer som sträcks ut intill varandra och bildar ett nät, som om hon är en liten fjärilsflicka som kan hoppa från den ena klara strängen till den andra, och att linjerna har klang, och så kan hon röra sig mellan tankarna, hoppa, mycket lätt, och höra dem klinga. Så är det för Sally att skriva, så är det för Sally att leva…

Sivs kollegor i butiken är karismatiska och bidrar med en frisk fläkt både i hennes liv och i romanen. Den magra och kedjerökande Pip. Homosexuella Leo i sin gröna kostym. Jag tycker dock att deras egna historier ibland får onödigt stort utrymme. De fungerar bäst när de upplevs ur Sivs synvinkel. Då blir de något hon kan bygga sin tillvaro runt. En tillvaro som inte är beroende av en mans kärlek. En tillvaro bland hyenor. Bland mammor, döttrar och systrar.

Similar Posts:

• Den öppna platsen finns varsomhelst
• Terapistycke utan fördjupning
• Vardagsrealistisk roman med nerv
• En sagolik apa
• Svältandet som konst